• Anonym (Fått nog)

    nu lämnar jag snart gubbhelvetet

    Obs. Startade denna tråd i sex-kategorin för att kunna vara anonym.

    Jag är så himla ledsen och tom. Är 26 år, har två barn med min sambo (han är 32) barnen är 2 år , och 7 månader. sambon jobbar borta sön-fre varje vecka. Jag har tagit hand om barnen och hemmet 100% själv sen dag 1. I över två år alltså.

    Vårt förhållande har varit knackligt ganska länge, vi har flera gånger pratat om att göra slut. Men jag har alltid hållt ihop oss. Att han vill lämna mig är för att han tycker att jag tjatar på honom jämt. Att jag vill lämna honom är för att han ger oss så otroligt lite tid. Han är hemma frekväll till söneftermiddag, är inte det tillräckligt lite tid? Han sitter på toa typ 20min, duschar en halvtimme, pratar i telefon, facebookar/instagrammar osv, googlar på olika grejer. Går ut på krogen 1-2 helger i månaden. Frågar aldrig hur jag/barnen mår. Visar inget intresse av att ens ha ett förhållande.

    Jag känner mig inte älskad. Inte lycklig. Varje dag är bara en massa tjafs. Och när han är hemma tänker jag att jag ska få lite "hjälp av honom" med barnen (som är hans ansvar lika mkt som mitt så jag ska inte ens behöva be om hjälp) men när han är hemma är nästan bara värre. När jag ska lägga 7-månadersbarnet (vilket han aldrig gör för han säger att barnet vill att jag ska göra det + jag alltid gör det så jag kan likagärna alltid göra det) så leker han med tvååringen så att den skrattar högt och stör. Jag säger åt sambon att de ska va tysta men han struntar i det. Och när jag säger åt honom att jag inte känner mig älskad så säger han att han visst tycker om mig. Och när jag ber honom sluta retas med mig (vilket han gör typ hela tiden) så slutar han inte.

    Allt känns bara så larvigt men jag orkar seriöst inte mer. Har försökt lösa detta i ett år nu men det känns lönlöst. Känns som att det bara är jag som vill att det ska bli bra. Han bara driver runt. Hur mycket jag än tar upp våra problem så tar han de aldrig på allvar. Han skämtar alltid bort det. Igårkväll sa jag att vi struntar väl i det här då och flyttar isär. det enda han sa: äh det där menar du inte.

    Jag blir så himla ledsen för det känns som att det enda sättet att få honom att förstå att jag menar allvar är att flytta isär på riktigt. Vi har sagt ikväll (han sover nu) att vi skiter i det här och att vi flyttar isär. Han sa ingenting om det utan satt bara med sin telefon. Sen vaknade lilla barnet och jag fick gå in dit och under tiden somnade sambon, han bryr sig liksom inte om att vi typ gjorde slut. För han tror inte att jag menar allvar. För vi har sagt såhär förr och sen har allt "varit frid och fröjd" dagen efter. Vi inbillar oss det i alla fall. Han gör mig både ledsen och arg varje dag. Åtminstone varannan. Minst. Och jag blir oxtokig. För jag har sagt åt honom att inte göra si och så men ändå gör han det. Så han gör mig sur/ledsen medvetet. Varför gör han så?

    Sen när jag blir grinig så talar han om det för barnen. "Mamma är arg", "mamma bråkar" , "mamma tycker inte om pappa". Då vill jag bara smälla till honom på käften.

    Jag orkar inte ha det såhär längre. Jag vill vara lycklig i mitt förhållande och känna att allt är bra. Jag vill inte vara ledsen och tom. Jag vill kunna vara lycklig och ha energi och må bra. Det här duger inte. Och jag vet att barnen skulle ha det bra även om vi separerade, jag är en såndär lejonmamma som sätter barnen före allt. Därför känns det även bra att gå isär med pappan för jag vill kunna ha energi och glädje att vara en bra mamma.

    Vet inte vad jag ska göra. Önskar att allt bara kunde vara bra men uppenbarligen har han ingen lust med det för när jag tar upp det med honom så bryr han sig inte.. Det kanske inte finns nåt annat sätt att få honom att förstå än att låta honom komma hem från jobbet och se att barnen, jag och våra saker inte finns kvar. Vad sjutton gör man?

  • Svar på tråden nu lämnar jag snart gubbhelvetet
  • Anonym (D'archangel)

    Det låter inte som att ni har det bra, så jag tror nog på att det är rätt beslut att gå isär.

