Varför får jag så många ovänner?

Djupa samtal uppskattas av många människor. Förstår inte hur detta kom in i sammanhanget.

Vad är det för saker du har kännt dig tvingad att säga ifrån om? Och hur?

I så fall spelar det ingen roll hur B uttrycker sig; A kommer inte att bry sig oavsett. Däremot, om A bryr sig om B, så kan B, genom att uttrycka sig i jag-form, undvika att A känner sig anklagad och intar försvarsposition.

Ska efter detta inlägg läsa alla svar.

Personen ifråga som jag nämnde tidigare som var "spydig" mot mig har tydligen inte betett sig så här enbart mot mig.

Han har tydligen "offer" vid varje umgänge och är själv den som ofta blir ensam. Så nu fick jag en förklaring till varför jag upplevde honom som jag gjorde .

Jag är faktiskt en väldigt trevlig lugn och glad person.

Jag har lång stubin men blir jag arg så kan det gå överstyr och jag säger saker som jag ångrar. Jag är då noga med att be om ursäkt och förklarar gärna varför jag blir överhettad mot min vilja och går faktiskt i terapi för bla det. Men det händer väldigt sällan och jag tål en del.

Jag har gått igenom en lång resa och trampat över många rosentaggar och mitt psyke är trasigt emellanåt. Men jag är väl medveten om det och gör mitt bästa för att lösa såna situationer.

Min ryggsäck är tung och behöver många gånger möbleras om. Det står jag för. Jag är verkligen inte perfekt och fläckfri.

Min terapeut säger så här (då har hon till skillnad från er en tydligare bakgrund )

"Du har klivit in i en process i ditt liv som gör det väldigt jobbigt för dig. Men det är till det bättre i slutdestination och det måste du kämpa för.

Du har börjat förstå att du är värd mer än ett misshandlat psyke och all fysisk våld från dina ex.

Du accepterar inte att livet går ut på prestationsångest som tidigare och du måste inte prestera för att alla andra ska bli nöjda, utan förstår att det är du som är viktigast i ditt liv. "

Jag har oftast tankar om vad andra förväntar sig av mig och ger mycket mer än vad jag tar.

Men nu har jag börjat lägga mer vikt på den våge för att ställa in den så jämn som möjligt. Det gillas inte av de som tar för givet att hos mig blir man omhändertagen utan att betala.

Men det är väldigt svårt att få en jämnvikt. Ibland lägger jag på för mycket och även för lite.

Där är mitt problem. När blir det för mycket? Om jag ska kunna vårda vänskapen så måste det vara fler plus på energi kontot än tvärtom. Så JA det är MITT val hur jag hanterar min sociala kompetens. Men jag har svårt för att sia om vad som är värt och inte. Men jag kan även känna.. Om det är en bra vän som vill mer än bara ta av min energi, så stannar hon/han kvar och reder ut eventuella missförstånd och lyssnar intresserat på mig när jag vill gräva djupare och se grunden till min reaktion osv.

Om hen orkar det, så är det en riktigt BRA vän.

När det gäller energitjuvar är min inställning att sådana är inte värda att uppmärksamma. om de ingår i bekantskapskretsen så umgås jag med dem men inte på ett sådant sätt  att deras beteende påverkar mig.
Min inställning till vänner är också att jag ger dem lika mycket som de ger mig.
T ex om jag har en vän som vid behov kan skjutsa mig i sin bil kan jag köra denne i min bil. Har jag vän utan körkort kan jag köra denne om denne visar uppskattning för det. Vänner som behandlar mig som en privatchaufför skjutsar jag inte.
Jag kan lyssna på vänners problem om de lyssnar på mina.

Vad jag menar med problematik i det sociala är att jag har svårt att veta hur mycket det är "lämpligt " att öppna sig utan att det blir negativa konsekvenser. Har stött på det lite då och då. Jag saknar filter som Jantelagen kräver. Men ytligt så är jag nog rätt så trevlig.

