• Anonym (LVU)
    Äldre 23 Aug 22:24
    8336 visningar
    28 svar
    +1
    28
    8336

    Bli inte familjehem, om ni inte

    Jag har haft LVU sen jag var 10 år gammal och bott i 3 jourhem och 6 familjehem på snart 5 år. Jag upplever att många som blir familjehem inte vet vad det innebär och säger upp sitt uppdrag (som dom säger mellan varandra och soc). visst, jag tror inte det är ett lätt beslut men det känns som många vill få det till att det är det bästa för barnet/ungdomen men det är inte det om inte familjehemmet är direkt dåligt. I ett familjehem bodde jag bara i, i en månad. Jag är less på att flytta runt och jag är inte "jobbig" även om jag har en del problem med skolan och att mina föräldrar kan vara besvärliga men det får man ju veta innan man säger ja till en placering som alla dom jag bott med måste ha gjort.


    Jag vill mest säga till alla som är eller tänker bli familjehem att man inte kan vänta sig att det blir "enkelt" och att barnet eller ungdomen kommer älska en från första stund. Om man flyttar till en okänd familj själv tror jag man hade insett att det är inte enkelt och det tar tid innan man känner sig "som hemma" och blir sig själv.

  • Svar på tråden Bli inte familjehem, om ni inte
  • sextio­talist
    Äldre 25 Aug 09:24
    #11
    Anonym (----) skrev 2017-08-25 09:06:24 följande:

    Bekanta till mig blev familjehem men sa upp sig. De skulle ha ett litet barn (under året). Hela upplägget var (tyvärr) fokuserat på de biologiska föräldrarna och att barnet skulle tillbaka till dem så fort som möjligt. Föräldrarna hade enorma problem, det var missbruk, kasst boende, sociala problem utan ände.

    Mina bekanta tröttnade därför att det inte fanns något fokus på barnets bästa. Allt handlade om föräldrarna. Även om de hade barnet relativt kort tid (ca halvår) blev de väldigt fästa och de hade absolut adopterat om de hade fått göra det. Det alternativet fanns tydligen inte på världskartan. Barnet skulle åka jojjo mellan dem och föräldrarna, punkt.

    För mig som bara stod bredvid är det obegripligt att man inte låter ett barn få en trygg uppväxt i en familj. Men tydligen har man som biologisk förälder större rätt att ha barnet än barnet har rätt att ha ett kontinuerligt och tryggt boende och det fixade inte mina bekanta att hantera.


    Då skulle de inte heller vara familjehem, målsättningen är att barnen ska tillbaka till sina föräldrar, inte att de ska adopteras.
    Däremot så ska ju detta ske utifrån barnets bästa.
  • Äldre 2 Jan 21:34
    #12

    Hej! Så bra med en tråd som tar upp detta! Jag vill tipsa om en blogg där familjehem skriver om sin verklighet. www.familjehemsbloggen.se

    Min uppfattning är att många familjehem knäcks eller ger upp av otillräckligt stöd av socialtjänsten.


    Besök mig gärna, nabbarochklor.bloggproffs.se
  • Anonym (Famil­jehem)
    Äldre 2 Jan 22:20
    #13

    Så klokt skrivet ts. Är jätteledsen över att du inte har hamnat i rätt familj ännu som ser till dina behov.

    Jag tror att sanningen om familjehem som säger upp uppdraget ligger någonstans emellan. En del som inte har förstått uppdraget och kanske tror att det är " lättförtjänta " pengar och får inse hur fel de hade? En del som har en orealistisk romantisk tro om att tonåringen som kommer bara glider in i familjelivet hur naturligt som helst?

    Och en annan anledning kan vara samarbetssvårigheter med soc? Ibland berättar inte Soc allt som familjehemmet behöver veta för att det ska bli en bra placering.

    Innan man blir familjehem så bör man verkligen vara införstådd med att det måste få ta tid innan man känner och litar på varandra. Såväl för den unge som för familjeföräldrarna. Och att man måste vara genuint intresserad av ungdomar för att bli bra som familjehem.

