• ninni77

    Ni som bara adopterade ett barn/ni adopterade som vuxit upp utan syskon

    Jag och min make funderar på adoption och känner att vi bara kommer att gå genom processen en gång. Vi är därför inne på en syskonadoption, men det verkar inte vara helt problemfritt (utredningen).

    Vi känner inga adopterade barn som vuxit upp utan syskon i Sverige. Hur är det ur ett föräldraperspektiv att bara ha ett adopterat barn och som adopterad att växa upp utan andra syskon? Känner man sig väldigt ensam då man inte har stöd av ett annat adopterat syskon?

  • Svar på tråden Ni som bara adopterade ett barn/ni adopterade som vuxit upp utan syskon
  • Petraojag

    Alla känner olika såklart. Själv har jag alltid saknat syskon. :/

  • dubbelmamma0310

    Jag är inte adopterad själv har en bror själv, har ett biologiskt barn som hunnit bli åtta innan han blir storebror. Vi visste att det skulle dröja så länge, pga svåra komplikationer. Har nu stått i kö i 6 år och om ett par veckor åker vi till lillasyskonet.
    Storebror har längtat efter syskon sedan han var 2,5 år, då många förskolekompisar fick småsyskon och han har längtat efter syskon sen dess! När kompisarna fick syskon berättade vi som det var - inga fler syskon i mammas mage för både han och hans storebror vägrade att stanna i mammas mage. Storebror var alldeles för liten när han kom ut i v 17 (fick två så sena missfall, men allt behöver han inte veta) och klarade sig inte, han är i himlen med våra äldre släktingar och hundar som inte finns med oss längre. Tanken på en storebror i himlen har alltid varit en livlina för oss och honom, periodvis har han pratat med storebror. Storebror har kunnat titta till honom när han varit orolig för saker i livet osv. Men vi har aldrig haft ett namn på hans storebror i himlen, det har inte behövts.

    Vi har alltid behandlat stoerbror som om han kommer att bli ensambarn, om man nu gör på något annat sätt då. Från början var vi väldigt noga med att inte "skämma" bort honom med saker osv. Har under hela uppväxten varit nära de kusiner som finns nära oss och alltid välkomnat alla barn som velat hem och leka. Vi har haft en sån tur att grannarna har en kille i samma ålder som är sladdis (syskonen är 10-15 år äldre). De två har vuxit upp och är mer syskon än kompisar, på ALLA sätt. Båda familjerna har umgåtts jättemycket under alla år, så de har nästan två familjer båda två. Vi brukar prata om att de är som syskon med dem också.

    Det är inget bra svar på din fråga kanske, men det var så vi gjorde för att han inte skulle känna sig så ensam...
    Men visst, sen vet man inte hur han själv kommer att känna i framtiden.

Svar på tråden Ni som bara adopterade ett barn/ni adopterade som vuxit upp utan syskon