En till mamma som oroar sig över autism

Jag har en son med downs syndrom. Det är inte helt ovanligt med dubbeldiagnos, att man har autism också, och jag har funderat mycket på det. Vår son använder t ex mycket repetitiva rörelsemönster, och jag har upplevt att det har varit svårt att få kontakt bland annat när han vaknar och ligger i spjälsängen. Han tittar inte på oss och vänder sig inte mot oss när vi pratar med honom. Nu är han femton månader.

Jag är inte alls lika orolig längre. Dels har jag pratat med både läkare och habiliteringen (bland annat psykolog som utför utredning av misstänkt autism). Många av hans beteenden är inte onormala nu när han är så här liten, utan det är om beteendet hänger kvar när han börjar närma sig tre fyra år det kan vara ett tecken på något mer. Dels har vi nu också fått veta att han har både ett visst synfel och en hörselnedsättning, och det kan ju definitivt påverka kontakten med oss. Han kommer snart att få hörapparater och glasögon. Så det kan ju finnas den typen av naturliga förklaringar också.

För min del skulle det inte vara hela världen om min son skulle visa sig ha autism eller autistiska drag, han "har ju redan downs" och kommer ändå att behöva mycket stöd av oss i livet. Däremot skulle det ju vara bra att kunna stödja på rätt sätt från början.

Min son har det som kallas autismliknande tillstånd. Han är 9 år idag och jag skulle säga att han mår mycket bättre än många andra barn i hans ålder. Han lever mycket i nuet, oroar sig inte och kan glädjas åt de små sakerna i livet :). Visst har det periodvis varit jobbigt. Han har haft en tendens att fastna i saker och då har han fått utbrott som varit svåra att bryta, men nu är det väldigt sällan. Han går i en vanlig grundskola fastän han även har språkstörning och utvecklingsförsening. Han älskar sin skola!:)

Vi föräldrar har aldrig märkt så mycket att han skulle ha dålig ögonkontakt, ibland har dock pedagoger i skolan/förskolan påpekat det. När han var kring året märkte vi att de "var något" på grund av att han började halka efter i utvecklingen, mest motoriskt . Sen i 3-års åldern fick vi träffa en logoped pga dålig språkutveckling. Logopeden gjorde sen att vi fick komma till habiliteringen där han utreddes (utreds ca var tredje år pga att det är svårt att utreda honom då han även har språkstörning).

Lycka till TS! Ingen aning om din lilla har diagnos eller ej men vill mest säga att även om det skulle vara så, så kan det bli väldigt bra för er ändå! :).

Jag oroade mig mycket för min son när han var i den åldern. Han visade sig också ha autism men det är inte i närheten av hut jag tänkte mig framtiden. Han har en fantastisk personlighet och även om naturligtvis inte önskar honom några svårigheter kan vi inte tänka oss honom på ett annat sätt. vi tyckte oss se tecken väldigt tidigt och jag läste överallt att desto tidigare tecken desto större svårigheter men så enkelt är det förstås inte. Det var svårt att få ögonkontakt med honom i den åldern som din son var. Han ger fortfarande mindre ögonkontakt men nu visar han både genom tal och på andra sätt att han vill kommunicera och ha mycket kontakt. Så för oss har umgänget bara blivit lättare och lättare.

Det verkar ju onekligen vara så att föräldrars magkänsla ofta stämmer. Hur gammal är er son idag?

Jag har haft kontakt med andra föräldrar vars barn sedan inte ha verkat ha autism. Vår son är 2.5. Diagnosen fick han vid 1.5. Språket har nu kommit igång mycket och det är så otroligt roligt att höra honom och prata med honom.

Jag skulle inte säga att jag oroa mig så mycket för att sonen hade autism fast det fans mycket tecken på det. Det som har gjort att jag inte har oroat mig så mycket är nog för att jag tyckte att det var kul att han inte var som alla andra hela tiden. Att jag gilla att han var lite udda har nog med att göra att jag själv har atypisk autism och alltid har varit lite udda.

Jag tycker inte att man ska sörja att man får ett barn med autism, dom som ska sörja är dom som aldrig får träffa ett barn med autism. Det som är underbart med barn med autism är att dom har ett eget sätt att tänka och tolka vad folk säger.

