Jag brukar inte kommentera här, men när jag läste ditt inlägg kände jag att jag måste. När min son var liten hade jag liknande tankar vilket orsakade mycket ångest och oro. Jag hade turen att få komma till en psykoanalytiker som arbetade med relationen spädbarn-föräldrar. Där fick jag hjälp att hantera min oro och börja relatera annorlunda till mitt barn.
Jag ska inte bli långrandig, men vill ändå berätta om en av många viktiga insikter jag fick, nämligen förståelsen för hur min ångest påverkade barnets beteende. När man är så orolig som du och jag var/är, så tittar man hela tiden efter tecken. Man söker också barnets ögonkontakt, försöker med olika medel testa barnets beteende osv, på ett sätt som en "normalorolig" förälder inte gör. Det här märker barnet såklart, och paradoxalt nog kommer det i större utsträckning att vända sig från en förälder som beter sig så, eftersom det är obehagligt att bli ansatt på det viset. Ju mer jag förstod att min oro i vissa situationer faktiskt fick mitt barn att bete sig "autistiskt" desto mer förändrades vår relation till det bättre och de symtom jag tidigare tyckt mig se försvann. (Bara så ingen missförstår menar jag självklart inte att föräldrars oro gör barn autistiska, utan att min oro fick barnet att bete sig på ett sätt som jag tolkade som autistiskt.)
Jag hoppas att du kan läsa detta utan att känna dig skuldbelagd, för jag vet alltför väl hur jobbigt det är att plågas av dessa tankar. Det är inte lätt att bara "sluta oroa sig" när man väl fastnat i tankarna, utan man kan behöva en tredje person som träder in och hjälper till när det gått på tok i relationen. Jag rekommenderar dig varmt att kontakta
www.spadbarnsmottagningen.se/default.htm där jag fick hjälp.
