Hur förklarar man detta för barnen?

Jag trodde också första åren att barnen skulle få mer/dyrare sen när de blev äldre ( helt riktigt kan jag tom tycka. En ettåring och en tioåring har inte alls samma behov)

Men så har det inte blivit. Kusinerna fick fina saker när de var i den åldern mina barn är idag.

Men presenter och pengar kan ändå bero. Bara de gav dem en gnutta UPPMÄRKSAMHET.

Jag har en liknande relation till mina farföräldrar, men de har valt andra släktingar istället för mig och mina syskon som är de enda barnbarnen. Och av oss syskon är jag den som de har absolut minst till övers för. Jag har märkt det sedan jag var liten, men först i vuxen ålder fått det bekräftat och min faster berättade varför.

För mig handlade det som liten mest att jag inte tydde mig till farmor och farfar, utan hade en närmare relation till mormor och morfar. De var otroligt fina människor och visade att alla barnbarn var de bästa i världen. Och de hade massor. Jag älskar mina kusiner alldeles oerhört. Men jag har som sagt bara kusiner på mammas sida.

Som vuxen har jag haft väldigt lite kontakt med farmor och farfar, mest setts för att de är de enda äldre släktingar jag har kvar nu. Jag får ibland pikar när vi ses, men farmor blev mycket snällare efter en stroke. Farfar är som han är, men jag tycker om honom för det mesta.

När jag gifte mig för något år sedan var en av främsta anledningarna till att jag tog min mans namn att jag inte hade något gemensamt med pappas sida av släkten och inte ville dela namn med dem. Blodsbanden blir jag inte av med, men jag har lärt mig att man kan välja sin familj.

Prata med din son och visa att oavsett vad hans farmor och farfar visar för känslor mot honom och syskonen så är han älskad över allt annat. Vad en eller två människor gör spelar ingen roll. Man väljer sin familj.

Jag hade all kärlek och omtanke jag någonsin behövde från mamma, pappa, mormor, morfar, kusinerna och syskonen. Farmor och farfar är de som förlorat på att inte se vilken fantastisk kvinna jag är, utan fastnat vid att jag har levt hela livet med smärta och därmed har en funktionsnedsättning. Även om jag aldrig sett mig själv som handikappad. Och varför de hellre umgåtts med andra släktingar än mina syskon har jag ingen förklaring på. Men mina syskon är också underbara människor som klarat sig bra utan dem.

Dags o sluta med det kanske. Hitta nya sätt att fira?

Du behöver inte använda hårda ord, men innebörden ska vara glasklar: "Farmor och farfar gör FEL. Det är inte dig det är fel på, det är dem. De beter sig inte okej." Sluta linda in det, din sons självkänsla är det viktigare här. Han måste känna att du och hans pappa står på hans sida!!

Förklara för sonen och sluta fira jul hos dem tillsammans med kusinerna. Att göra så stor skillnad med julklapparna är rent elakt så sluta åk dit på julafton.

Kan det ha att göra med att kusinfamiljen har det sämre ekonomiskt?

Att de hjälper till mer hos de för att ni är mer drivna och "klarar allt" människor?

Jag kan se skillnader i min närhet i hur syskon behandlas olika då föräldrarna helt enkelt alltid hjälpt ena syskonet mer (pga personlighet ej att de tycker mer om den) och andra syskon alltid varit mer "självgående". Är de vana vid att hantera barnen på ett sätt så kan barnbarnen behandlas likadant.

Hoppas nån förstår hur jag menar.

Håller med! Fira inte jul tillsammans med den sidan av släkte. Och om någon frågar varför så var ärlig.

Sluta fira jul med dem, då behöver inte dina barn se vad kusinerna får i julklapp och slipper jämföra.

Förlita er inte på farmor och farfar på något sätt, använd de inte som barnvakt osv.

De beter sig illa men det finns ju inga andra farföräldrar så du och din man får skydda era barn så att de inte ser orättvisorna. Lägg ingen vikt i om de kommer eller inte, låt inte barnen se eran upprördhet, det eldar bara på barnens känslor om att något är fel.

Hur är det med dina föräldrar? Umgås mer med dem, så barnen känner kärlek därifrån istället. Då kanske farmor och farfars beteende inte har så stor betydelse längre.

