• Äldre 11 Nov 12:36
    2956 visningar
    6 svar
    6
    2956

    Akut utmattning - fick ej hjälp

    Hej,

    För ca 2 år sedan började jag gå in i väggen. Detta efter många olöstabarndomstrauman, ett våldsamt förhållande och överprestation. Kände konstant utmattning men är också van att bita ihop och köra på. Till slut sökte jag ändå hjälp av en läkare. Svaret, jag skulle kontakta soc. Jag gick därifrån gråtandes. Jobbade i 8 månader till tills jag blev den som hela tiden grät på jobbet och vikariatet förlängdes inte. Efter det sökte jag hjälp igen, svar från 1 läkare: vi kan ej hjälpa dig (dvs sjukskrivning) 2. Läkare (då har ca 3 månader gått) du får (!) en månads sjukskrivning men jag vill inte de dig igen förrän du är gift. Detta var i juni. Jag orkade aldrig gå tillbaka igen men hade rätt till alfa kassa dvs 5000 kr och jobbade ca 3 dagar i månaden för att ha råd med mat vilket är vad jag har gjort sedan dess. Annars har jag inte pallat fler samtal med vården för att ist fokusera på återhämtning och gruppsamtal för att bearbeta det värsta av barndomen. Jag vill ju bli bra!! Nu har jag äntligen börjat återfå krafter, hittat en acceptans kring det som hände när jag var liten, är så glad för det, men har samtidigt förstått att jag kan bli polisanmäld för att jag tagit ut alfakassa + att jag helt enkelt aldrig fick det jag hade rätt till. Varför ska jag betala skatt till välfärden när jag inte får ta del av den enligt min rätt. Och hur understår sig läkarna att ge mig de svar de gjorde och aldrig ens göra en utredning? Bara för att jag var svag då. De har ju tydligen order om att inte "dela ut" sjukskrivningar och så klart det går ut över oss som är svagast. Undrar lite nu vad jag kan göra. Vem vänder man sig till för upprättelse i sådana här fall? Vad som är smartast. Eller om jag bara ska skita i allt och gå framåt?

  • Svar på tråden Akut utmattning - fick ej hjälp
  • Äldre 11 Nov 14:04
    #1

    Detta är vad ALLA som söker vård i Sverige möts av. Är man så sjuk så man inte orkar kämpa ska man ha tur för att få hjälp
    Det är inte rätt, det är jävligt skrämmande, men det är så verkligheten ser ut.
    Vi har en politikerkår som inte har någon som helst förankring i verkligheten och har fått för sig att om de drar ner på antalet vårdplatser blir färre människor sjuka.
    Vilken idiot som helst fattar att om folk får vänta på vård så länge att de hinner bli jättesjuka så krävs mer vård, men våra politiker är tyvärr inte lika smarta som vilken idiot som helst.

    Jag blev nekad att komma till närakuten när jag hade lunginflammation och 40 graders feber, jag kunde knappt gå, jag yrade och hade feberhallucinationer.
    Sköterskan på närakuten fixade en tid på en annan mottagning, 5 mil bort, för "jag var ju inte så sjuk att jag kunde ta en av deras få akuttider". Som tur var kunde min pappa komma och köra mig dit medan hans fru tog hand om mina barn, annars hade jag fått ringa ambulans, och den hade förmodligen inte tyckt det var akut nog (med all rätt).

    Och politikerna hävdar att problemet med för mycket folk på akuten är att folk inte förstår att de ska åka till primärvården i första hand 
    Hur ska man kunna åka till primärvården när den är så underdimensionerad att det är omöjligt att få komma dit?
    Nu finns det många närakuter som faktiskt tar emot sjuka människor ÄVEN om de inte blivit sjuka före kl 8 samma dag så att de hunnit boka en tid innan de tog slut, men det finns fler än bara den där jag bor som kategoriskt nekar akuta fall. 

    Min mamma försökte boka tid på sin vårdcentral i tre dagar innan hon gav upp och åkte till akuten. På akuten blev hon utskälld av en sköterska som sa att hon minsann skulle boka en tid. Efter en timme kom hon tillbaks och sa att det inte gick att komma fram till bokningen och att mamma fick hjälp på akuten i stället

  • Äldre 11 Nov 17:53
    #2
    Kasperina skrev 2017-11-11 14:04:56 följande:

    Detta är vad ALLA som söker vård i Sverige möts av. Är man så sjuk så man inte orkar kämpa ska man ha tur för att få hjälp
    Det är inte rätt, det är jävligt skrämmande, men det är så verkligheten ser ut.
    Vi har en politikerkår som inte har någon som helst förankring i verkligheten och har fått för sig att om de drar ner på antalet vårdplatser blir färre människor sjuka.
    Vilken idiot som helst fattar att om folk får vänta på vård så länge att de hinner bli jättesjuka så krävs mer vård, men våra politiker är tyvärr inte lika smarta som vilken idiot som helst.

    Jag blev nekad att komma till närakuten när jag hade lunginflammation och 40 graders feber, jag kunde knappt gå, jag yrade och hade feberhallucinationer.
    Sköterskan på närakuten fixade en tid på en annan mottagning, 5 mil bort, för "jag var ju inte så sjuk att jag kunde ta en av deras få akuttider". Som tur var kunde min pappa komma och köra mig dit medan hans fru tog hand om mina barn, annars hade jag fått ringa ambulans, och den hade förmodligen inte tyckt det var akut nog (med all rätt).

