första barnet 40+

Halloj,
Jag är 40 nu och hinner fylla 41 innan bebben levereras   Har beräknad födsel i slutet på juli 2014 (runt 23/7).

Håller båda tummarna för att det lilla livet biter sig fast hela vägen, har haft två missfall tidigare. Det kommer att bli en seg väntan på att de första känsliga veckorna skall passera, men jag känner mig stark och positiv, hoppas ju att tredje gången gillt...  

Det blir första barnet för mig och min man och det är efterlängtat. Samtliga vänner och syskon har redan skaffat knoddar och har fått rutin på småbarnslivet, så vi blir sist ut.... Men det är inget som egentligen betyder något, vi är redo nu.

Hoppas kunna få en bra kontakt med andra 40+ förstagångsmammor. Kul att prata av sig här på forumet, men också kanske ses på en fika? Jag bor in centrala Stockholm.

Halloj! Här är en till som liksom du LeLi kommer att hinna fylla 41 innan det lilla livet behagar komma Förutsatt att allting kommer att gå bra. Vore kul att följas åt här.

Hej LeLi o Miapia73!
Kul att se er här.
Skönt att träffa på fler som är över 40 o väntar första barnet.
Idag går jag in i v 16

Hur mår ni?
Jag har mått illa om kvällarna (o då rapat mycket) men det är inte kvar så mycket, däremot har jag svårt att borsta tänderna, klöks o kräktes faktiskt i helgen för första gången.
Annars mår jag bra, bara extremt kvällstrött, går gärna o lägger mig redan 9.

Jag tar Fragminsprutor varje kväll o prednisolon o babyaspirin o fiskolja på morgonen pga mitt immunförsvar (vi åkte till Aten i våras o gjorde en utredning) o ibland behöver jag ett intralipiddropp. Jag går o tar blodprover med jämna mellanrum o skickar resultaten till läkaren i Aten.
Svensk sjukvård tar inte sådana prover o vi var förstås desperata efter alla missfall.

Har ni försökt länge att få barn?
Vi började sommaren 2010 (med ÄL tester) så om det nu lyckas denna gång o blir bebis i Maj nästa år så blir det nästan 4 år efter vi började. Min sambo o jag träffades för 4 år sen o innan dess levde jag i ett långt förhållande med en kille som inte ville ha barn.

Hej che71! Riktigt roligt att kunna följas här. Jag har väl egentligen i 20 årstid försökt få barn, fast insett efter alla år att det är lönlöst. Jag har pco och har inga som helst menstruationer eller ägglossning. Men i april i år fick jag nog. Längtan efter barn var större än nånsin och jag deppade ihop totalt av saknad efter att få känna ett litet liv mot mitt bröst. Så jag och min man sökte upp en specialist gynekolog. Jag började äta pergotime, men lyckades inte få nån ägglossning med trippeldos ens I juli började jag istället med puregon sprutor och det visade sig funka Första försöket misslyckades, men andra verkar ju ha tagit. Är fortfarande i chock och har svårt att tro det. Tog ett test i söndags morse. Enligt uträkningar är jag i vecka 6. Jag hänger inte riktigt med på hur man räknar. Men imorrn ska jag just till min gynekolog. Förhoppningsvis få en koll och en bekräftelse på graviditeten. Jag mår illa väldigt ofta, ont i magen till och från. Ibland kommer såna riktiga hugg :-S Och smärtan i brösten ska vi inte prata om Jag trodd inte man kunde känna så mycke så tidigt :-S Nu är det bara att hoppas allt står rätt till, hoppas få svar på det imorrn. Lovar att uppdatera

oj Miapia 20 år är lång tid...varför sökte nu inte hjälp förrän nu i år?
Vet du vilken dag du hade ÄL så är det lätt att räkna ut vilken vecka du är i?
Jag har också tagit Pergotime, inte denna gång dock, men 4 av 7 graviditeter (alla missfall) var med hjälp av Pergotime.

Hej che71! Varför jag väntat så länge med barn beror på olika anledningar. Men jag kände verkligen nu eller aldrig Jag var faktiskt gör min gynekolog igår och fick det bekräftat. Jag har inte fattat det än, hade verkligen gett upp hoppet. Om allt stämmer så gick jag in i vecka 7 idag. Ska tillbaks om två veckor igen för ny koll/ultraljud. Han var noga med att informera om riskerna för missfall också, med tanke på min ålder. Man får bara hoppas nu att det går hela vägen.

Hallå tjejer,
Vilka fantastiska krigare ni är, att inte ge upp   Själv så har det varit självvalt att vänta länge, och för runt 1,5 år sedan drog min man och jag igång produktionen hehehehehe.

Jag känner en viss känslighet mot dofter och gäspar så otroligt mycket under dagtid. Sömnen har även varit lite orolig, dvs jag vaknar upp av mig själv under natten. Sedan är det där med svullnaden, jag känner mig så klumpig redan, och jag är oroad att kollegorna på jobbet skall notera att jag blivit större..... Jag vill inte avslöja min graviditet förrän tester och ultraljud ger grönt ljus.... Och det är ju ett par veckor dit.

Hur kommer ni att göra? När kommer ni att upplysa vänner, familj och jobbet? 

Bor ni i Stockholm förresten? 

Har du blivit gravid självmant LeLi, eller blivit hjälpt av tabletter/sprutor? Det där med att berätta eller inte berätta är jättesvårt. Samtidigt som man vill skrika ut sin lycka så vill man vara försiktig ifall det inte skulle gå vägen. Ytterst få vet om det i nuläget, dom som vet att vi kämpat för detta ett bra tag nu. Men visst är det svårt att vara tyst

Försvann ni härifrån? *orolig*