    Men en sak som slog min när jag läser din text är att din man verkar ganska glad och easy-going medans du verkar problematisera väldigt mycket saker och retar dig på saker han gör. Jag förstår att du får ta för stor del av ansvaret för barn, men är det hela sanningen?

    Du beskriver t ex att det inte funkar att ni delar på läggningen av barnen, och att du ändå håller det mot honom. Du skriver också att du "inte ske behöva be om hjälp" vilket jag tolkar lite som att du förväntar dig vissa saker av honom men att du är för stolt för att säga det. Ligger något av det här hos dig? Är det fler sammanhang där du känner att du blir orättvist behandlad?

    Han kommer hem, retas (dvs skojar) med dig, leker med barnen och försöker hjälpa till (med t ex läggning). Du gillar det inte, men många skulle nog vara nöjda. I alla fall utifrån din beskrivning. Jag har ju aldrig träffat honom.

    Ibland är det så att man inte funkar ihop också. Med mitt ex så var det evigt bråkande om rättvisa, att hon fick göra för mycket osv. Jag försökte hjälpa till, men det skulle vara på hennes villkor och enligt hennes plan, så det slutade med att jag gick därifrån. När vi delade på oss så klarade jag rubbet med barn och hushåll. När vi var tillsammans tyckte hon inte att jag klarade nåt alls.
    Jag hade lättare för att umgås med vårt barn och lättare att hitta på grejer. Exet stod bredvid och tjatade om något praktiskt (kläder, disk, läggtider) som jag tyckte hade lite lägre prio. När hon skulle leka med dottern blev dom typ osams bara, för att hon hade sånt kontrollbehov.

    Av någon anledning kände jag igen mig i mannen i din beskrivning bara. Många upplever säkert att jag "bara driver runt", speciellt om man är en sån som vill planera och strukturera. Men jag prioriterar att varva ner, ta det lugnt och bara försöka vara i balans. Då blir jag bäst sällskap åt min dotter. Mitt ex blev helt hispig på mitt sätt att vara.

    Lycka till med framtiden och nästa förhållande. Tror att man måste hitta någon man står ut med i längden. En del saker låter faktiskt väldigt klumpiga som din man gör, t ex leka högt med det ena barnet när det andra ska sova.

  • Anonym (Fått nog)
    Anonym (D'archangel) skrev 2016-07-22 14:26:46 följande:

    Det låter inte som att ni har det bra, så jag tror nog på att det är rätt beslut att gå isär.

    Men en sak som slog min när jag läser din text är att din man verkar ganska glad och easy-going medans du verkar problematisera väldigt mycket saker och retar dig på saker han gör. Jag förstår att du får ta för stor del av ansvaret för barn, men är det hela sanningen?

    Du beskriver t ex att det inte funkar att ni delar på läggningen av barnen, och att du ändå håller det mot honom. Du skriver också att du "inte ske behöva be om hjälp" vilket jag tolkar lite som att du förväntar dig vissa saker av honom men att du är för stolt för att säga det. Ligger något av det här hos dig? Är det fler sammanhang där du känner att du blir orättvist behandlad?

    Han kommer hem, retas (dvs skojar) med dig, leker med barnen och försöker hjälpa till (med t ex läggning). Du gillar det inte, men många skulle nog vara nöjda. I alla fall utifrån din beskrivning. Jag har ju aldrig träffat honom.

    Ibland är det så att man inte funkar ihop också. Med mitt ex så var det evigt bråkande om rättvisa, att hon fick göra för mycket osv. Jag försökte hjälpa till, men det skulle vara på hennes villkor och enligt hennes plan, så det slutade med att jag gick därifrån. När vi delade på oss så klarade jag rubbet med barn och hushåll. När vi var tillsammans tyckte hon inte att jag klarade nåt alls.
    Jag hade lättare för att umgås med vårt barn och lättare att hitta på grejer. Exet stod bredvid och tjatade om något praktiskt (kläder, disk, läggtider) som jag tyckte hade lite lägre prio. När hon skulle leka med dottern blev dom typ osams bara, för att hon hade sånt kontrollbehov.

    Av någon anledning kände jag igen mig i mannen i din beskrivning bara. Många upplever säkert att jag "bara driver runt", speciellt om man är en sån som vill planera och strukturera. Men jag prioriterar att varva ner, ta det lugnt och bara försöka vara i balans. Då blir jag bäst sällskap åt min dotter. Mitt ex blev helt hispig på mitt sätt att vara.

    Lycka till med framtiden och nästa förhållande. Tror att man måste hitta någon man står ut med i längden. En del saker låter faktiskt väldigt klumpiga som din man gör, t ex leka högt med det ena barnet när det andra ska sova.


