Jag födde mitt första barn i fjol, och blev igångsatt på grund av överburenhet. På det stora hela var det en positiv upplevelse! Livmodertappen var inte alls påverkad då jag kom in, så vid 20-tiden sattes en propess, som startade latensfasen. Vi fick ett rum på BB över natten, då propessen fick verka. Jag sov jättedåligt och hade en oroskänsla i kroppen och ont i ryggen som var svår att komma ifrån. Efterhand började jag må illa och kräktes också så småningom. Vid 6 gick vattnet och propessen med den, och obehaget började minska direkt. Hade sammandragningar och jag övertalade dem vänta med att sätta värkstimulerande dropp, i hopp om att det skulle fortskrida av sig själv. Det gjorde det dock inte, så dropp sattes vid 12-tiden, lägsta dosen: 20 (jag minns inte enheten). Det behövde inte höjas förrän under krystvärkarna, då jag behövde en extra skjuts. Värkarna kom igång, men det dröjde ett par timmar innan det började göra riktigt ont. Då fick jag TENS, som hjälpte jättebra! Värkarna kom i sjok, 3-4 stycken i rad, sedan en paus på kanske 8 minuter. Fortfarande helt hanterbar smärta (med TENS) Plötsligt var jag öppen 6 cm, och någon timme senare 8 cm. Sen blev det riktigt smärtsamma värkar ett tag och jag fick inte ha kvar TENSen för den störde ut skalpelektroden. Provade lustgas, men tyckte inte den hjälpte. Det här var den avgjort värsta delen av förlossningen. Strax efter klockan 17 övergick värkarna i krystvärkar och med lite guidning fick jag till en bra krystteknik. Men sonen var lite stor (4270 g) och kom i vidöppen bjudning (som inte är optimalt, risken för ks/instrumentell fl ökar, även om de flesta kan födas vaginalt) så krystfasen var trög! 2,5 timme senare var han i alla fall ute! Jag fick en liten spricka, som inte behövde sys. Krystfasen minns jag snarast som en lättnad, eftersom det inte gjorde ont längre, även om jag fick slita som ett djur! Konstigt nog minns jag den faktiskt som helt smärtfri.
Jag kände aldrig att jag tappade kontrollen eller modet, och jag kände inte heller att jag inte klarade av det, att jag ville ge upp.
Här är fördelarna och nackdelarna jag upplevde med igångsättning:
+ Förloppet var väl kontrollerat -> minskad oro
+ Jag behövde aldrig fundera på om det var dags att åka in, om det skulle bli bråttom mm.
- Det blev många timmar med CTG och sen skalpelektrod, som kändes som att den hindrade min rörlighet.
- Jag är ett stort fan av att låta kroppen göra sitt, så jag gillade inte igångsättningen som sådan, tanken på att tillföra hormoner som inte var kroppsegna och sådär.
Lycka till när det blir dags, TS, oavsett vilket det blir! Jag hoppas du får en mer positiv upplevelse än förra gången!