Att jämföra ett barn utan autism och med autism är som att jämföra äpple och päron, båda är underbara men helt olika och ingen av dom är det något fel på.

Min son har autism och han går idag i förskoleklass. Han är i stort sett som alla sina klasskompisar. Han ha kompisar, år i vanlig klass och trivs jättebra.

Det han är annorlunda med är att han är mycket mer bestämd än sina kompisar. Det finns väldigt lite "övertygnings" område att manövrera på om du förstår vad jag menar. Annars så har han ett otroligt minne och inlärningsörmåga. Han har lärt sig själv läsa och skriva både svenska och engelska. Han pratar engelska, inte grammatiskt korrekt men folk förstår honom. Han tycker även om siffor och har lärt sig med lite hjälp och rätt material alla fyra räknesätten.

Ibland får jag påminna o saker som att säga hej och hej då, och även att titta på den han pratar med. Han är även bestämd när det gäller vissa kläder då han ine kan knäppa vanliga knappar än, dra upp dragkedjor eller knyta skor. Men då gäller det ju bara att jaga lite extra när man handlar kläder.

Om det är så att era barn har autism så är det inte hela världen. Barnet ändras inte för att det får en diagnos utan är fortfarande samma barn som dagen innan. Det som ändras är hjälpen som går att få från skola, förskola, habiliteringen, BUP etc.

När det gäller socialiseringen av små barn är det viktigt att prata mycket med dem. Låt dem uppleva världen i sin takt men finns där och locka lite lätt med saker. Gå promenader med vagnen, gå ut och lek i skogen, låt barnet få utforska med alla sinnen men gå inte i taket om de inte vill. Fortsätt erbjuda utan att pusha. Vissa barn kan som första reaktion "säga" nej om de inte vet vad som kommer att hända.

Har ni några frågor så PM:a, annars lycka till.

Javisst känns det som att oron är otroligt hämmande! Vad är det sim oroar dig?

Det är rätt tidigt att få diagnos vid 1,5 va? När och varför började du misstänka att din son hade autism? När började ni utredning?

Han var nog bara några månader när jag började fundera. Han ville inte ha fysisk närhet och var inte alls intresserad av ansikten eller människor. Detta blev tydligare när han var åtta nio månader. Det var saker som intresserade honom, inte människor. Nu älskar han emellertid när vi får besök. vi hade vårt första möte med BUP när han var runt året. De tyckte möjligtvis att han stämde av mindre än förväntat men lovade en utredning utifrån vad vi berättade. Det kändes som att de nog lite tänkte att vi var oroliga föräldrar. Utredningen påbörjades när han var 18 månader. Diagnosen ställdes vid 19 månader. Det var under lekobservationen som deras inställning ändrades. I den strukturerade miljön märktes de svårigheter som inte syns vid första anblicken.

Han var nog bara några månader när jag började fundera. Han ville inte ha fysisk närhet och var inte alls intresserad av ansikten eller människor. Detta blev tydligare när han var åtta nio månader. Det var saker som intresserade honom, inte människor. Nu älskar han emellertid när vi får besök. vi hade vårt första möte med BUP när han var runt året. De tyckte möjligtvis att han stämde av mindre än förväntat men lovade en utredning utifrån vad vi berättade. Det kändes som att de nog lite tänkte att vi var oroliga föräldrar. Utredningen påbörjades när han var 18 månader. Diagnosen ställdes vid 19 månader. Det var under lekobservationen som deras inställning ändrades. I den strukturerade miljön märktes de svårigheter som inte syns vid första anblicken.

Kapar tråden lite, men är det möjligt att ge ngt exempel konkret på vad de såg vid 18 mån hos din son? Eller inte såg.

min dotter har jag haft tankarna runt sen hon var några månader. Hon har dock inga stora problem med fysisk närhet. Gillar att sitta i knä bli buren osv och visar att hon vill det. Hatar dock att bli petad på. Tex tuta på näsan eller stryka på kinden, då ryggar hon.

Sen undrar jag hur du menar med ointresserad av människor. Dottern är mycket allvarsam mot nytt folk och bjuder sällan på ett leende till nån hon inte känner. Däremot tittar hon gärna på människor och följer dem med blicken och så.

Ser hon ett barn i vagn på en affär söker hon kontakt genom att göra ljud.

Återigen ursäkta för trådkap TS