    Ja jag vill ju gärna ha det på mitt sätt osv, medan han är lite mer okontroll-freak och spontan och "inte så noga". Jag har alltid vart sån som sagt "vi måste åka hem senast kl 18 för annars somnar barnen i bilen och då blir det ett helvete sen" medan han är "vi kan väl åka hem vid 21, det gör väl inget om barnen somnar i bilen och är vakna nån timme eller två och lägger sig med oss vid tolv en gång?" . Men jag har blivit mycket bättre med det där, är inte alls lika kontrollfreak som förr. Har inga fasta tider på läggning/uppstigning/mat. Bara ungefärliga förstås.

    Nej igårkväll skulle jag lägga minsta och han största. När minsta somnat gick jag till sambon och stora för att se hur det gick då jag hörde att stora fortf var igång och lekte. Då låg han i hennes säng och facebookade medan barnet lekte. Sa åt honom att lägga bort telefonen och lägga sig med barnet men då sa han att det är bättre jag gör det som "kan" men han vet ju mkt väl att han inte ens försökte liksom..

    Tycker inte att jag ska behöva be om hjälp med att t.ex byta blöjor / ge mat m.m, för det är inte bara mitt ansvar att det blir gjort. Känns som att han tänker att det är mitt jobb att ta hand om barnen jämt. Och att han hjälper mig om han byter blöja.

    Förstår hur du menar med att det kanske inte är så dumt med en karl som han men jag orkar inte med att bli retad med hela tiden. Särskilt inte när jag säger ifrån och han struntar i det. Han klarar barnet galant när jag inte är med, men när jag är med får jag göra allt för att jag alltid annars gör det menar han. Mycket märkligt att vi ska behöva vara isär för att han ska ta hand om barnen.
  • Anonym (Fått nog)
    Anonym (Wildrat) skrev 2016-07-22 10:07:44 följande:

    Börja leta lägenhet redan nu och ställningstagande barnet i kö till dagis. Har du dagar kvar kan du kanske jobba deltid och vara föräldraledig resten.
    Men du har fel om hans dagar. Om ni har delad vårdnad så är 60-90 dagar per barn hans som han inte kan ge dig. Tänk på det. Alla dagar är inte heller SGI-dagar... Tänk efter ordentligt så du inte sätter dig på pottkanten.
    Tills du flyttat så kan du välja att leva annorlunda. Ignorera honom när han retas. Han gör det för att du reagerar så välj att sluta reagera. Börja leva ditt och barnens liv utan honom trots att han är där. Inte så att du ska vara elak eller frysa ut honom men lev ert liv parallellt med hans. Sluta ta ansvar för hans saker och relationer. Sluta räkna med honom så behöver du inte bli besviken när han inte ställer upp.


    Tack. Uppskattar verkligen ideen om att leva
    Annorlunda. Har tänkt det flera gånger. Vet att han har problem med att jag inte jobbar och att han får betala typ allt. så jag har tänkt att bara ligga lågt tills jag börjar jobba så blir det säkert bättre sen men jag blir bara så jäkla trött ibland och känner att det inte är
    Nån mening att bita ihop. Jag kan liksom låtsas att jag är lycklig, och leva i en lögn, då skulle förhållandet säkert bli bra. Men det skulle vara sjukt jobbigt för mig. Vet inte vad jag ska göra när det liksom bubblar över i mig.
  • Anonym (Fått nog)
    Forcit skrev 2016-07-22 10:10:01 följande:
    Inget blir bättre av att du stannar.

    Folk har lämnat varandra för mindre även om det är barn med i bilden.

    En del människor kan bara inte vara i ett förhållande. Du lär få det bättre på egen hand där du kan ta hand om dig själv och era barn, tids nog kan du träffa någon som uppskattar dig och ger dig den respekt och kärlek du förtjänar.

    Ta tjuren vid hornen även om det känns jobbigt. Du kommer må bättre när du väl har ditt egna krypin.

    Jag har svårt att se att det skulle funka mellan er som särbos då han verkar väldigt bekväm med att göra ingenting när han är hemma.

    Då är det bättre att ni har era helt egna liv och börjar om med någon annan i framtiden.
    Jo jag håller nog med dig. Men vill så gärna rädda förhållandet..
  • Anonym (Fått nog)
    Anonym (Fd veckopendlare) skrev 2016-07-22 12:31:20 följande:

    Veckopendlar din man till en och samma stad hela tiden? Kanske hade varit bättre för familjen att flytta till den staden istället och få en normal familjetillvaro. För alla som inte varit med om det så kan jag berätta från egen erfarenhet att det är påfrestande att veckopendla och ha familj. Känner dessutom flera andra veckopendlare med barn i olika åldrar. Tycket ni borde ta en funderare på hur mycket veckopendlandet påverkar situtationen. Om det beror på den saken så får ni agera därefter, beror det inte på det så kanske det är bättre att separera direkt. 