    Och politikerna hävdar att problemet med för mycket folk på akuten är att folk inte förstår att de ska åka till primärvården i första hand 
    Hur ska man kunna åka till primärvården när den är så underdimensionerad att det är omöjligt att få komma dit?
    Nu finns det många närakuter som faktiskt tar emot sjuka människor ÄVEN om de inte blivit sjuka före kl 8 samma dag så att de hunnit boka en tid innan de tog slut, men det finns fler än bara den där jag bor som kategoriskt nekar akuta fall. 

    Min mamma försökte boka tid på sin vårdcentral i tre dagar innan hon gav upp och åkte till akuten. På akuten blev hon utskälld av en sköterska som sa att hon minsann skulle boka en tid. Efter en timme kom hon tillbaks och sa att det inte gick att komma fram till bokningen och att mamma fick hjälp på akuten i stället


    Assååå jeez. Så hemsk och otryggt och värst av allt är att det inte finns alternativ så de kan köra hur de vill med en. Men också skönt att höra att man inte är ensam i det...Obestämd 

    För jag vet också en massa personer som visst "får" sjukskrivning, som varit sjuksrivna i åratal för utmattning och depressioner. Där jag har gruppsamtal är typ alla det och jag är ändå den som har haft det "värst" med minimal hjälp av systemet, trots att jag betalat skatt överlänge.

    Då börjar jag ifrågasätta typ att det är ngt fel på mig för att jag inte får/fått hjälp.

    Känns också som att det visst finns resurser, och det finns ett rättsystem men att det är så många inkompetenta idioter som tar sig alldeles för stora friheter med människors liv och som utövar makt utifrån sina egna fördomar och med tanken om att alla bara vill utnyttja systemet.

    Typ vad för "problem" kan en "ung tjej/kvinna" egentligen ha. Finns forskning som visar att det är enklare för vissa grupper och svårare för andra. Så är det liksom. 

    Det är där jag tänker att det kan vara viktigt att inte släppa det, typ att gå vidare på ett sätt eller annat i den mån det går. Eller ska jag vänta på att behandlas som fullvärdig människa tills jag är medelålders? Om ens då....

    Är förövrigt trött på den status quo som finns här i Sverige, myten om en välfärdsstat för alla, där jag också förväntas spela med i att allt är bra trots att jag under den här tiden knappt har haft mat för dagen och trots att jag i teorin har både sgi och rätt till sjukskrivning. 

    Då hade det fan varit bättre om de drog in allt för alla och vi fick ett starkare civilsamhälle, andra alternativ, inte den här förudmjukande energikrävande processen.
  • Äldre 11 Nov 21:38
    #3

    Jag förstår inte riktigt. Varför skulle du gå till soc? Varför skulle du bli gift?

  • Äldre 12 Nov 12:56
    #4
    Söder73 skrev 2017-11-11 21:38:45 följande:

    Jag förstår inte riktigt. Varför skulle du gå till soc? Varför skulle du bli gift?


    En läkare tyckte jag skulle gå till soc efter att jag försökt förklara allt som har lett fram till mitt mående, typ det med min barndom, att ha överpresterat och den våldsamma killen. En iskall kvinna som såg ut att njuta av att se mig gråta. I min journal beskriver hon min förtvivlan som en psykos. 

    Nästa försök/läkare menade att ett giftermål "en man" skulle få mig på bättre humör och lösa alla mina problem. 

    Skäms
  • Äldre 12 Nov 13:02
    #5
    Lillilly123 skrev 2017-11-12 12:56:46 följande:

    En läkare tyckte jag skulle gå till soc efter att jag försökt förklara allt som har lett fram till mitt mående, typ det med min barndom, att ha överpresterat och den våldsamma killen. En iskall kvinna som såg ut att njuta av att se mig gråta. I min journal beskriver hon min förtvivlan som en psykos. 

    Nästa försök/läkare menade att ett giftermål "en man" skulle få mig på bättre humör och lösa alla mina problem. 


    Ja, klart att man inte kan vara lycklig som ogift kvinna. Och inte ska man tro att man har rätt att ta del av välfärdssystemet innan man är gift och har en man som tar hand om en heller!

    (Obs ironi!)
  • Äldre 12 Nov 13:38
    #6
    Jemp skrev 2017-11-12 13:02:27 följande:
    Ja, klart att man inte kan vara lycklig som ogift kvinna. Och inte ska man tro att man har rätt att ta del av välfärdssystemet innan man är gift och har en man som tar hand om en heller!

    (Obs ironi!)
    Haha svårt att veta vad som är ironi eller allvar nuförtiden. Och där satt jag helt apatisk när han sa det. Very wifeymaterial! Nä, men man ska nog inte gå ensam till läkare är kontentan. Och som folk säger, man måste vara stark för att få vara svag. Inte som att jag hade gråtit och snyftat idag kan jag säga!Död

    Har någon tips på om det finns vägar för att få rätt i efterhand när sådant här händer så dela gärna med er.  

     
Svar på tråden Akut utmattning - fick ej hjälp