• Anonym
    Äldre 16 Feb 11:08
    8626 visningar
    13 svar
    13
    8626

    Förlorat en förälder??

    Jag förlorade min älskade pappa förra veckan:(Jag känner mig mer eller mindre som en robot för tllfället,Jag vill inte eller kan inte ta in att min pappa är död..Ni som nyss förlorat en förälder hur tänker ni??Hur får ni dagarna att fungera??Min mamma och min syster kryper in i sitt eget lilla skal och sörjer medan jag måste få prata prata prata för att kunna gå vidare:(


     


    Kram

  • Svar på tråden Förlorat en förälder??
  • Anonym
    Äldre 16 Feb 12:30
    #1

    talk with imam or father. it canhelp u. but personaly i thik u can talk with one muslim imam.it will help u very easy. my mother died recently. i know ur pain. it will never go way. but it will help u

  • Äldre 16 Feb 15:00
    #2

    Hej. Jag förlorade min mamma för 5 veckor sedanRynkar på näsan. Har också ett behov att prata o prata om det i massor. 
    Malar fortfarande allt som hände den sista dagen i mitt huvud om o om igen. Vill inte glömma.
    Jag mår fortfarande jätte dåligt över att mamma ej finns här...vissa dagar är bättre än andra. Men det går inte många minuter på en dag utan att jag tänker på henne.
    Så några bra råd har jag inte då jag själv är mitt uppe i mitt sorgearbete. Men mitt råd är att prata med en kurator...jag gör det o det är skönt. Hon har inget emot att jag upprepar mig om samma saker hela tiden. Tror inte man ska tynga familj o vänner med allt. Självklart ska man kunna prata med familjen men de behöver ju också hantera sin sorg. 

  • Äldre 16 Feb 15:05
    #3

    Jag förlorade min pappa för två år sedan. Livet börjar så sakteliga återvända till det normala, men man slutar självklart aldrig att sakna sin bortgångna förälder. 

     Jag tog inte hjälp av någon professionell för att hantera min sorg, men tror absolut att det kan vara ett bra alternativ om du känner att din mamma och din syster hanterar situationen annorlunda än du och inte vill prata så mycket just nu. I början var det mest chock och panik, men efter några veckor behövde jag bolla tankar mer än en axel att gråta ut mot. Då hade jag bra vänner vid min sida - inte minst mina arbetskamrater som ställde upp otroligt mycket!

     

  • Anonym Trådstartaren
    Äldre 16 Feb 16:33
    #4

    Tack så mycket för era fina svar:)Jag har iallafall min man att prata med just nu.Prata med kompisar känns inte likadant:(Jag vill ju parat om pappa med mina närmaste men det är väl bara att acceptera att dom inte klarar av det just nu,Jag är glad att man har sina underbara barn att krama på i all bedrövelse.

  • Äldre 16 Feb 16:42
    #5

    Beklagar sorgen! 

    Usch, såna här trådar väcker minnen för snart ett år sedan förlorade jag min pappa

    Jag föll i någon form av personlig gående koma. Jag gjorde det jag behövde för mina barns skull men allt som rörde mig försvann. Min man fick hjälpa mig mycket. Jag pratade, grät och grät ännu mer. Ibland kan jag börja gråta av ingen anledning och så kommer pappa till mina tankar och hur mycket jag saknar honom.

    Du måste låta dig sörja. Alla sörjer olika.  

    Du kanske ska ta kontakt med en kurator/präst som du kan prata med? Jag vände mig till prästen som vigde oss/döpte våra barn/konfirmerade mig/döpte mig för att fråga och prata av mig med. Det var otroligt hjälpsamt. 

    Ta hjälp av vänner, din familj (tänker om du är sambo/gift),

    Finns olika faser i hur man bearbeta något jobbigt, chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfasen. Hittade en länk som handlar om just detta. www.posom.se/index.php&view=article&id=60&Itemid=66&lang=sv  om du orkar läsa. Så du förstår vad som händer. 

    Kramar i massor till dig 

  • Anonym (Ledse­n)
    Äldre 7 Oct 15:59
    #6

    Jag förlorade min älskade pappa för snart två veckor sedan. Det känns fortfarande overkligt. Jag har varit på begravningsbyrå, sett ut gravplats, talat med den som kommer att hålla i ceremonin och det har gått förvånansvärt bra. Det är när jag kommer hem till min mamma, där jag bott nu sista tiden, som tårarna kommer. Vi tänder ljus varje dag för pappa intill de blommor vi fått.

