Anonym (Varit i din sits) skrev 2014-07-27 21:17:45 följande:
Tack! Ett mycket bra svar. Jag hängde mkt på FL förr om åren...kom just tillbaks. Nu minns jag varför jag lämnade. Så tråkig ton. TS tråd blev nåt helt annat. :(
Jag vill bara hålla med Nixe: Det ÄR väldigt individuellt hur länge fertiliteten är tillräcklig för att kunna bli gravid. Statistik ja...verklighet i det enskilda fallet är något helt annat. Min läkare behöver inte anmälas. Jag anser att han är bra som säger rakt ut att man inte bör vänta för länge. Nu menar jag inte TS specifikt. Visst blir många gravida sent i livet idag, pga vårt sätt att leva, men det är därför ivf:er och äggdonationer ökar hela tiden. Ingen här vet om mammor i 40 års åldern använt äggdonation eller ej. Själv har jag som sagt dålig äggreserv och är under 35 år. Jag blev gravid på första försöket för 5 år sedan. Det KAN gå fort utför. Men jag är ett enskilt fall och som tur är blir många äldre än mig naturligt gravida. Allt jag menade med att ta upp detta var att det var något TS kunde nämna för sin kille. Det är ju fler faktorer än bara "nu är jag redo" att tänka på. Men sjäkvklart ska båda parter känna det känns rätt med barn. Generellt tror jag vi tjejer är redo tidigare (notera GENERELLT) .....eftersom vi har mer stress än killarna. Lycka till TS! Jag hoppas din kille är sugen att börja bebisverkstad snart!
jo men precis. det är långt ifrån alla som är öppna med att de blivit gravida med "hjälp på vägen" så att säga så att tro att alla 40+are som blir gravida har blivit det snabbt och naturligt är nog att önsketänka lite för hårt.
sen kan jag ju tillägga att jag inte känner mig mer än kanske 70% "redo". jag är dock helt övertygad om att man aldrig kommer vara HEEELT redo. det kommer aldrig komma någon magisk tid när man har nått perfekt långt i karriären, när man har allt man behöver, när man rest färdigt osv. det kommer alltid vara ngt kul runt hörnet och ska man skjuta upp det för varje resa, för varje löneförhöjning osv så är man till slut med en fot i graven. jag tänker som så att jag är överhängande redo iaf, resten kommer under graviditeten och sen växer man i sin nya roll. min sambo känner likadant. sen förstår jag inte riktigt tanken med att man inte kommer kunna resa bara för att man har barn? jag har rest med mina föräldrar och de har även rest utan mig och mina syskon när vi har varit hos mormor och morfar i någon vecka eller två. det har aldrig varit minsta problem för oss barn och vi har aldrig varit missunnsamma och avundsjuka. man är faktiskt inte fastväxt i sina barn efter att navelsträngen klippts utan när de blivit lite äldre kan man faktiskt äventyra lite på parnivå ändå.
