Är alla killar så här eller är det bara på dejtingsidor?

Tänker på saker som till exempel:

Jag är väldigt lugn av mig medan han är rastlös och måste hitta på saker hela tiden. Det tycker jag är jättejobbigt.

Han vill absolut bo på landet och skulle inte trivas i stan medan jag är helt tvärtom och älskar att bo så centralt som möjligt.

Jag tycker det är viktigt att sköta ekonomin och spara mycket medan han inte bryr sig och slösar pengar på onödiga saker.

Jag tycker om att resa och vill göra det ganska ofta medan han är hemmakära och inte ser tjusningen.

Jag är totalt ointresserad av hans intressen. T.ex motorer. Jag är verkligen inte intresserad och vill inte ha en kille som spenderar massa tid i garaget och pengar på onödiga bilsaker.

Jag är intresserad av att hänga med i, och prata om, nyheter och politik medan han är ointresserad eller inte hänger med i vad som händer i samhället alls.

Med mera.

Frågan är hur mycket som är äkta och vad som är spelad "svårhet" för att passa en stereotyp hipster/kredd-personlighet?

Jag förstår att det är svårt men försök se alla som individer och inte genast sortera in de i ett fack och tänka "jaså, han är en sån, då är det ingen idé". 

Nu är jag ju gift och har småbarn men ibland skulle det vara roligt att se om man, bara som ett experiment, kunde lyckas i nätdejtingsvängen. Om man hade det som krävs...

Känns som kraven är många ggr högre på nätet än i verkligheten just på grund av det stora urvalet. Ungefär som när man ska välja restaurang i en främmande storstad och hela tiden vill se om det finns en bättre runt hörnet.

Du accepterar med andra ord bara din idealbild. En som är precis som du och delar dina intressen. Om han har ett intresse som du inte delar så är han ointressant?

Du glömde de män som enligt fotona bara ägnar sig åt extremsporter, åker båt och skidor, tränar för triathlon och som är så rastlösa att varje dag måste innehålla ett nytt äventyr. De vill uppenbarligen inte ha någon vardagslunk med familj utan flänga jorden runt även som 35+. Ofta är de högutbildade med god ekonomi och hinner utöver alla äventyr göra karriär. Var en kvinna ska få plats eller fylla för funktion kan man undra.

Det förstås, men du har ju samma problematik om du träffar någon irl som går omkring och försöker ge intryck av att vara något han inte är. Man måste ju kommunicera för att kunna gå in på djupet, men det är ju inte heller oviktigt vilken sorts agn man sätter på kroken för att få folk intresserade i första läget.

Nej det är ju samma lika förstås.

Mm...det finns ett rätt dåligt utbud. Jag har försökt med nätdejting länge och är en normaltrevlig brud men har inte lyckats ännu.

Senaste personen jag skrev till slutade skriva när jag sa att jag inte var religiös eller gick i kyrkan. Det var tydligen viktigt för honom. Då var jag heller inte intresserad av honom egentligen utan ville ge honom en chans trots att jag inte tyckte vi hade mycket gemensamt. Han skrev tex att det inte var viktigt att utvecklas i arbetet eller lära sig saker i jobbet, vilket jag inte alls tycker men försökte ha överseende med allt som inte stämde.

Jag försöker ha överseende med de flesta killars udda åsikter eller att de är flummiga och outbildade etcetera men det leder inte någonstans ändå. Så nu har jag lyckligtvis gett upp och slutat simma mot strömmen.

De som själva tillbringat tusentals timmar i nätdejtingträsket och lyckats, de lyssnar jag gärna på. Men ni som inte har ansträngt er i år och i timtals varje vecka med att skriva och ge killar chans, killar som säger en massa dumheter och stå ut med oanständiga förslag etcetera, ni förstår inte hur jobbigt det faktiskt är. Säg inte, att vi måste vidga våra vyer, vyer som redan omfattar alla öhh, döh - killar och diverse soffliggande, arbetslösa unkisar.

För att inte tala om hur misslyckad man kan känna av samhällstrycket för att man inte lyckats träffa någon och det ständiga inre ifrågasättandet av sig själv för att man misslyckats med något så fundamentalt.

Har man tillbringat tusentals timmar med nätdejting utan att lyckas är man antagligen inte mycket att ha själv heller. Var är självinsikten?

Antagligen är det de som lyckats inom en rimlig tidsrymd som man ska lyssna på. Inte panelhönora som sitter där år efter år. ????