Sexuellt övergrepp som barn grov ångest av alkohol?

Hej,

Jag har ett väldigt stort problem i mitt liv.
Jag var med om ett sexuellt övergrepp när jag var runt 8-9 år, jag blev inte våldtagen i den bemärkelsen men den här mannen tog på mig och viskade saker i mitt öra som en ung flicka inte ska få höra.
Det hände under en privat fest med ganska många människor inkl min familj. på något sätt tystades det ned och mina föräldrar pratade aldrig med mig om det.. ingen gjorde det.
Jag minns än inte idag vad som hände eller inte hände..det är som det raderats från mitt minne

Jag var även med om en man som onanerade på mitt arbete när jag jobbade som nattreceptionist, och det var en psykisk terror han utsatte mig för den natten, det var inte så mycket hur han onanerade mer, hans sätt att vara hur han smög på mig och ringde och flåsade... när polisen kom och hämtade honom tittade han på mig och sa " Men jag har ju inte gjort dig något? Vad har jag gjort?"
Denna man hade flera sexdommar bakom sig och jag var en av 14 kvinnor som anmält honom för olika övergrepp. Men när han sa de orden.. blev jag så osäker... hade han kanske inte gjort något? Jag kanske kom ihåg fel??

När jag kom upp i tonåren och började festa fick jag det väldigt dåligt efter en fest. jag behövde inte vara jättefull men jag fick alltid för mig att jag "gjort något" visat mig naken slagit någon eller haft sex med massa män..
Jag har aldrig gått ut speciellt mycket.. och har det har kommit och gått i perioder just den dagen efter ångesten..

Nu är jag 28 år och jag har det verkligen jobbigt med att just "få för mig saker" jag kan vara ute med en väninna och hon skrattar bara åt att man bara inte minns exakt hur man cyklade hem, medans jag får det fruktansvärt dåligt tänker hur jag cyklat... mötte jag någon på vägen? Har jag gjort något dumt?
Jag skäms att varje gång för att fråga om jag betedde mig okej.. och detta är alltså även om jag inte direkt varit full och krypit omkring utan faktiskt bara salongsberusad som normala människor är till fest.

Nu på det senaste när det verkligen varit jobbigt har jag kommit fram till att när ångesten kommer är när jag åker själv hem efter en utekväll, alltså jag har det inte alls dåligt om jag tagit hem med min pojkvän eller en väninna för då "vet jag" på något sätt att det inte skett något då ingen av dom skulle låta mig utsätta mig själv för något som skulle skada mig.

Det värsta i allt detta är att jag var ute en fredag för 1 månad sedan och blev lite full, inget stort och vid midnatt ca skulle jag och min vän åka hem åt varsitt håll, jag tog en taxi med min cykel och gav adressen till den baren min kille var, väl utanför den kommer jag ihåg hur jag tänkte att det är nog bättre att åka hem när jag redan kunde känna av att jag var lite full, så jag ger min hemadress. Går upp gör mat och sedan kommer min kille hem någon timme senare...och vi går och lägger oss.

Nu har jag fått reda på att jag är gravid... vilket är fantastiskt!! OM det inte vore så att mitt psyke gör att jag igen får "för mig saker" hade jag sex med någon på vägen? Taximannen kanske? Det kanske inte är min kille som är barnets pappa? För Stina du minns ju inte helt den där kvälen. eller?
Tänk om jag bara inte minns att jag var med en annan man!?
Det har gått så långt att jag ringt taxibolaget för att få en exakt adress vart jag steg på.. och sedan suttit och räknat ut hur lång tid min resa tagit hem .. och se om det passar i tid...

Jag vet att om jag hade varit jätte jätteberusad kan man givetvis få dessa minnesluckor... men jag dricker med måtta och väldigt sällan.. så varför får jag det såhär!? 
 

Jag försöker att förklara hur jag har det för min kille och mina tjejkompisar men de har väldigt svårt att förstå hur jag tänker, jag skulle ju aldrig gå i säng med en annan man eller göra något annat för jag inte är sådan som person och har aldrig gjort något sådant.. istället för att sitta och vara lycklig över mitt barn sitter jag och har sådan ångest att jag bara vill dö.

Jag vet inte vad jag ska göra och jag vill bara vara glad.. men min ångest tar mig ner hela tiden.

Snälla, är det någon som känner igen sig.. eller har något bra råd till mig.

Förlåt om det är lite konstigt skrivet men.. jag skriver det från hjärtat här och nu.

Kram