Han bara lämnade mig.

Det känns som att vi delar hjärna haha... jag tänker nämligen likadant. Respekterar hans beslut och har definitivt fått ett "wake-up call" av att han lämnade mig. Skitjobbigt att priset var så hemskt att betala men hade det aldrig hänt skulle man ju inte fått sig en annan bild av det hela, lite perspektiv liksom. Tråkigt nog tror jag inte att han vill ge det en andra chans, lite därför jag vill prata en gång till för att se om det kanske ligger mer bakom hela göra slut-grejen än han berättade... Men om han mot förmodan vill skulle jag utan speciellt mycket tvekan satsa, jag älskar ju fortfarande honom men också för att i framtiden slippa undra vad som hänt om man försökt igen. :)

Och det där med känslomässigt död... Nu har det inte gått så lång tid för mig än men jag vet vad du menar. Det känns helt omöjligt att träffa någon annan, fattar inte hur det ska gå till och det gör mig ledsen... men men, tiden lär väl utvisa den saken. :)

Skönt ändå att man är fler (om man nu får vara lite egoistisk) man tror man är ensam i sin sorg. 
 Jo men jag förstår exakt vad du menar, vi gjorde slut under ett bråk. Jag vill liksom också prata, jag vill veta att det inte finns någonting mer jag kan säga eller göra. Jag vill inte gå runt och låta det eventuellt rinna ut i sanden eller sådär, men precis som du säger. Jag vill inte ångra mer, jag ångrar redan så mycket och jag vill inte leva ett liv där jag inte talar om för folk vad jag känner och talar ut om situationer. 

Nä, man har liksom ingen ork. Men jag tror att jag behöver vara singel ett bra tag om det inte leder till en nystart för mig och exet. Sen tror jag absolut att i framtiden blir man lycklig med någon annan, men tiden får ha sin gång, sen vips står väl någon karlslok där och tar ens hjärta med storm ännu en gång ;p

Ja man tror ju tyvärr det! Googlade som en galning efter uppbrottet eftersom jag kände mig så himla ensam, så det känns rätt skönt att kunna prata av sig såhär med folk som går igenom samma sak. :)
Nä precis, tror det underlättar att gå igenom allt och svart på vitt få se om det finns eller inte finns något att göra före man kan släppa och gå vidare.

Det låter som en bra idé! Ja jag hoppas verkligen det, han var min första kärlek så jag antar att det gör att det känns ännu tyngre... men vi blir säkert tagna med storm i framtiden. ;)

Ja men precis, men jag tror det är nyttigt också att få sitt svar. Sättet som vi är på när vi väl ses får det att verka som att det finns något mer, igår smsade han med mig i 3,5 timme trots att han var stressad, han berättade hur fin, grym och bäst jag var - klart man blir förvirrad. Jag känner mig självklart tom, men är mer kär liksom. Inte förkrossad längre utan bara kär, olyckligt kär i guess :$ Tack för att du inte tycker jag är löjlig.

Ah, jag förstår vad du menar. Jag är 23 år gammal så är inte mycket äldre jag heller :) 

Precis, och det är ju skönt ändå och veta att man iaf fått prova på att älska någon gång i livet, haha. Åh spännande, du får uppdatera om hur det går. Jag vet, det är helt sjukt att det blir så, förut delade man varje sekund typ och nu kan man inte ens fråga hur läget är. 

Nej men absolut och det är nog det jag behöver ta reda på, vad han egentligen känner och vad jag känner, för bådas skull. Det kanske är ett ordentligt avslut som behövs eller så är det början på något nytt. :)

Haha ja men eller hur, det är ingenting roligt med ett krossat hjärta. Det vill man undvika till varje pris antar jag :)

Aah, klokt. Men ja, man skall inte måla upp de värsta scenariorna i huvudet :) Det får en bara må dåligt har jag märkt, huehue. 

Hoppas ni kommer fram till något som känns bra för er båda! :)

Sms:ade honom sent inatt och han har inte svarat än, självklart målar jag upp de värsta scenarierna i huvudet trots att det inte gått så lång tid än... :p

Ja det hoppas jag med :) 

Haha, ja men det är ju så typiskt att man gör så ;p och man mår så dåligt av sina egna hjärnspöken.