• Anonym (Drömm­aren)
    Äldre 26 Jun 08:09
    3510 visningar
    12 svar
    12
    3510

    Är känslorna i filmer och böcker helt påhittade och totalt overkliga?

    Jag har aldrig blivit uppvaktad i hela mitt liv så jag har inte en aning om om man verkligen känner så som det ser ut att de gör på filmer.
    När jag ser scener eller läser böcker där det är kärlek och passion inblandat så känner jag ett stort sug i magen och lever mig in i deras känslor. 
    Jag lever mig in i den romantiska/heta spänningen totalt och känner det där pirret i magen som jag trodde fanns i verkliga livet, men så är det tydligen inte?

    Finns det någon som verkligen har blivit uppvaktad av någon annan? Någon som upplevt passion? Någon som känner detta pirr/sug i magen när de blir uppvaktade eller bara träffar sin partner?

    Jag är 40 år och har de senaste åren gått och längtat efter att få känna detta, men om allt bara är en illusion så lägger jag ned en massa onödig tid och energi på att drömma om något som aldrig kommer att inträffa. Om det verkligen inte existerar någon romantik som får en att jubla inombords så får jag väl försöka komma till ro ändå och acceptera livet som det är och vara nöjd med det.

  • Svar på tråden Är känslorna i filmer och böcker helt påhittade och totalt overkliga?
  • Äldre 26 Jun 08:19
    #1

    Klart det finns. Men på film är det såklart fejkat i den meningen att inte alla motspelare har genuina känslor för varann.

  • Anonym (Emma)
    Äldre 26 Jun 08:20
    #2

    Du pratar ju om två saker, dels uppvaktning och dels passion. Jag ser inte alls att de behöver vara likställda?

    Jag har väl aldrig blivit uppvaktad direkt, inte på det sättet du beskriver, eller som jag tror att du menar.

    Däremot känner jag en enorm passion mellan mig och min man. Vi har varit ett par i 15 år och jag kan fortfarande slitas iväg av lust och passion bara av att se honom. Vi var nyss iväg på weekend och jäklar vad passionerat det var!

  • Äldre 26 Jun 08:24
    #3

    Visst finns det. Däremot är pirret kanske inte något man sen känner varje dag i ett långt förhållande utan är vanligare i förälskelsestadiet.

  • Äldre 26 Jun 08:25
    #4

    En del människor är känslomänniskor, medan andra inte är det. Om du aldrig har upplevt de där känslorna, så kan det ju bero på att du faktiskt inte är en sådan som passionerat kastar dig in mitt i stormarna. Då får du i stället bara acceptera den du är och inse att det finns fördelar med allt; du behöver kanske aldrig brista ut i hysterisk gråt på ICA, bara för att någon just tog den sista limpan ...

  • Äldre 26 Jun 09:15
    #5

    Ja den finns och man kan absolut uppleva den i vår ålder

    Jag är snart 42 år och för 3.5 år sedan träffade jag mannen i mitt liv, vi blev så där tok förälskade som man bara kan bli och vart vi än är så ser vi bara varandra, så härlig känsla.

    När vi hade träffats i ungefär två veckor så var vi på en julmarknad, när vi skulle börja gå hemåt så började snön falla med stora snöflingor, sakta och vackert. När vi går där och bara myser och går förbi en damm som är helt fantastiskt vacker så hör vi en änglakör av vacker stillsam sång, vi bara tittar på varandra och undrar hur det är möjligt, sen ser vi i från en gång lite längre fram hur ett sakta tåg med facklor kommer närmare och sången blir högre och högre, det är ett luciatåg som kommer mot oss och går för bi, det avslutas med en häst och vagn full av barn....min fästman och jag bara tittar på varandra sen säger han "det här var tusan bättre än vilken Disneyfilm som helst" och så var det <3

    Vi har som sagt nu varit ett par i 3.5 år och är lika tok förälskade än, när jag ser på film och de visar nått kärleks"trams" så känner jag i hela kroppen en lycka för jag vet ju hur det känns, jag lever i den känslan och det är härligt.