Mina farföräldrar favoriserade sitt yngsta barn framför min pappa och när sönerna fick familjer brydde de sig mycket mer om mina kusiner än mig och mitt syskon. De kom på våra födelsedagar men det var inte mycket mer än det, aldrig att de kollade på någon match, uppvisning eller liknande. Barnvakt var de några gånger. Det var sårande såklart men vi valde att fokusera på mormor och morfar. Din man bör förklara för barnen och sedan ev låta bli att fira mer med dem.

Jobbig situation...

Jag tycker du ärligt ska säga att farmor och farfar anser att kusinernas familj behöver mer hjälp.

Sen hade jag försökt få barnen att umgås så mycket som möjligt med sin farmor och farfar men i största möjliga mån utan kusinernas närvaro.

På julen tycker jag att ni ska be om att få fira med farmor och farfar en dag när kusinerna inte är med (var ärliga mot farföräldrarna om att det är för att det är för att era barn blir sårade av att få så mycket mindre, och säg att ni vill att ert julfirande så vara något positivt för barnen).

Det är ju liksom i jämförelse med kusinerna som dina barn känner att de är mindre värda. Detta tycker jag ni ska försöka skydda dem ifrån att behöva se och känna.

Det finns många som har varma och fina minnen av sina äldre släktingar även utan dyra presenter och även om man inte har spenderar så mycket tid med dem. Så egentligen är problemet här 'bara' att de jämför sig med kusinerna.

Så även om jag tycker att farföräldrarna gör fel så tycker jag att det bästa för era barn är att får chansen att bygga en positivare relation med sina farföräldrar.

Oj att det kan vara sådan dramatik kring vad farmor och farfar tycker när ni knappt umgås? Förutom detta med julafton då kanske det märks vilken present man får, fast oftast drunknar ju ungar i presenter och märker knappt vad andra får eller inte? Helt ärligt tycker jag att du verkar ha överfört väldigt mycket av din irritation på svärisarna på dina barn. Pratar ni mycket om kusinerna och vad dom gör?
Tänker att den generationen kan vara viktig för ett barn om dom verkligen är närvarande tidigt och delaktiga, är dom inte det så är det inget barnet själv saknar.

Ibland är det hemskt nog så att man bara får gilla läget, även som barn. Min "farmor" som bodde ca 15-20 min från min familj i 15 års tid avskydde oss barnbarn för att hon hatade min "Tyskhora" till mamma. "Farmor" var gladeligen barnvakt flera gånger i veckan åt våra jämngamla kusiner och testamenterade sina tillgångar till min farbror och hans barn när hon dog. Jag träffade å andra sidan henne endast en gång när jag var bebis, min yngre syster fick aldrig träffa henne. Har alltid sagt att jag inte haft någon farmor för det gjorde för ont att tänka på kärringen.

Vill inte barnen träffa sina farföräldrar, när de uppenbart känner sig åsidosatta, så bör man inte tvinga barnen till att träffas. Tror den känslan sitter djupare än ren jämförelse med kusinerna och barnen bär inget ansvar för att relationen ska bli bättre. Något annat kommer bara att leda till att barnen försöker var perfekta i farföräldrarnas ögon varje gång de ses, när de egentligen ska bli sedda, respekterade och älskade precis som de är. Barnen ska veta att veta att farföräldrars handlande gentemot barnbarnen är fel och att det är de vuxna i familjen som bär ansvaret för situationen. Barnen har inte gjort något fel. Detta är då något mellan föräldrarna och farföräldrarna att ta upp och reda ut. Sedan är det farföräldrarna som ska få kämpa för att bygga upp ett förtroende igen. Förhoppningsvis är det något de vill, det kan ju också vara ett risktagande tyvärr.

Jag menar absolut inte att något är barnbarnens fel eller ansvar. Servar du missuppfattat. Och jag menar inte heller att man ska tvinga barnen att umgås.

Men man kan uppmuntra och se till att varje situation blir utan uppenbara jämförelser. Skapa positiva möten istället för negativa. Det är en gåva för barn att ha bra relationer med andra släktingar. Som förälder har man ingen direkt skyldighet att ta ansvar för barnens andra relationer, men vanligtvis gör man det som är bäst för ens barn i de flesta situationer.