Jag vet inte om jag klarar det...

Varken eller! Prata med din barnmorska så kan du säkert få tid på någon specialistmottagning där du kan få prata av dig.

Föga hjälp kanske, men att föda barn är verkligen det häftigaste och mäktigaste jag gjort, även om det gjorde ont!!

Hur går det?

Jag hoppas att du kan få hjälp genom din barnmorska. Förstår att din rädsla inte blir mindre genom att folk säger att det inte är så farligt.

Men det är faktiskt så! Man ser på teve kvinnor som vrålar av smärta, och ja, det gör ont men det är en arbetssmärta som jag iallafall inte kan jämföra med smärta som tex bryta benet eller liknande. Man fokuserar inte på smärtan, och min gigantiska sprickning kändes inte när den hände eller efter!

Det hjälper säkert heller inte att säga att du just nu är extra påverkad av hormoner, dock så är det vanligt att vara deppig och rädd i början.

Men ta absolut upp detta med barnmorskan!

Det blir bättre tror jag. När man är gravid i vecka 7 är kroppen inte helt inställd på förlossning och då är det inte konstigt om du är rädd och till och med känner panik.

När du blir mer och mer gravid kommer dina hormoner arbeta för att du faktiskt längtar efter att få föda och träffa ditt barn. 

Däremot skulle jag prata med din barnmorska om din rädsla och försöka få tips om vad du kan läsa och göra för att lindra din rädsla. 

Det vore ju synd att missa en sån härlig period som att vara gravid genom att vara rädd kan jag tycka. 

Lycka till och kramar till dig. Är övertygad om att du kommer fixa det.

Detta kanske inte hjälper dig mycket, men att föda barn var det absolut häftigaste jag någonsin har upplevt, by far. Ingenting kan slå det.

Gällande smärtan så har jag känt värre. När ungen skulle ut kände jag i princip ingenting pga epiduralen. Sprack lite, men kände direkt inte av det heller varken då eller senare.

Jag kan nästan garantera dig att du kommer att klara av en förlossning galant, jag tror att väldigt mycket handlar om inställningen. Ta det som det kommer, värk för värk, och tänk vilken belöning som väntar Och som någon skrev, du många veckor kvar att förbereda dig mentalt på vad som komma skall. Kram och lycka till!

Är i ungefär samma ålder som du och fick mitt första barn för ca 2 månader sen.
Först vill jag säga att du kommer klara av det, jag vet det! 
Men du ska veta att jag var också jätterädd, i stort sett ända fram till förlossningen och jag var rädd för det mesta som hade med förlossningen att göra.
Men rädslan liksom bara försvann i samma stund som jag satte foten innanför dörrarna på sjukhuset.

Jag tycker du ska prata med din barnmorska, man kan få träffa någon och prata och vad jag hört så brukar det hjälpa en del.
Det som hjälpte mig lite var att först i början bara försöka slå bort tankarna på förlossningen för det är fortfarande ganska långt kvar. Jag vet att det är supersvårt, men försök för din egen skull. Jag läste lite i boken jag fick av barnmorskan om förlossning längre in i graviditeten, men samtidigt satt jag inte och läste allt jag kom över.
Sen tänkte jag att jag skulle ta förlossningen som den kom, jag planerade inte särskilt mycket, skrev inget förlossningsbrev och så vidare. Däremot så tänkte jag det värsta möjliga, att det skulle göra så ont att jag hellre ville dö, och jag fick faktiskt en positiv upplevelse.

Jag födde utan smärtlindring och visst tyckte jag att det gjorde ont men samtidigt var det överkomligt och inte alls så illa som jag trott. Jag sprack heller inte så mycket så det kan jag inte uttala mig om, men de lilla jag fick sy var också överkomligt och det gick fort.

Ett tips är också att du försöker fråga det du undrar över, istället för att föreställa dig saker som kanske inte alls är som i verkligheten. Kom ihåg att ingen fråga är för dum eller pinsam för att ställas!

Stort lycka till och jag hoppas du snart kan njuta av din graviditet för det är en fantastisk händelse i livet!
Styrkekramar till dig!