    Jag trodde faktiskt innan jag mötte min fästman att det finns inte på riktigt och speciellt inte i den här åldern som jag var i, jag skulle bli nöjd om jag bara träffade någon som var trevlig och som jag trivdes med...gissa om jag är tacksam över att få uppleva det här

  • Anonym (Drömm­aren) Trådstartaren
    Äldre 26 Jun 09:49
    #6
    vampyria2 skrev 2014-06-26 09:15:34 följande:

    Ja den finns och man kan absolut uppleva den i vår ålder

    Jag är snart 42 år och för 3.5 år sedan träffade jag mannen i mitt liv, vi blev så där tok förälskade som man bara kan bli och vart vi än är så ser vi bara varandra, så härlig känsla.

    När vi hade träffats i ungefär två veckor så var vi på en julmarknad, när vi skulle börja gå hemåt så började snön falla med stora snöflingor, sakta och vackert. När vi går där och bara myser och går förbi en damm som är helt fantastiskt vacker så hör vi en änglakör av vacker stillsam sång, vi bara tittar på varandra och undrar hur det är möjligt, sen ser vi i från en gång lite längre fram hur ett sakta tåg med facklor kommer närmare och sången blir högre och högre, det är ett luciatåg som kommer mot oss och går för bi, det avslutas med en häst och vagn full av barn....min fästman och jag bara tittar på varandra sen säger han "det här var tusan bättre än vilken Disneyfilm som helst" och så var det <3

    Vi har som sagt nu varit ett par i 3.5 år och är lika tok förälskade än, när jag ser på film och de visar nått kärleks"trams" så känner jag i hela kroppen en lycka för jag vet ju hur det känns, jag lever i den känslan och det är härligt.

    Jag trodde faktiskt innan jag mötte min fästman att det finns inte på riktigt och speciellt inte i den här åldern som jag var i, jag skulle bli nöjd om jag bara träffade någon som var trevlig och som jag trivdes med...gissa om jag är tacksam över att få uppleva det här


    Vad härligt att läsa! 
  • Anonym (kansk­e)
    Äldre 26 Jun 09:51
    #7

    Det finns, men bara för en del människor. Alla har inte turen att få uppleva det, tyvärr.

  • Anonym (Kräse­n)
    Äldre 26 Jun 10:32
    #8

    Jag är över 30 och har en make som verkligen uppvaktar mig. Han ger mig blommor, presenter, tar med mig på romantiska utflykter och han har faktiskt uppfyllt alla mina drömmar (inklusive det stora prinsessbröllopet) Vi grälar aldrig, umgås aktivt varje dag, har bra sex och har fantastiskt kul. Han är den snyggaste man jag någonsin sett och han är samtidigt framgångsrik och snäll :) Jag lever i en dröm och hoppas att jag aldrig behöver vakna upp ;) Hela mitt liv har blivit annorlunda sen jag mötte honom, från ett tråkigt Svensson-liv till att ha allt jag drömt om, materiellt och känslomässigt. Drömmen går att uppfylla, man får bara vara lite kräsen i sitt val av partner ;)

  • Anonym (Tjej)
    Äldre 26 Jun 17:24
    #9

    Ja, jag har upplevt det en gång. Kysste en kille på en fest som jag knappt kände som del av en lek och efter det var jag fast. Bara jag hörde hans namn eller kände hans doft så kändes det som att jag skulle svimma. Var så himla kär. Vi började träffas och han kände likadant för mig. Vi hade sedan ett otroligt bra förhållande i fyra år, men sedan kraschade det. Känslorna var desamma hos båda men jag ville ha barn och inte han. Nu är vi vänner istället men jag känner samma sug och pirr i magen som första gången vi sågs. Att vara bara vänner är otroligt smärtsamt och jag tänker på honom hela tiden. Har aldrig känt så här starkt för någon tidigare. Någon sade att man verkligen är kär när "plötsligt så handlar alla kärlekslåtar om den personen".

    Även i slutet av vårt förhållande, när vi hade varit ihop i fyra år, så krävdes det inte mer än en blick från honom för att jag skulle bli helt knäsvag och om han så mycket som strök mig över armen eller befann sig inom en halvmeters avstånd så blev jag jätteupphetsad, och samma med honom. Det var så enorm passion att det knappt går att beskriva. När vi kysstes så kändes det som att omvärlden smälte bort, alla klockor stannade och ögonblicket var evigt. Helt galet. Som en drog.