Det där är knepigt. Har en kompis som är alldeles för gränslös. Inte så mycket mot mig eller andra som känt henne en massa år och där det finns ett relation med givande och tagande inom privatlivet,  men det är inte alltid lyckat att diskutera relationsproblem, detaljer om barnets ätproblematik eller  samarbetsproblem med kollega med jobbekanta och chefer man nätt och jämnt lärt känna.
I kompisens fall tror jag det delvis handlar om att hon tolkar det sociala spelet bokstavligt. Frågar någon hur det står till så svarar hon på det, i detalj.

Jag tycker du är jättemodig som frågar om råd TS! Social kompetens är inte en naturlag, utan något man måste lära sig. Jag har en nära vän med en funktionsnedsättning inom autismspektrum, och det har verkligen varit en resa för henne och oss polare i gänget att hitta sätt att umgås på lika villkor. Det har varit skitjobbigt ibland att hon exploderar på något jag tycker är en skitsak, eller fortsätter tänka på något i flera veckor som jag har glömt efter en dag. Men det är ju inte som att mitt sätt är "rätt", bara för att det passar bättre in i normen. Vi har satt oss ned och diskuterat igenom några "regler" som hjälper oss vara kompisar. De kanske inte alls passar för dig men kan ju ändå dela med mig.

* När någon känner sig arg/ledsen/trampad på för vad det nu kan vara (typ får inte byta låt, blir inte uppskattad när man vill bidra till bensin, blir utskälld för en skitsak) så tar vi det mellan fyra ögon. Det blir lugnare att lösa konflikter utan publik.
* Vi lägger aldrig ord i munnen på varandra, men berättar hur vi uppfattade situationen.
* Vi ältar inte och grottar inte ned oss i detaljer, den som vill reda ut något/sätta ned foten får göra det. Så säger vi tack och hej och funderar på hur vi gör det bättre nästa gång. Båda anstränger sig för att lugnt kunna ta emot kritiken man får, även om den känns orättvis. Målet är inte att hitta att någon gjorde rätt eller fel, det ger ofta inget. Ett exempel på ältande (för att använda ditt exempel om låtbyte) skulle kunna vara att diskutera hur många andra som fick byta musik, eller vilka de var. Min kompis skulle bli jättefrustrerad av just musikbytesexemplet, antingen får man byta låt mitt i eller så får man köa, alla sätt är okej men om det inte är tydligt hur det går till blir hon jätteosäker och då kommer snabbt taggarna utåt.
* Det är okej att säga stopp om man inte orkar prata.
* Vi uttrycker våra behov, men tar inte illa upp för att andra inte uppfyller dem till 100%. Ett exempel: en person dricker bara te och inte kaffe, om någon bjuder hem kompisgänget på fika men har glömt köpa hem te (flera gånger) så är inte det elakt, men dock klantigt och glömskt.

Sen är det massa mer men det är mer personliga grejer. Grunden för vårt gäng är ju att vi gillar varandra och våra olika personligheter, och att ingen försöker låtsas vara någon den inte är.

Du kanske kan snacka med dina kompisar om vad de tycker att du kan tänka på för att det ska bli mer harmoniskt att umgås, och vice versa. Sätt era regler och kanske prata igenom sociala koder. Att umgås med andra är ofta att ge och ta, och lite bör du alltid ge, dvs inte sätta ned foten 100% av gångerna. Själv skulle jag säga att jag sätter ned foten ca 60-70% av gångerna när jag tycker folk gör något dumt, om det hjälper att veta det.

Nu blev det väldigt långt men det var mina tankar i alla fall. :)

En fin patriarkal tradition är att kalla kvinnans åsikter för kvinnligt trams. Att lägga in fördomar mot andra könet i sakfrågor är ett bra sätt att komplicera och dramatisera diskussioner, dvs motsatsen till "raka puckar". Det är förövrigt ytterst sällan det bara finns en sanning, om livet vore så enkelt hade vi inte behövt domstolar eller politiker. 

