NEJ! Jag bara gråter! Det får inte hända.
Har fullständig panik.
Har en son som kan skaffa barn själv om han vill, är 23 år. (jag kan alltså bli farmor när som helst -herregud) Har en son som är 7 år som kom till via IVF och efter flera år av känslomässiga berg- och dalbanor med missfall och skit. Har sedan blivit spontant och oplanerat gravid ett par gånger efter det med missfall, det sista var i v 12-14 ngn gång och var väldigt jobbigt med operation och en nära döden upplevelse. Efter det så sa jag NEJ. Aldrig mer en graviditet. Nu räcker det. Sen har jag trott att jag kommit in tidigt i klimakteriet. Har ärligt talat inte haft en tanke på att KUNNA bli gravid på rätt länge.
Nu sitter jag här med två gigantiska bröst. Äter som en häst. Och har precis gjort ett digitalt graviditetstest som visar v 3+ GRAVID. Jag bara gråter.
Vad gör jag nu? Jag är 42 år!!! FYRTIOTVÅ ÅR!!!!! Jag vill ärligt talat inte gå igenom ett missfall till. Eller ha en bebis till - låter hemskt men jag är klar med det där. Jag vill inte vara gravid. JAG VILL INTE. Hur kunde jag vara så dum? Så himla korkad!
MEN. Jag gjorde en abort när jag var ung. Var helt säker på att jag skulle göra det och att det var rätt beslut. Och jag mådde skitdåligt efteråt. Under IVF-åren tänkte jag mycket på den aborten. Att det var karma. Att jag fattade ett dåligt beslut. Att jag inte har rätt att bestämma över liv och död.
Om jag gör en abort vet jag precis hur jag kommer må och vad jag kommer tänka. När kommer jag få betala för det här? Och på vilket sätt? Jag skulle må fruktansvärt dåligt. Och nu sitter jag här och tankarna bara snurrar och jag bara gråter och gråter. Och jag VET vad maken kommer säga. Han kommer som vanligt lägga alla beslut på mig.
Jag känner mig så liten och ynklig. Är det någon i hela världen som har gått igenom liknande kval och kan berätta hur ni tänkte och hur det gick och hur ni mår. Jag fixar inte det här känner jag.