Han bara lämnade mig.

Tack för värdefull input, ja en eloge till dig.

Nej jag vet vad du menar, jag tänker i de banorna själv. Han har ju sagt att han vill att jag hör av mig, han hör av sig själv men han vill inte höra av sig för mycket till mig säger han för att han sårade mig och då tycker han inte att han har rätten att höra av sig och lämnar det till mig, ändå är det bara han som tagit initiativet till att ses de gånger vi setts (inte för sex, han har aldrig försökt ligga med mig, han är ingen sån), bara han som ringt tex.
Jag vill höra av mig, det vill jag, för jag bryr mig och jag tror verkligen jag hellre har honom som vän i mitt liv än att förlora honom för gått. Men jag är så rädd för att kväva honom, att vara för "på" för han har ju även valt att inte vara med mig, då vill jag inte vara där och höra av mig för mycket. 
Sen skäms jag, jag skäms som fan över hur jag betett mig och att det ledde till att han inte stod ut med mig, den tanken får mig att vilja begrava mig någonstans. Det är svårt att ta in att ens beteende fick mannen man älskade och som älskade en  tillbaka inte såg någon annan utväg än att lämna. Det är hemskt och det gör allt svårare, jag hade ju kunnat förhindra det här? Varför lyssnade jag inte? Varför fortsatte jag bete mig illa när jag inte ville? Hur kunde jag skada bland de finaste människorna som travat in i mitt liv. Fy bubblan

men åh vad jag känner igen mig....om bara jag lyssnat på kroppen, och tänkt efter och sökt hjälp mot depressionen hade jag inte drivit bort honom...han säger att jag kan höra av mig och att jag vet vart han finns men är också rädd för att vara kvävande.... han har ju valt att inte ha mig i sitt liv så varför ska jag klamra mig fast vem mår bättre av det i slutändan...

ibland vet jag inte vad som är värst att få ont i magen när det kommer sms och undra om det är från honom och att bli både lättad och ledsen när det inte är det...var tvungen att sms'a idag för barnen hade glömt nåt där...jättejobbigt, började nästan gråta så jag gjorde det när en kompis var här....för när jag har sällskap är trycket över bröstet bättre och jag kan tränga undan gråten...

ja jag har läst hela tråden nu och känner igen mig i mycket...

ja du *suck* min man lämnade mig efter 22! år för att han träffat en annan..det var lättare att ta än detta det här är mkt hårdare...bara det att han säger att han älskar mig känns som ett hån...då hade han väl inte lämnat...[för så lite]

Hade lagt ut en bild med citat på instagram och Facebook...

It's amazing how someone can break your heart and you still love them with every little piece.... Han svarade dito... Kändes som en spark i magen... Jag mådde ganska bra igår men nu är jag nere på botten igen

Och en kompis tycker jag får skylla mig själv som hade lagt ut den....

Hur går det för dig?

oj :( ja jag förstår verkligen det, kan tänka mig den känslan. det är svårt att föreställa sig att ngon kan lämna den de älskar, då inser man ju hur mkt man måste skadat personen och de känns inte bra alls