    Min pappa var allvarligt sjuk, med flera sjukdomar, men ingen har sagt åt oss att nu är det så pass allvarligt att det är ett år, några månader, veckor kvar. Det var först sista veckan som pappa blev plötsligt sämre som de sa att det nu inte fanns mer att göra. Det var bara dagar kvar. Jag och mamma satt bredvid pappa när han somnade in, men han var tyvärr inte vaken när det hände, han sov de sista dagarna så det blev inget riktigt farväl. Det kändes dock som att han höll våra  händer lite hårdare den sista dagen, jag vet inte. Det gör oerhört ont.

    Jag är nog inne i någon form av chocktillstånd just nu, för just nu kan jag inte gråta trots att jag skriver detta. Det känns som att hela mitt liv är vänt upp och ner. Vad ska jag göra nu? Vem är jag nu? Jag är enda barnet och jag, mamma och pappa har varit oerhört nära i hela mitt liv. Nu känner jag mig vilsen. Jag kan rent förnuftsmässigt inse att pappa var svårt sjuk, det kanske inte fanns mer att göra. Inom några dagar kommer vi få besked på vad obduktionen visade, till och med läkarna visste inte riktigt vad som hänt. Det känns som att jag är i ett vakuum, att jag går upp, går ut, men inte riktigt är närvarande. Ibland inbillar jag mig fortfarande att pappa nog bara är ute på en resa eller kvar på sjukhus, men kommer hem när som helst. Jag har sovit uselt sedan det hände. Jag är inte ens 40 och definitivt inte redo att förlora min pappa. Jag känner mig som ett ltiet barn som skriker efter pappa. Begravningen kommer att bli outhärdlig. 

  • Anonym (Känne­r igen)
    Äldre 16 Oct 12:37
    #7

    Jisses vad jag känner igen mig i Ledsens beskrivning.

    Också min pappa försvann för bara två veckor sedan, knappt det. Vi är en stor familj och släkt, det känns skönt någonstans. Många menar att det är en tröst att vi är så många, men det kan ju inte ge oss vår pappa tillbaka, eller min mamma hennes man tillbaka??! Han är ju borta nu, allt för tidigt. Han fick inte leva klart, fick aldrig se något av sina barn gifta sig eller få barnbarn.
    Just nu är jag bara så arg över det.
    Jag kan acceptera att han var sjuk. Jag kan acceptera att han inte är den som skulle bli 100 år. Men jag kan fan inte acceptera att han skulle försvinna redan!!!

    Just nu är jag helt tom. Gråter knappt, tänker väldigt praktiskt på begravning o allt det där.
    Men jag är rädd för det som kommer sen, när jag inte tror att han ska komma hem igen. När jag verkligen fattar.
    Och det är inte värst för mig, min mamma som är väldigt ung är nu änka.

    Hur fan tar man sig igenom det här??

  • Äldre 26 Dec 22:03
    #8

    Hur fan går man vidare när man mist sin älskade mamma?

  • Anonym (minna­s)
    Äldre 27 Dec 03:11
    #9

    En dag i taget.

    Det tar tid, men det går. En dag kommer du att kunna tänka på henne med större glädje än sorg även om du fortfarande saknar henne.

  • Anonym (minna­s)
    Äldre 27 Dec 03:12
    #10

    Beklagar din sorg.

  • Anonym (.)
    Äldre 27 Dec 03:23
    #11
    Anonym skrev 2013-02-16 12:30:19 följande:
    talk with imam or father. it canhelp u. but personaly i thik u can talk with one muslim imam.it will help u very easy. my mother died recently. i know ur pain. it will never go way. but it will help u
    Hahahahhaaha.
  • Äldre 6 Jan 18:52
    #12

    Min pappa dog när jag var 27. (7 år sen) Efter att det gått en tid så känns det inte lika jobbigt men det kommer stunder så sorgen faller över mig. Ibland "tillåter jag mig" att bli ledsen och gråta för det känns oftast bättre efter en stund och ibland känner jag att jag inte mår bra av att sörja just då så då försöker jag tränga bort tankarna eller tänka på när han levde och var frisk. För att skona mig själv lite. Sorgen försvinner aldrig såklart och min tröst är att han inte behöver lida mer och jag tror att vi kommer att träffas igen, någongång. Fram tillsdess så sover han i graven.

    Jag önskar att jag hade lätt att prata med någon om tankar och känslor. Kan man det så gör det nog mycket för läkandet!

    Hjärta

  • Anonym (Katri­n)
    Äldre 6 Jan 19:01
    #13

    Min pappa dog när jag var 12, jag valde att stänga mig totalt.
    Det fungerade någotsånär ett par år men sedan brast allt.
    Jag sörjde och hjärtat nästan brast.

    Efter en tid kändes det bättre och jag lärde mig att leva med det.
    Glädjen kommer tillbaka och minnena blir vackra igen.

    Nu har snart 40 år passerat men än idag kommer det stunder när det skär i hjärtat.
    Tiden läker inga sår, den får dem bara att sluta blöda.

Svar på tråden Förlorat en förälder??