Första barnet - BF januari 2014

haha ja det blir lätt så, speciellt nu i våra tider ;) två av mina vänner fick det skummet, så jag ska höra med min BM om det. jag återkommer om jag får reda på ngt!

Det jag menar är att man ska försöka pausa när BM säger till för att det inte ska gå för fort så man minskar risken för att spricka.

Jag håller med. Det är väldigt viktigt att lyssna på sin kropp. Dvs inte ta i för kung och fosterland om det inte känns rätt. Det kan därför också vara en fördel att ha så lite bedövning som möjligt för att känna vad man gör. Tror att det säkert går att plocka fram studier som visar på sambandet att ju mer bedövning desto större risk för stora bristningar.

Hej tjejer! Jag kanske tjatar om dyktekniken och hur fantastisk den verkar vara men jag vill ju att så många som möjligt av er får positiva förlossningsupplevelser. Kan inte sluta läsa i "dyktrådarna" här på Familjeliv med alla dessa häftiga förlossningsberättelser. Jag har faktiskt ordnat ett Word-dokument med dyktekniken-förlossningsberättelser om någon är intresserad. Här kommer en berättelse som är så häftig: "Jag födde vårt andra barn igår och är bara helt överlycklig över att jag hade läst om dyktekniken innan. Första förlossningen gick otroligt fort fr. (från att vara öppen tre cm till att dottern var ute gick på en och en halv timme). Jag upplevde det trots allt som en bra förlossning men jag blev mer eller mindre helt paralyserad av skräck för den smärta jag upplevde. Så ville jag inte att det skulle bli denna gång. Så i måndags började värkarna och de var ganska lugna till en början. Eftersom barnet låt i säte och då det gick väldigt fort förra gången valde vi att åka in med ganska god marginal. När vi väl var på plats var jag öppen 4 cm och värkarna var fortfarande så pass lugna att jag fortfarande kunde prata mig igenom dem. När jag nådde 5 cm ändrade de karaktär och jag fick börja gå in i mig själv för att kunna hantera dem. Efter 6 cm minskade pauserna mellan värkarna och varade vara i några enstaka sekunder för att vid 7 cm försvinna helt. Min man var helt otrolig och hjälpte mig att verkligen våga möta värkarna trots att de kom utan några som helst pauser. Barnmorskan kom in och min man sa bara till henne att jag hade en väldigt jobbig värk just nu. Hon satte sig bredvid mig och väntade för att efter en stund fråga min man om han var säker på att jag inte hade somnat . Men det hade jag ju inte utan jag kämpade verkligen konstant med att våga vara kvar i mig själv och undersöka värken/värkarna. Från 7 cm gick det otroligt fort, vattnet gick och helt plötsligt vad det dags att börja krysta. Eftersom bebisen låg i säte fylldes rummet och det var tre bm, en undersköterska och en förlossningeläkare där. Jag märkte dock inte av dem utan fortsatte mitt jobb. Övergången till att börja krysta var lite jobbig eftersom jag helt plötsligt skulle göra något aktivt men det gick ändå rätt så bra tycker jag. Efter ungefär fem minuters krystande kom vårt andra barn ut i fot- och sätesbjudning (dvs i skräddarställning). All personal i rummet grät glädjetårar och tackade mig massor av gånger för att de hade fått vara med på denna förlossning. Jag var så nöjd och stolt!"

Jag har en fundering angående det Ni har skrivit om "dyktekniken".

ja det kan man ju göra om man inte är rädd för att brista. vilket jag är. jag är LIVRÄDD för att brista! det är min skräck! har alltid varit och det är nog df jag är så spänd och orolig. man kan tro att jag är rädd för smärtorna när jag säger att jag är rädd för förlossningen.. men icke! 

min plan är denna: att ta smärtlindring, lustgas och om jag inte klarar det så vill jag ha EDA, kräva och följa tydliga instruktioner, kräva det speciella greppet de har för att rädda mellangården, andas och slappna av på det sätt som dyktekniken beskriver. att känna efter min egen kropp på samma sätt som jag alltid gör. ( jag kan direkt säga var jag har ont. har hjälpt bra vid läkarundersökningar när de frågar VAR jag har ont, om det är inne djupt i magen eller mot blåsan, eller mot livmodern osv ) t ex. 

har även bett gubben att killa mig under tiden, smekningar med fingertopparna vill säga, så han är mer delaktig och hjälper mig att slappna av. har alltid älskat att bli killad på det sättet. min mor gjorde så när jag var liten och vägrade att sova ;)

Jag är ingen expert på dyktekniken men det låter som att du har använt dig av den. Jag har provat om jag exempelvis slagit i tån t.ex. Skillnaden från att spänna sig (som är den vanliga automatiska reaktionen) tycker jag är stor. Kan tänka mig att metoden funkar sämre på smärta som inte har något tydligt slut, som ex foglossningssmärta? För det låter som att din IBS-smärta kommer i avgränsade kramper (där du då är medveten om att dom har ett slut) eller är jag ute och cyklar?

Jag förstår inte riktigt hur du menar tror jag. Är du rädd för att känna smärta om du brister? Det brukar nämligen (trots att det kanske låter osannolikt) inte kännas när man brister vid en förlossning. Det beror bl.a. på att man knappt har nåt blod i det området (och därmed att det är naturligt avdomnat) när bebisen passerar ut. Många bekriver att dom kände att det sved/brände när barnets huvud skulle ut men dom känner inte när eller om dom går sönder/brister.

Har ni planerat en reserv-person som kan följa med till förlossningen om eran partner inte kan? Min barnmorska frågade i föräldragruppen om vi hade någon sådan person, utifall att vår partner t.ex. fått vinterkräksjukan när det är dags... Och det var som att någon kastade 100 glas i backen för min del!

Jag har inte ens tänkt tanken på att min sambo kanske är sjuk eller dylikt, och att jag isåfall måste förlösa vårat barn själv. Jag har INGEN som jag känner att "dig kan jag ha med och dig kan jag lita på"... För den enda jag vill ha med är min sambo. Han är den enda jag vill dela det här med.

Det här har nästan blivit ett orosmoment för mig... Särskilt nu när många börjat få magsjuka.

nej jag är inte rädd för ngn smärta utan är rädd för själva bristningen :P jag vet att jag kommer att brista men jag är så otroligt rädd för det, mest rädd för en sån sfinkterruptur. bristning av grad 3-4 som orsakar stora problem efter förlossningen. jag är införstådd att det inte känns när det händer men vetskapen att det kan hända skrämmer mig. jag vill kunna ha sex efter en paus på några veckor, jag vill kunna hålla avföring osv. förstår du nu? låter kanske konstigt men det är DET jag är rädd för. inte smärtorna :P