Ottos reaktion är motsatsen till 'raka rör' då han blandar in egna kvinnofördomar i konkreta sakfrågor, vilket är ett mycket komplicerat beteende, då mottagaren nås av många budskap samtidigt. - Precis som du själv gör förövrigt, när du 'konstaterar' att raka rör fungerar med män men inte med kvinnor. Raka rör fungerar jättebra med kvinnor, men om du inte lärt dig prata rakt och okomplicerat, så vet du ju egentligen inte om raka rör fungerar med kvinnor eller inte.

ha ha ha

Nej, raka rör fungerar sannerligen inte med kvinnor. Bland kvinnor gäller det att känna av stämningen och flyta med i den. Gäller väl förövrigt även bland män men männen är betydligt mer förlåtande vad gäller udda beteenden. Män har även lättare för sig att ta kritik.

Det finns flera scener ur filmen de Ofrivilliga som visa hur man inte ska bete sig på kvinnodominerade arbetsplatser.

Se scenen från 2 min om ni har tidsbrist.

I min värld finns det lika många män som kvinnor som är bra på att känna av stämningen, att vara förlåtande och att ha lätt för att ta kritik - och omvänt. Kanske lever vi i olika världar? Vet många personer, både män och kvinnor, som kallar sitt sätt att prata för 'raka rör', trots att allt de säger är superkomplicerat och laddat med olika fördomar och sinnesstämningar. De mest komplicerade personer jag har träffat tycker själva att de är helt okomplicerade. Alla människor är komplicerade och de som påstår att de inte är komplicerade är extremt komplicerade.

Kvinnor och män är rent biologiskt olika. De uppfostras olika och bemöts olika. Du har uppenbarligen inte noterat skillnaderna men likväl finns de där.

Intressant nog är ditt synsätt typiskt kvinnligt där du har internaliserat rådande normer och gjort dem till fakta i din värld. Det är just därför raka rör inte fungerar på kvinnor eftersom det finns stora skillnader på den faktiska världen och den värld kvinnan byggt upp i hennes huvud. Om någon upplyser dem om hur det faktiskt är blir de irriterade eftersom det i deras värld är fel.

Då är vi två kvinnor som upplever samma sak.

Är det möjligen så att dina egna föreställningar om hur en kvinna fungerar har påverkat dina snabba slutsatser om mig?

Visst finns det neurobiologiska skillnader mellan könen, därav finner man t ex att många psykiatriska diagnoser är vanligare hos det ena könet än hos de andra. De egenskaper som du tagit upp i denna tråd är dock i högsta grad påverkbara av enskilda personen, oavsett kön, varför det blir irrelevant att tillmäta ena könet 'ensamrätt' till dessa förmågor.

... och visst finns det variationer mellan män och kvinnor om man ser till enstaka exempel, men likväl kan samma olikheter hittas hos båda könen.

... och om könen är en biologisk eller social konstruktion är ett evigt spörsmål inom forskningen. Därav kan det inte finnas något fel i, eller vara något högmod, att anse att det man själv upplever om likheter och olikheter mellan könen kan ha adekvans. Tror dessutom att det gagnar mina kontakter med män om jag inte har förutfattade meningar om dem pga deras kön.

Kanske är det du själv som stagnerat i din utveckling vad gäller att märka skillnaden på rena fördomar och mer vetenskapligt underbyggda ståndpunkter - och ogillar tanken på att omvärdera din syn på kvinnan? 

Nej, jag bara noterar att du tänker typiskt kvinnligt.

Sedan är slutsatser om kön generaliserande och ska så vara. Att det finns undantag behöver inte nämnas då det är uppenbart.

Personlighetstyper. Vissa människor ska alltid, vid varje tillfälle gå igenom sina livs bekymmer. Att sitta i 2 timmar med en sådan människa på en fest är inte kul för de flesta. Jag har enormt svårt för en ytlig bekant som ska analysera, prata av sig och tömma ur sin skit på mig.
Men vissa personer tycker om det. Personligheter är olika. Och det var mitt svar till ts, att kanske umgås hon med fel personlighetstyper.

Är det typiskt manligt eller kvinnligt att insinuera saker, t ex fördomar om motsatta könet, i stället för att säga rakt ut vad man tycker och tänker? 

Håller med til 100%. Finns några i (yttre) bekantskapskretsen som jag noga aktar mig för att bjuda på fest. Inte kul att försöka ordna roligt och trevligt för folk som sitter och ältar gamla rostiga problem tills alla omkring har slut på energi. Blä.