    Jag hoppas att livet vänder och blir bra för dig och att du använder din kloka, insiktsfulla och intelligenta sida som du visar prov på här.

  • Anonym (Tidig­are familj­ehemsp­lacera­d)
    Äldre 2 Jan 22:33
    #14

    Bra skrivet! Viktigt att lyfta detta, men tyvärr står ungdomens ord inte lika högt som familjehemsföräldrarnas. Jag var placerad i samhällsvård och blev sexuellt utsatt. Det hände en massa saker som egentligen inte skall hända, men socialsekreterare trodde aldrig på oss som bodde där.

    Jag skriver under det du skriver om!

  • Anonym (Linda­)
    Äldre 2 Jan 22:52
    #15

    Har också varit familjehemsplacerad en kort tid innan de ångrade sig precis som de ångrat sig med föregående placerade barn. De bara bröt uppdraget och slängde ut. Ni som funderar på att bli familjehem ska veta att ni kommer få hem ett barn som inte har EN enda trygg anknytning till någon! Alla som barnet har älskat och varit beroende av för sin överlevnad och trygghet har brutits i kontakten och försvunnit från barnets liv i o m att det kommer till er! Funderar ni på att ta ett uppdrag som familjehem så ska ni se på det som att ni adopterar barnet, vad som än händer ska ni fundera på innan länge, väl och noga om ni kan tänka er att adoptera och först när svaret är ja på den frågan så ta familjehemsbarnet och behandla som om det vore ert egna nu och föralltid. Ni måste finnas kvar på sikt. Bli en nära anknytning istället för ytterligare ett trauma av separation för barnet som tillslut kommer tro att det själv bär skulden för alla vuxnas övergivning. Först då när ni står kvar likt adoptivföräldrar görs någon nytta för den trasiga individen och barnet kan börja läka gamla trauman. Ni ska veta att det barn som kommer till er lider av minst ett svårt trauma, har aldrig kunnat lita på någon eftersom det farit mycket illa av föräldrarna. Bli för guds skull inte ett ytterligare trauma! Jag är själv vuxen nu och meddelar detta som vuxen till andra vuxna.

  • Anonym (Jenny­)
    Äldre 2 Jan 23:16
    #16

    Känns spontant som art barnet ÄR jobbigt/krävande om hen bott i flera familjehem och inget fungerar.

  • Anonym (J)
    Äldre 2 Jan 23:26
    #17
    Anonym (Jenny) skrev 2019-01-02 23:16:23 följande:

    Känns spontant som art barnet ÄR jobbigt/krävande om hen bott i flera familjehem och inget fungerar.


    Klart ett barn utan trygghet är krävande. Vad fan förväntar du dig? Barn som INTE slussas runt i oliks familjer utan anknytning till någon vuxen är också krävande.
  • Anonym (Stina­)
    Äldre 3 Jan 00:08
    #18
    Anonym (Jenny) skrev 2019-01-02 23:16:23 följande:

    Känns spontant som art barnet ÄR jobbigt/krävande om hen bott i flera familjehem och inget fungerar.


    Ja barn som inte kan bo hos sina föräldrar är av uppenbara skäl krävande. Testa att lämna bort dina barn något år och se hur trygga de är sen.

    Det är därför familjehem får BETALT för att ta hand om de barnen. Kan man inte axla det ansvaret eller t o m tycker att det är upp till barnet att bli tryggt och inte vara krävande ska man låta bli att bli familjehem.
  • Anonym (Jenny­)
    Äldre 3 Jan 08:40
    #19

    Jag menar som i Ts fall som bott i 6 familjehem. Då bör man kanske se om barnet/tonåringen behöver något extra av något slag, så familjehemmen orkar med

  • Anonym (Linda­)
    Äldre 3 Jan 17:35
    #20
    Anonym (Jenny) skrev 2019-01-03 08:40:51 följande:

    Jag menar som i Ts fall som bott i 6 familjehem. Då bör man kanske se om barnet/tonåringen behöver något extra av något slag, så familjehemmen orkar med


    Klart att barnet behöver något extra. Familjehemmen är inte seriösa och har uppenbarligen inte det som krävs att ta hand om ett traumatiserat barn. Att ha bott i många olika familjehem är den vanligaste erfarenheten av de som blivit placerade. För mig fanns som tur var inget familjehem kvar på den del av landet som jag bodde som kunde ta emot ett till barn så jag klarade mig helt ensam, bodde ensam och överlevde själv. Nog bättre än att uppleva alla de ytterligare separationer som hade hänt i fler familjehem. Har faktiskt aldrig hört en enda lyckad historia från någon som blivit familjehemsplacerad i Sverige - alla har blivit förflyttade runt runt mellan flera olika tills de blivit myndiga. För ett par år sedan betalade staten även ut skadestånd till de som blivit placerade i familjehem som barn och erkände sina misslyckanden genom att ge pengar till sådana som mig och TS. Tyvärr gällde det bara för de som blivit placerade lite längre tillbaka i tiden än jag annars skulle jag också ansökt om skadestånd. TS förtjänar faktiskt skadestånd av myndigheterna för detta fruktansvärda fiasko till familjehemmens misslyckande. Det borde förbjudas att ta hem barn av familjer som uppenbarligen är olämpliga för den uppgiften utan tar uppgiften för lätt. Hade skadestånd betalats ut till den som blev drabbad av katastrof i familjehemmet skulle säkert socialtjänsten förbättra sin insatts radikalt med bl a hur det fungerar för den att välja vilka som är lämpliga som familjehem och vara tydliga med vad hemmet ska göra. Det borde fungera som för de som önskar adoptera ett barn. Det krävs mer än att "vara intresserad av ungdomar". Många familjehem tar också in massor av traumatiserade barn i sina hem likt barnhem förr. Det är ju galet att göra så! Ingen vettig människa skulle ens ta in 7 traumatiserade hemlösa hundar i sitt hem utan förstår att då blir det galet - men 7 traumatiserade barn tar de in och tror att det blir bra! Sedan funkar det inte efter ett par månader och familjehemmet väljer att avbryta uppgiften för det är "fel på alla barnen" och tar tid från familjens egna barn?!
  • Anonym (Good)
    Äldre 3 Jan 17:44
    #21
    Anonym (----) skrev 2017-08-25 09:06:24 följande:

    Bekanta till mig blev familjehem men sa upp sig. De skulle ha ett litet barn (under året). Hela upplägget var (tyvärr) fokuserat på de biologiska föräldrarna och att barnet skulle tillbaka till dem så fort som möjligt. Föräldrarna hade enorma problem, det var missbruk, kasst boende, sociala problem utan ände.

    Mina bekanta tröttnade därför att det inte fanns något fokus på barnets bästa. Allt handlade om föräldrarna. Även om de hade barnet relativt kort tid (ca halvår) blev de väldigt fästa och de hade absolut adopterat om de hade fått göra det. Det alternativet fanns tydligen inte på världskartan. Barnet skulle åka jojjo mellan dem och föräldrarna, punkt.

    För mig som bara stod bredvid är det obegripligt att man inte låter ett barn få en trygg uppväxt i en familj. Men tydligen har man som biologisk förälder större rätt att ha barnet än barnet har rätt att ha ett kontinuerligt och tryggt boende och det fixade inte mina bekanta att hantera.


    Det där är extremt ovanligt. Det är mycket vanligare att föräldrarna glöms bort helt. Barnet placeras och sedan struntar man i barnets bästa = kontakten med sin familj och att snabbast möjligt få flytta hem till tryggheten igen.
  • Anonym (Jag)
    Äldre 3 Jan 17:55
    #22

    Jag bodde i 23 fosterhem. Slets upp som 12 år. Var med om sexuellt övergrepp av en foster får. Det följde socialen. Jag hade " minnts fel". Enligt dom. Jag fick flytta hit o dit. Fick ingen bra grund för ett bra liv. Jag fick aldrig en grund. Socialen drog upp mig överallt. Jag slutade tro på samhället.

