Hej ts, nu bara pratar jag rakt ut, utan censur, och jag är inte i vården utan har studerat idéhistoria och haft vänner på psykiatrisk avdelning mm, så du får ta mitt svar som sådant lite fritt "flum":
Nu tänker jag på psykiatri: ett område som är komplext och som länge var väldigt beroende av förklarande teorier som inte är så lätt bevisade och inte så lätta att motbevisa heller. tex Freuds idé om Oidipuskomplexet, tankar om att störd moderskontakt i barnaåren ger problem senare i livet mm.
Det här , och andra, betydligt modernare tankar också , är ju teorier som inte heller utmynnar i någon självklar behandlingsplan. Brutna ben kan gipsas men ingen kan tas tillbaka till sin barndom. Då är god vård och omvårdnad verkligen avhängigt av att metoderna är beprövade, oavsett hur de förhåller sig till olika teorier om hur problemet uppstod.
Jag tänker helt enkelt att särskilt på ett fält där orsaken till ett lidande är så dunkelt, behöver man superfokusera på hur patienten tar emot vården och hur hen kan delta i den i samarbete med sina vårdgivare. Då behöver man ju som vårdgivare veta mycket om vad som fungerat på andra, verkliga patienter. Orsakerna bakom lidandet är egentligen mindre viktiga i härochnupåavdelningen-situationen.