7-åring beter sig som en tonåring.....

Jamen det där är ju min 6½-åring som du beskriver Just tjatet om kläder och tandborstning alltså. (Jag hjälper ju till med tandborstningen, men man får tjata på att han ens ska masa sig till badrummet)

Och kläder.. Där har han alltid varit hopplös. Han blir helt rådvill när han ska klä på sig. Välja kläder själv är det inte tal om, förutom på helgen när vi har gott om tid. Och så har vi lillasyster på 4 år som klär på sig galant, och har gjort så sen hon var 2½ år, som en liten jämförelse. Men så är kläder hennes största intresse också. 

Jag känner igen det där med att bli trött på sin egen röst. Men säger man ingenting händer absolut ingenting. Då skulle min son sitta i pyjamas hela dagen. 

Vi packade faktiskt väskan ikväll - han gjorde det själv med min vägledning, det tog 25 minuter! Så länge så vi inte ens hann med sagan!

Annica71 - vet inte om jag kan göra nån tävling för barnen. Dom är tvillingar och allt är redan så mycket tävling så det är i mesta laget redan. Men jag förstår hur du menar. Kanske kan lista ut någon alternativ väg.
 
Coyote -   om jag inte tjatar så säger han att jag inte sagt nåt. Dom går inte själv till skolan men funderar på om dom ska få börja göra det - bara för att komma för sent några ggr. Tänkte att det kanske blir bättre då?

Har dessvärre ingen hjälp att ge men min ena 8-åring är likadan, iallafall när det gälller allt tjatande från min sida. Det går verkligen inte in i hennes skalle vad jag säger utan jag måste upprepa och tjata minst 10 gånger för varje enskild sak. är så trött på att höra min egen röst som tjatar varje morgon.

samma här. o att gå ute är .... som att gå med en ettåring. hon går inte bredvid mig utan åt alla håll o stannar överallt och jag hör mig själv ropa "kom nu" hundra gånger varje gång vi går mot skola eller hem. o jag vill inte göra så men vad sjutton hur ska man komma framåt??
o så bråk. om otrevlig ton o så går det överstyr o blir stort bråk... känner mig mest bara som en misslyckad förälder just nu. 

elinaehn - visst är det så. Man känner sig misslyckad o elak för man bara tjatar tjatar och tjatar. Men gör man inte det så händer det ju ingenting!

Jag skulle vilja ha mer tid för att äta frukost, klä på sig, äta middag, borsta tänder osv osv, men dygnet har inte tillräckligt med timmar för att barnen ska kunna gå "i det blå" hela tiden.

Tänker ibland på vad en gammal jobbarkompis 5-åring sa till henne när han halkade efter och hon som vanligt stressade på honom på väg till dagis; -"men mamma - det är ju du som har bråttom".

Säkert skulle det inte kännas lika tjatigt o jobbigt om allting fick ta sin tid - men den tiden finns ju inte. 

Tillägg: däremot hade jag inte acceptera fula ord och tillmälen om min person. Respekt gäller i alla lägen av livet. Men jag hade, som sagt, lagt tid på att hitta andra ytor i relationen än sådant som bara är tjat, gnat och tråkigheter.

Fläta - jag håller med dig när du säger att jag kanske ska underlätta hans liv. Men jag vill inte ta bort extrasysslorna för dom fungerar bra. Jag fick i och för sig gå och hämta honom idag när han skulle duka middagsbordet men det gör han utan klagomål, och relativt snabbt. Men jag kanske helt enkelt ska hjälpa honom på med kläderna på morgonen, att ta hans hand och leda honom ut i badrummet för att borsta tänderna osv.
Det är ju som du säger, JUST NU är han disträ. Förhoppningsvis håller det inte i sig hela livet.
Det är lite svårt att förstå att det är en period som går över då hans tvillingbror inte alls är likadan och verkar sakna denna jobbiga fas, känns mer som om han bara struntar i vad jag säger, liksom.

Har inte läst allt, men min åttaåring är lite likadan... och det jag har märkt fungerar bäst är att låta henne ta lite eget ansvar för sig själv. Jag påminner men fungerar det inte så säger jag att nu påminner jag inte fler gånger och kommer hon inte ihåg själv så får hon gå oborstad till skolan eller med läxan ogjord.

Speciellt läxan har varit knepig med mkt tjat från min sida och en del tjafs från henne. (hon har ganska lätt för sig så det är inte det), nu bråkar vi sällan om läxorna.

Jag har märkt att det här fungerar på det mesta, och det är kke lite det den här förtonåringsfasen går ut på... frigöra sig en aning från föräldrarna och kunna ta lite mer ansvar.

Våra tjejer är 7,5 och snart 6 år. Jag blev också trött på att behöva tjata så jag gjorde ett "schema" med bilder som visar vad de ska göra och vips blev det roligare

Samma här , 7 åriga sonen hör & lyder men 10-åriga dottern får man tjata, tjata, tjata på , speciellt på morgonen!! Suck. Man blir SÅ trött på henne & på att höra sig själv...

Man brukar säga att de är i lilla tonåren i den åldern så det är helt normalt och det enda man kan göra är att härda ut och att säga i från när de beter sig på ett oacceperat sätt, förr eller senare blir det bättre....sen när de är mellan 11 år och 16 år så är man nära att sälja dem på blocket men sen lugnar de oftast ner sig och blir som folk igen haha

Jag tycker inte att du ska tjata, bli lite vansinnig istället!

känner igen just det där med tandborstningen .. min tös ville inte heller borsta tänderna ! Men jag sa bara som det var då.. ( hon har haft ett hål innan ) påminner henne om hur det känns att ha hål i tänderna..sen måste ju tandläkaren ta bort alla tänder på dig.. kul att inte ha några fina tänder kvar.. lite så kör jag med.. funkade bra.. nu borstar vi tänderna utan tjöt :)