  • Anonym (Hålle­r med)
    Äldre 3 Jan 18:53
    #23

    Jag blev också familjehemsplacerad när jag var ung, 15 år, det här var i slutet av 1990 talet. Det var nästan inga familjer som kunde tänka sig ta emot tonåringar i alla fall då, så det fanns inte mycket för socialen att välja på , och de jag hamnade hos hade aldrig tidigare haft någon placering. Jag hade inga beteendeproblem mer än ett enormt trauma pga jag blev föräldralös plötsligt.

    Det var en total mardröm med ständig salongsfylla hos mannen och kvinnan jobbade kväll och var sällan hemma. Det hela att vara familjehem var nog mest hennes initiativ, hon saknade sina utflyttade barn och var nog även trött på sin smygalkade man (tror i efterhand det var därför hon skaffat ett extrajobb kvällstid)

    Mannen gjorde massa sexuella insinuationer mot mig och tafsade mer och mer. Jag hade noll förtroende för vuxenvärlden efter det. Kämpade mig till eget boende eter ett år där, berättade aldrig fr någon om hur det var, levt själv sen 16 års ålder. Det finns MASSOR av så a här berättelser. De familjehem som är bra är guld värda, men så många är katastrof. Outbildade inför vad det innebär.

    Det är fullkomligt fruktansvärt att inte tas hand om av vuxna som älskar en, vilket ju inte ens ett bra familjehem kan göra från dag 1. Det är fruktansvärt att alltid veta att man är där på nåder, kan kastas ut om man blir för "jobbig". Det är fruktansvärt. Lider verkligen med dig ts. Det blir bättre. Du kan få ett underbart liv, jag fick det till slut (efter mycket terapi. ;)

  • Anonym (Jenny­)
    Äldre 3 Jan 20:28
    #24
    Anonym (Linda) skrev 2019-01-03 17:35:12 följande:
    Klart att barnet behöver något extra. Familjehemmen är inte seriösa och har uppenbarligen inte det som krävs att ta hand om ett traumatiserat barn. Att ha bott i många olika familjehem är den vanligaste erfarenheten av de som blivit placerade. För mig fanns som tur var inget familjehem kvar på den del av landet som jag bodde som kunde ta emot ett till barn så jag klarade mig helt ensam, bodde ensam och överlevde själv. Nog bättre än att uppleva alla de ytterligare separationer som hade hänt i fler familjehem. Har faktiskt aldrig hört en enda lyckad historia från någon som blivit familjehemsplacerad i Sverige - alla har blivit förflyttade runt runt mellan flera olika tills de blivit myndiga. För ett par år sedan betalade staten även ut skadestånd till de som blivit placerade i familjehem som barn och erkände sina misslyckanden genom att ge pengar till sådana som mig och TS. Tyvärr gällde det bara för de som blivit placerade lite längre tillbaka i tiden än jag annars skulle jag också ansökt om skadestånd. TS förtjänar faktiskt skadestånd av myndigheterna för detta fruktansvärda fiasko till familjehemmens misslyckande. Det borde förbjudas att ta hem barn av familjer som uppenbarligen är olämpliga för den uppgiften utan tar uppgiften för lätt. Hade skadestånd betalats ut till den som blev drabbad av katastrof i familjehemmet skulle säkert socialtjänsten förbättra sin insatts radikalt med bl a hur det fungerar för den att välja vilka som är lämpliga som familjehem och vara tydliga med vad hemmet ska göra. Det borde fungera som för de som önskar adoptera ett barn. Det krävs mer än att "vara intresserad av ungdomar". Många familjehem tar också in massor av traumatiserade barn i sina hem likt barnhem förr. Det är ju galet att göra så! Ingen vettig människa skulle ens ta in 7 traumatiserade hemlösa hundar i sitt hem utan förstår att då blir det galet - men 7 traumatiserade barn tar de in och tror att det blir bra! Sedan funkar det inte efter ett par månader och familjehemmet väljer att avbryta uppgiften för det är "fel på alla barnen" och tar tid från familjens egna barn?!
    Jag tänker att man måste våga sätta gränser. även om barnen har varit med om något måste man ju lägga ansvar/krav på barnet/tonåringen också. 
  • Anonym (Linda­)
    Äldre 3 Jan 22:12
    #25
    Anonym (Jenny) skrev 2019-01-03 20:28:38 följande:

    Jag tänker att man måste våga sätta gränser. även om barnen har varit med om något måste man ju lägga ansvar/krav på barnet/tonåringen också. 


    Självklart ska det vara gränser. Barn känner sig älskade när de får gränser, föräldrar sätter gränser av kärlek för att de älskar och skyddar sitt barn. Det ska vara samma gränser mot det barn man tagit sig an att vara familj och ett hem till (det heter ju (familjehem") som man sätter på ett eget barn, som att den nya familjemedlemmen var sitt egna!. Man avsäger sig inte uppgiften med ett eget barn, det är där skillnaden ligger. Har man t ex s

    ett autistiskt barn som skriker varje dag så är det ändå alldrig fråga om att avsäga sig uppgiften för att barnet gör livet jobbigt för föräldrarna. Förstår fosterföräldrar det då kan de ta sig an uppgiften.
  • Anonym (Jenny­)
    Äldre 5 Jan 00:39
    #26
    Anonym (Linda) skrev 2019-01-03 22:12:09 följande:

    Självklart ska det vara gränser. Barn känner sig älskade när de får gränser, föräldrar sätter gränser av kärlek för att de älskar och skyddar sitt barn. Det ska vara samma gränser mot det barn man tagit sig an att vara familj och ett hem till (det heter ju (familjehem") som man sätter på ett eget barn, som att den nya familjemedlemmen var sitt egna!. Man avsäger sig inte uppgiften med ett eget barn, det är där skillnaden ligger. Har man t ex s

    ett autistiskt barn som skriker varje dag så är det ändå alldrig fråga om att avsäga sig uppgiften för att barnet gör livet jobbigt för föräldrarna. Förstår fosterföräldrar det då kan de ta sig an uppgiften.


    Fast det är omöjligt att veta innan. Ibland funkar inte barnet i familjen av olika skäl. Det går inte att förutspå.
  • Anonym (Linda­)
    Äldre 5 Jan 22:02
    #27
    Anonym (Jenny) skrev 2019-01-05 00:39:04 följande:

    Fast det är omöjligt att veta innan. Ibland funkar inte barnet i familjen av olika skäl. Det går inte att förutspå.


    Det är alltid de vuxna som det är fel på och bär skulden, av den enkla anledningen att de är VUXNA och barnet är ett BARN. Det är aldrig barnets fel att vuxna avsäger sig uppdraget att skydda och ta hand om ett barn. Om en adoptivförälder får en bäbis från ett u-land så vet ju inte de föräldrarna Heller hur barnet kommer funka i familjen, men lika lyckliga är de ändå eftersom de äntligen fått ett efterlängtat barn. Det måste alltså finnas en stark längtan efter att ta hand om ett barn från familjehemmets sida först och främst, innan ett barn placeras där.
  • Anonym (Linda­)
    Äldre 5 Jan 22:12
    #28
    Anonym (Jenny) skrev 2019-01-05 00:39:04 följande:

    Fast det är omöjligt att veta innan. Ibland funkar inte barnet i familjen av olika skäl. Det går inte att förutspå.


    Även om man får ett barn som man föder själv kan man inte förutspå om "barnet inte funkar i familjen av olika skäl".

    Så jäkla galet, vansinnigt synsätt på en ny familjemedlem! Ofattbart hur man kan resonera så.
Svar på tråden Bli inte familjehem, om ni inte