Auroraterapi på Östrasjukhuset Göteborg, känner mig överkörd!
Hej vet inte ens vad jag ska börja skriva, men gör ett försök att kanske få någon respons eller någon att prata med.
Har varit rädd för förlossningar sen den dagen jag fick reda på hur barn kommer ut kan man säga, och när jag väl blev gravid förlitade jag mig på att jag kunde få hjälp med detta på Aurora terapi..
sa till min barnmorska redan i vecka 4 i min graviditet då jag har en mer fobi liknande känsla över det hela panik,ångest och kryper i hela kroppen på mig av bara tanken.
Får då en remiss till terapi som jag först får komma till när jag är i vecka 30, 30!!!! då har jag våndats haft ångest attacker och allt därtill i 26 veckor men dock försökt tänka positivt och intalat mig själv att jag kommer få hjälp!
då jag är helt inställd på att jag endast och endast är bekväm med tanken på att få barn via kejsarsnitt ger det en chans att försöka ta åt mig vad som säger i terapin och att det är ju faktiskt deras jobb att jobba med sådana som mig som är rädda.... 1:a mötet handlar väl mest om vad det är jag upplever och tycker är jobbigt med förlossning, 2:a samtalet fick jag reda på hur kroppen klarar av att få barn och är gjord för de + besök av förlossningssalar, 3: besöket fick min sambo hänga med och berätta hur han upplevde det och hur jag mådde av allt detta + besök av förlossningssalar igen! och får veta att det är HELT uteslutet med kejsarsnitt på en fullt frisk människa. detta är ALL hjälp jag fått och känner mig varken nöjd eller lyssnad på överhuvudtaget mest överkörd och mår likadant om inte värre nu när jag MÅSTE gå igenom detta och finns ingen annan utväg.
Har idag gått över BF med 1 dag och sover så dåligt då jag har ångest hela nätterna och bara våndas av tanken att närsomhelst kommer det ske och jag måste gå igenom det... har hört så många andra som lyckats "tjata" sig till ett snitt pga rädsla.. ,men tydligen ska man må skit och bara vara tvingad till göra något som jag trots terapi och försök till att tänka positivt inte hjälpt mig ett skit måste genomgå... varför lyssnar ingen på en hur man mår och vad man känner? är det bara för jag försökt ha öppet sinne när jag varit på terapi och inte helt bara inställd på en sak som dom inte lyssnar?!? ja nu sitter man här och våndas.. någon mer som upplevt samma sak? puuh skönt att skriva av sig lite.. ps: finns det någonstans man kan klaga på terapin som erbjuds? mvh en ledsen tjockis!
