"vi som snart försökt hela jävla 2013 med första ungen"

Ja,dagen mensen kommer vill man alltid ge upp!Jag låter mig gråta rejält!Sen när ett par dar gått så känns det alltid bättre..Och man tar nya tag,varje månad,även fast man trodde att man inte orkar en minut till!Men vi klarar mer än vi tror!Vi är starka kvinnor!Och nånstans finns hopp om att det nån dag ska bli vår tur att få hålla vår alldeles egengjorda bebis!Tack för stöd,det känns härligt att ni finns och hejjar på mig.Och jag hejjar lika mycket på er!Vi kommer klara det!Vi kommer inte gå under!Kram och kärlek till er i bebisdjungeln..

Då har jag ringt gyn och väntar nu på att sköterskan ska ringa upp så jag vet hur många pergotimetabletter jag ska äta denna gång samt en tid för vul..Nya tag som sagt..

Vilken härlig ärlig och bitter tråd, den passar mig PERFEKT så jag partycraschar och joinar er!

Jag och min man har försökt få barn seeeen... Ja, jag vet inte, vi fick första mf i okt 2010 och sen har det rullat på med ytterligare tre st samt ett ofostrigt. Så vi är inne på tredje året, helt sjukt.

Ser att ni undrar hur man orkar, man har ju helt enkelt inget val. Vi har gett upp i små omgångar, framför allt efter missfallen men sen har kroppen bestämt att det är dags igen. Det där med äl påverkar ju inte bara livmodern utan gör även resten kroppen sugen på sängkammarhambo.  Och det är ju tur, för tänk om man skulle behöva bestämma själv VARJE gång, då skulle det inte hända mkt här iaf med tanke på att det mesta sexet känns som ett tvång idag. Såg att ni redan pratat om det med och jag håller helt med. Så tråkigt att det roliga försvunnit, allt känns som plikt!

Sitter här nu och har nedräkning, som vanligt. Allt handlar om att räkna, menscykel, dagar till ÄL, dagar EFTER äl... Där är jag nu. Tog ett gravtest i morse som var neg, vet inte riktigt varför för jag tror jag har BIM på typ fredag så det var lite tidigt. Har börjat få ont i brösten på ett speciellt vis som jag haft två av grav, så jag hoppas det är ett gott tecken! Sen är ju kroppen allmänt störd så vem vet, det kanske är ett nytt PMS-symptom... *bitter* Sen kör jag med en grej jag läste om här för lääänge sen... Att man blir liksom lila kring blygdläppar, klitoris osv när man är gravid. Och för mig har det stämt alla gånger hittills, så sjukt men kul! Jag är det nu med. MEN, jag får progesteronvagitorier för att hjälpa igång en graviditet och vet inte om de grav-hormonerna kan påverka så man blir lila av det med... Vet inte hur långt de går liksom.  Så jag vågar inte lita på det den här gången. 

Lycka till i barnlotteriet, allihop! 

Det blev inget denna gången heller ! Men vi kommer ju vara barnlösa max några år till, jag är väldigt öppen för både fosterbarn och adoption.

Efter nyår ska vi söka hjälp privat.

Jag har regelbunden mens, är ung och frisk. Har inte ätit p-piller på 6 år osv.

Är det fler här som har regelbunden mens men som ändå inte blir gravida?

*räcker upp handen*. Har regelbunden mens, har inte ätit p-medel sen 2008. Blev gravid med mitt x för några år sedan. Valde av olika anledningar att göra abort och nu har jag och sambon kört oskyddad i precis ett år nu i oktober och inte minsta lilla antydan till plus på stickan ????. Inväntar mensen nu och tyder symtom så man blir snurrig i bollen. Har BIM idag men ibland är cykeln 31 dagar så jag avvaktar veckan ut...(har dock en annan ömhet i brösten som inte känns som när de är PMS-ömma så jag håller tummen)

Har ni försökt aktivt i 1 år? Alltså försökt pricka ägglossning osv? :)

Jag hade förstått bättre varför jag inte blir gravid om jag hade tex pco! Då kan man dessutom få hjälp! Men fungerar allt alltid som det ska så känns det som att jag passar perfekt in i mallen "oförklarligt barnlös"

Men sen har vi bara försökt i ett halvår, känns dock som 100 år! Och när ALLA ANDRA i ens närhet blir gravida på första eller andra försöket blir man lite orolig...

Jag har regelbunden mens..Inga fel finns..Trots det inte ett enda plus på 1,5 år..

:( det suger verkligen!!

Men hur känner ni? Jag vill inte vara utan barn så lång tid till! Alla ivf och så vidare kanske är 3 år till för vår del. Jag vill absolut prova ivf men jag vet inte om jag vill gå barnlös hela den tiden.

Vi håller ju redan på..Detta blir vår andra insem.Sen skickas remiss till ivf i blrjan på nästa år.Går privat så ska förhoppningsvis inte ta så lång tid.Ska fråga nästa gång jag träffar läkaren hur lång väntetiden är..Vi har kommit fram till att vi inte vill adoptera.Känns inte rätt för oss.Funkar inte dessa försök (2 insem samt 3 ivf) så har vi andra planer,då utan barn..Jag vill inte lägga massa år på att kaaaanske bli gravid.Vi testar detta och funkar inte det så vill jag leva!Inte leva för att få barn..Hoppas du fattar =).

Jo jag förstår precis!! Man lever ju på paus nu och det är inget roligt läge!

Jag vill gärna att min sambo ska få uppleva en liten miniversion av honom, för mig egen del är det inte lika viktigt! Men jag kan inte tänka mig ett liv utan barn, tyvärr. Men jag ska försöka njuta av tiden som är nu när det bara är jag och min sambo. Fast det har varit bara vi i så många år nu så det hade passat bra med en skrikig bebis ;)

Men jag förstår er verkligen ! Jag tror fullt på att man kan vara lika lycklig utan barn nåt man väl kommit så långt i tanken :)

Men än ger vi inte upp ;)