    Nej flytta skulle inte förändra något för vår del. Men tack för tipset och svaret
  • Forcit
    Anonym (Fått nog) skrev 2016-07-22 14:56:47 följande:

    Jo jag håller nog med dig. Men vill så gärna rädda förhållandet..


    Vad finns det att rädda?

    Det låter ju som att det är mer negativt än positivt.

    Drömscenariot förstår jag ju hade varit att rädda förhållandet, man vill ju egentligen inte lämna den personen man har barn med och fortfarande älskar.

    Kanske att en flytt hade varit bra för er båda.

    Du får en chans att se hur det känns utan din man på helgerna och inte behöver störa dig på hur han beter sig. Han får känna hur det är att komma hem till en tom lägenhet där ingen kan hämta något han vill ha osv.

    Hur blir det med barnen om ni separerar? Ska han ha dom på helgen när han är hemma?

    Efter en tid isär kanske ni båda har kommit fram till att ni saknar varandra och ska försöka igen, eller så blir det att ni märker att det inte skulle funka att försöka igen utan helt enkelt fortsätter era liv på var sitt håll.
  • Anonym (Sola)
    Anonym (Fått nog) skrev 2016-07-22 09:21:18 följande:
    Han är egen företagare och kommer inte vara föräldraledig alls. Jag tar ut typ 2-4 dagar i veckan nu. Har ju alla hans dagar och ganska många av mina kvar så det kommer räcka rätt långt.
    Klart att han kan vara föräldraledig ändå, det är en fråga om prioritering (av era egna barn i det här fallet) för både dig och din man.  Säg inte att det inte går eller att han inte kan för det kan han!
  • Anonym (Kille)

    Irriterad över att du inte tjänar pengar? När han är borta hela veckorna. Undrar hur han tänkte där...

    Rent generellt så verkar ni ha väldigt stora skillnader i värderingar. Det orsakar stora slitningar tror jag. Värderingar är svåra att ändra för det handlar om hur man tänker osv.

    Säg till killen att du ställt dig i bostadskö, och att du kommer flytta om han inte ändrar sig. Han verkar ju inte förstå att du menar allvar. Det är ju ett sätt att ge han en sista chans att förändra sig.

    Det här med att retas är ju bara kul, om båda är med på det. Min bättre hälft brukar retas (och jag retas med henne) men ser man att den andra inte är på rätt humör, så slutar man ju direkt. Det är ju jättedrygt att bli retad ständigt när man sagt ifrån.

  • Anonym (mor)

    OT antagligen men när våra barn var små så jobbade jag 50% och deras pappa jobbade 100+. Han hade/har ett kvalificerat jobb med hög lön. Han var mycket borta på jobb och jag var hemma med barnen. Jag hade PRIVILEGIET att få vara hemma med småttingarna medan någon annan drog in pengar och försörjde oss. Lyx i kvadrat. Jag är ingen "karriärmänniska" som känner att jag vill ut och jobba heltid som sekreterare, sjuksköterska eller företagsledare. Jag njöt när jag fick vara med barna och gå på barnteater och sagostund på biblioteket och till lekparken och till parken där det fanns djur att klappa och och och.........! Ursäkta.

  • Anonym (Sola)
    Anonym (Fått nog) skrev 2016-07-22 14:55:44 följande:
    Tack. Uppskattar verkligen ideen om att leva Annorlunda. Har tänkt det flera gånger. Vet att han har problem med att jag inte jobbar och att han får betala typ allt. så jag har tänkt att bara ligga lågt tills jag börjar jobba så blir det säkert bättre sen men jag blir bara så jäkla trött ibland och känner att det inte är Nån mening att bita ihop. Jag kan liksom låtsas att jag är lycklig, och leva i en lögn, då skulle förhållandet säkert bli bra. Men det skulle vara sjukt jobbigt för mig. Vet inte vad jag ska göra när det liksom bubblar över i mig.
    Med sådana småbarnår, där han kräver att du passar upp på honom efter att du nattat barnen och han slappat i soffan, så tyvärr han kommer aldrig göra något hemma. Även om du jobbar 100% kommer du få göra allt. Sära på er och låt honom ta varannan vecka så åtminstone barnen får lära känna sin pappa.
Svar på tråden nu lämnar jag snart gubbhelvetet