Jag svarar utifrån min senaste förlossning (barn nr 2)
Jag höll på i 21 timmar utan smärtlindring. Efter dessa 21 timmar var jag så fullkomligt slut så jag somnade mellan värkarna Eftersom jag har en lindrig form av epilepsi, och dessutom var lite av en riskförlossning (pga tidigare placentaavlossning och katastrofsnitt), ville man skynda på förloppet lite med hinnsprängning och raska promenader. De erbjöd mig epidural inför detta men jag tackade vänligt nej - och somnade igen Då kom en läkare in och förklarade vänligt men bestämt att "vi vill ha ut det här barnet nu, och både bebisen och du är ganska uttröttade". Hon förklarade också att om jag inte orkar medverka (upp och gå mer, orka krysta på ordentligt när det väl blev dags) och man i värsta fall måste ta till värkstimulerande, så är risken rätt stor att förlossningen måste avslutas med snitt. De ville alltså att jag skulle acceptera epidural, och motiverade med "jag LOVAR att du kommer att bli piggare!".
Jag var småtjurig, tyckte helt ärligt att det inte behövdes (jag upplevde smärtan hanterbar, att jag kunde klara mig på koncentrerad andning och fokus) och var jävligt rädd för själva ingreppet. Men jag är inte dummare än att jag litar på läkarna när de handlar om mitt och barnets säkerhet, i synnerhet inte med en skräckförlossning i bagaget. Man lade epidural, och jag blev som en annan människa! Svårt att förklara, men jag fick som förnyade krafter. Gick upp och satt på pilatesboll och gick lite, 3 timmar senare var ongen född
Epiduralen slutade fungera 20-30 min innan det blev dags att krysta, så jag slapp problemet med att inte känna krystvärkarna som en del beskriver.. Krystvärkarna var för övrigt rena himmelriket jämfört med pinvärkarna under öppningsskedet, och dessutom krystade jag bara i 11 minuter så det gick fort på slutet.
Kontentan av det hela: jag tyckte inte att epidural behövs för smärtans skull, helt ärligt. Men om det som i mitt fall riskerar att bli komplikationer för att mamma är för trött efter många timmar med värkar, så är det nog inte läge att vara alltför tjurskallig. Väg av situationen noga, och ta emot råd från de som har den medicinska kunskapen.
Jag upplevde inte själva sticket som besvärligt alls, annat än själva tanken på att någon stod och stack en nål in i min ryggrad. Efterförloppet: jag hade REJÄL huvudvärk dagligen i 2 veckor efter förlossningen. Det relaterades till just epiduralen tydligen.. Babyn är idag 8 månader, och jag kan fortfarande känna att jag är lite domnad på ryggen kring insticksstället.
Trots dessa små "komplikationer" (vill knappt kalla dem det) så är jag ändå glad att jag blev erbjuden, och accepterade, epiduralen. Den satt visserligen bara i i 2,5 av mina totalt 24 timmars förlossningsarbete men jag är helt övertygad om att det var det som gjorde att jag orkade hela vägen och kunde föda fram mitt barn på vanligt sätt, och att jag i efterhand upplever det hela som en drömförlossning
Jag tycker inlägg #11 ger ett bra råd: bestäm dig inte i förväg angående smärtlindring. Ta reda på vilka metoder som finns, men låt inget vara hugget i sten. Ta det som det kommer.