Midsommarflickan skrev 2013-06-26 10:10:51 följande:
Jag var också ute och joggade igår. Nu är jag inte överviktig men håller med om att nu känner man sig mycket större och inte lätt att dra in magen. Tyckte det var en kvinna som kollade på min mage när vi jogga. Kanske bara är något man får för sig men ändå :P Men jag fick flås väldigt tidigt, hur känner du?[/quote]
Jag har dragit ner på tempot och går i alla uppförsbackar (har en ganska kuperad slinga jag brukar springa) för att hålla nere pulsen. Har nånstans läst att man ska undvika hög puls och jag har hög puls redan innan utan att må särskilt dåligt av det...men annars känner jag inte så stor skillnad. Märker mer flåsighet när jag promenerar/går i trappor. Kanske uppnår nåt slags maxflåsighet vid jogging med eller utan graviditet?! Jag har ju trots allt en hel del extrakilon att släpa på redan innan. Dessutom har jag gått ner 20kg inför graviditet så min kropp är kanske van vid att "må lite sämre"?!
Bra jobbat :) känner du samma sug som mig på att fortsätta träna sen efter?
FaN skrev 2013-06-26 10:25:18 följande:
Jag har ett problem. Även om jag är 11+5 och har varit på hälsosamtal och träffat BM och har diverse symtom kan jag inte få in i mitt huvud att det här verkligen händer. BM rekommenderade mig att inte surfa och googla för mycket men det är svårt att låta bli. Jag känner inte att hela det här med graviditet är på riktigt. När vi berättade för min far så kändes det som att jag satt och ljög för honom. Jättejobbigt är det. Att man sedan läser om alla de stackare vars foster har dött under de tidiga veckorna utan att de märkt något gör inte saken bättre. Jag egentligen inget har några belägg för min rädsla (eller mina känslor för jag känner mig nog egentligen inte rädd) så jag kan förstå varför man blir rekommenderad att inte googla för mycket.
Jag försökte prata med min sambo om detta men han blev "arg" på mig för att jag tänker så här. Han är säker på att allt är bra och skämtar till och med om tvillingar (För att ett barn inte är skrämmande nog... Han kommer från en släkt med många tvillingpar, även syskon som tvillingar). Han har i alla fall lovat mig att inte berätta för någon förrän han överbevisat mig och fått mig att tro på det hela...
Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att magen är tom... eller att det inte alls står rätt till...
Jag har inte tagit upp min rädsla med BM ännu. Vi har bara pratat med henne två gånger, på hälsosamtalet och en gång per telefon. Per telefon lyckades jag tigga till mig ett KUB även om jag inte riktigt hade åldern inne. Så nu väntar jag bara på att tiden ska gå. Känns i alla fall bättre att få veta att något är fel nu än att vänta till RUL. Men det känns som en evighet, 14 dagar kvar...
Någon som har tips på vad jag ska göra för att få in detta i huvudet? Jag vill inte riktigt ringa BM och "gnälla". Om jag ahr rätt finns det inte så mycket att göra i alla fall ju...
Jag har inte känt jätte mycket av graviditet eller jag har iaf inte mått illa och i början oroade jag mig men inte längre. Nu har jag ju fått sätt ett hjärta slå för två veckor sen men jag känner små saker. Visst är det svårt att fatta men är många som inte känner så mycket i början och det ska man ju egentligen vara glad över att det är lugnt. Jag tror det kommer vara svårt att fatta tills barnet kommer så känns konstigt när man pratar mycket om bebis. Nu börjar jag våga kolla lite på barnsaker och kanske vagn men tror det kommer med tiden när du ser mer mage. Jag försöker nu njuta av att jag verkar ha en bra graviditet såhär länge :) Jag är lycklig