    Skulle han ändra sig om barn och vilja ha mig tillbaka så skulle jag vara hans på mindre än ett ögonblick. Som det är nu så måste jag försöka komma över honom, men jag förstår inte hur det ska gå till. Alla andra killar känns som grå möss i jämförelse med honom, oavsett hur trevliga de är eller hur gulliga de ser ut. Jag är ganska olycklig för jag tänker att det här kanske är enda gången i livet jag kan bli så här kär och älska någon så här mycket.

  • Anonym (Kärle­k vid första ögonka­stet)
    Äldre 26 Jun 18:26
    #10

    Jag är en tjej som under hela min uppväxt läst kärleksromaner i oändlighet. Drömprinsen där det var kärlek vid första ögonkastet och stjärnor och blixtar överallt hägrade och jag hade verkligen bilden klar för mig.

    Sen träffade jag en kille. Han var fin, väldigt snäll och omtänksam och vi blev ihop. Jag ångrade mig efter ett tag men ville inte såra honom och kom inte på ngt bra sätt att göra slut så vi fortsatte att vara ihop. Han var inte drömprinsen och det slog aldrig gnistor om oss och stjärnor det såg jag aldrig. Men ju mer jag lärde känna honom ju mer tyckte jag om honom. Och med tiden växte kärleken sig allt starkare. Han blev min bästa vän. Vi skrattade tillsammans, vi pratade om allt och vi hade jättebra sex. Vi gifte oss. Vi fick barn. Flera st. Och vi blev en familj. Så fina och underbara barn och en sån fin familj. Min man gav och ger mig komplimanger varje dag. Jag älskar honom mest i världen och jag var så fantastiskt lycklig. Sen hände en del tragiska saker. Och hela livssituationen förändrades. Det tog hårt på hela familjen men var värst för min man. Massiv stress och det ledde till att vi pratade mindre och sexlivet blev lidande.

    Helt fel på så många plan jag vet, men via ett gemensamt fritidsintresse träffade jag en annan man. Från början chattade vi mest. Sen pratade vi i tfn. Jag hade ett så stort behov av att prata eftersom jag inte nådde fram till min man. Och sen ville "han" träffas. Och vad tror ni hände..? Det var precis som i böckerna. Gnistor, stjärnor you name it. Jag blev tokkär. Han också. Det var bara två problem. Jag var gift. Och han också. Och till råga på allt så älskade vi båda våra respektive.

    Otrohet fanns inte på världskartan för mig. Har man lovat "tills döden skiljer oss åt" så har man. Och ändå så kunde jag inte låta bli att träffa honom. Detta är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Och ändå fantastiskt. Jag berättade för min man efter andra träffen (och nej jag hade aldrig sex m den andre även om jag gärna hade velat). Det har tagit lång tid att försöka reparera skadan och jag har inte lyckats helt. Jag har fortfarande världens bästa man, som har varit mkt stöttande, förlåtande, förstående och tydlig med att han älskar mig. Och jag älskar honom djupt, varmt och innerligt. Problemet är bara att jag även älskar den andre.

    Så svaret på frågan om känslorna som beskrivs i böckerna finns, är ja. Men i mitt fall så hade jag hellre önskat att jag fått fortsätta tro att det var en utopi.

  • nyans
    Äldre 26 Jun 19:36
    #11

    TS, på film är mycket både tillspetsat och tillrättalagt. Så är det inte i verkligheten. Däremot finns känslorna i verkligheten, absolut. Om du aldrig har upplevt det, beror det snarare på något annat.

  • Anonym (På avstån­d)
    Äldre 17 Mar 16:03
    #12

    Menar du att du aldrig har upplevt känslorna ALLS, alltså ens inom dig bara? På avstånd till ett föremål? Jag menar till någon snygg man som inte ens är medveten om att du finns, eller t.o.m. en idol - typ sångare, skådespelare eller annan kändis?

    Att få till det i verkligheten med någon som känner likadant för en själv, är ju däremot mycket svårare. Det finns dom som lyckas men då har dom oftast inte så höga krav, utan kan bli så där kära i lite vem som helst... bara de börjar umgås med vederbörande. Och då är det ju enklare, än om det slår "blint", fast man inte har någon sådan relation alls till den personen.

    Om du inte har upplevt känslorna alls, så lär det inte hända nu - för sådant går ju ned med åren.

Svar på tråden Är känslorna i filmer och böcker helt påhittade och totalt overkliga?