• Äldre 28 Nov 15:43
    5883 visningar
    6 svar
    6
    5883

    Min dotter fast ändå inte.....

    Hej alla. Jag tänker att jag går rätt in på sak och berättar vad jag har på hjärtat. 
    Så här är det. Jag blev för 11 år sedan ihop med en tjej, som hade en dotter som idag är 13 år. 
    Jag kom in i hennes och mammans liv ganska hastig, efter att mamman haft några tuffa år bakom sig med sin gamla kille (dotterns pappa). Men som sagt jag och mamman blev ihop ganska fort, tror inte att vi var på en enda dejt innan vi blev tillsammans. Och vi hade bara varit ihop i en månad när jag flyttade ihop med dom. Men iallafall eftersom att det varit väldigt struligt mellan barnet mamma och pappa, och pappan efter ett och ett halvt år bestämt sig för att han inte längre ville vara pappa till barnet, så blev det ganska automatiskt så att jag tog på mig papparollen.

    Jag och mamman hade det bra dom 3 första åren, jag blev till och med adoptivfar till dottern. Men ungefär i takt med att det vardags för dotter att börja skolan, så började mamman att ta mindre och mindre ansvar för sin dotter, hon var mest intresserad av att antingen gosa och mysa med mig eller om jag inte ville det vara ute dricka sig stup-full och festa. 
    Det kunde ibland gå flera dagar utan att jag visste vart hon var. 

    Jag valde därför att ta beslutet att separera från mamman, vilje gjorde att hon blev helt förkrossade. I början efter separationen hade vi dotter varannan vecka, det fungerade ungefär i några månader, eftersom att mamman mådde så dåligt efter separationen så tog hon till än grövre metoder för att dämpa sina känslor. Det gjorde att socialen tillslut satte mamman på ett behandlings hem och jag, som då bara var runt 23 år fick ta hand om min adoptivdotter helt själv. Vilket jag gjorde i ca ett år tills jag träffade kvinnan som jag lever med idag, och som jag nu har tre till barn med. 

    Det är först nu som mamman till min adoptivdotter kan börja ta ansvar, och min dotter bor där ca varannan helg och det funkar för det mesta bra. 
    Men jag är på sätt och vis glad för det, som hände, eftersom att jag nu får vara pappa till världens mest underbara tonåring. Även om hon kan vara lite arg ibland. 

    Jag är egentligen mest nyfiken på om någon vet om något sånt här fall eller liknande, jag har iallafall inte hört talas om det. 
    Eller om vad era tankar är kring det som hänt, har väldigt svårt att öppna upp mig om just det här, då det är ett ganska känsligt ämne, men kände väl helt enkelt att det var dags att öppna upp sig för min dotter skull. För att hon ska våga prata om det här när hon blir äldre. 

  • Svar på tråden Min dotter fast ändå inte.....
  • Äldre 28 Nov 17:49
    #1

    Härligt att du har världens bästa tonåring! Idag kan familjer se ut precis hur som helst, det viktigaste är att det finns kärlek, hänsyn, respekt och omtanke för varandra.

    Hur mycket har du och dottern pratat om hennes ursprung under hennes uppväxt? Jag antar att hon vet om att du inte är spermadonatorn. I din situation hade jag helt ärligt kontaktat någon professionell för att vägleda, kanske någon form av familjeterapeut eller via BUP. Just tonåren är väldigt känsliga.
    En sak som jag tror alla föräldrar gör är att hela tiden affirmera sin oändliga kärlek till sina barn, och det är kanske extra viktigt i er sits. Och det tror jag att du gör också, om jag läser mellan raderna.

    Det ända jag har att inflika är att du nog behöver tänka över hur du uttrycker dig. Du har adopterat flickan, hon är din dotter helt på riktigt och du är hennes pappa helt på riktigt. Oavsett biologi så är du otvivelaktigt hennes pappa. Att säga "fast ändå inte" är en sådan sak som skulle kunna rasera dotterns värld, trygghet och tillit till dig.

  • Äldre 28 Nov 18:31
    #3
    EmberEyes skrev 2017-11-28 17:49:53 följande:

    Härligt att du har världens bästa tonåring! Idag kan familjer se ut precis hur som helst, det viktigaste är att det finns kärlek, hänsyn, respekt och omtanke för varandra.

    Hur mycket har du och dottern pratat om hennes ursprung under hennes uppväxt? Jag antar att hon vet om att du inte är spermadonatorn. I din situation hade jag helt ärligt kontaktat någon professionell för att vägleda, kanske någon form av familjeterapeut eller via BUP. Just tonåren är väldigt känsliga.
    En sak som jag tror alla föräldrar gör är att hela tiden affirmera sin oändliga kärlek till sina barn, och det är kanske extra viktigt i er sits. Och det tror jag att du gör också, om jag läser mellan raderna.

    Det ända jag har att inflika är att du nog behöver tänka över hur du uttrycker dig. Du har adopterat flickan, hon är din dotter helt på riktigt och du är hennes pappa helt på riktigt. Oavsett biologi så är du otvivelaktigt hennes pappa. Att säga "fast ändå inte" är en sådan sak som skulle kunna rasera dotterns värld, trygghet och tillit till dig.


    Tack så jätte mycket för alla tips och feed back. Har faktiskt tänkt att gå på någon typ av terapi eller gå och prata med någon, just för att min dotter ska våga uttrycka vad hon tänker och känner, det känns som att det är väldigt viktigt speciellt i tonåren (som du sa) 

    Säger såklart inte att hon är min dotter fast ändå inte. Skrev det mer nu för att folk ska tänka att det låter intressant (lite clickbait antar jag:). Ser mig till 100% som hennes pappa även om jag inte är hennes spermadonator. 

    Ta verkligen inte detta som kritik, dina råd och att du säger att familjer kan se ut hur hursomhelst är verkligen guld värt <3
  • Äldre 28 Nov 18:40
    #4
    OscarRosén skrev 2017-11-28 15:43:27 följande:

    Hej alla. Jag tänker att jag går rätt in på sak och berättar vad jag har på hjärtat. 

    Så här är det. Jag blev för 11 år sedan ihop med en tjej, som hade en dotter som idag är 13 år. 

    Jag kom in i hennes och mammans liv ganska hastig, efter att mamman haft några tuffa år bakom sig med sin gamla kille (dotterns pappa). Men som sagt jag och mamman blev ihop ganska fort, tror inte att vi var på en enda dejt innan vi blev tillsammans. Och vi hade bara varit ihop i en månad när jag flyttade ihop med dom. Men iallafall eftersom att det varit väldigt struligt mellan barnet mamma och pappa, och pappan efter ett och ett halvt år bestämt sig för att han inte längre ville vara pappa till barnet, så blev det ganska automatiskt så att jag tog på mig papparollen.

    Jag och mamman hade det bra dom 3 första åren, jag blev till och med adoptivfar till dottern. Men ungefär i takt med att det vardags för dotter att börja skolan, så började mamman att ta mindre och mindre ansvar för sin dotter, hon var mest intresserad av att antingen gosa och mysa med mig eller om jag inte ville det vara ute dricka sig stup-full och festa. 

    Det kunde ibland gå flera dagar utan att jag visste vart hon var. 

    Jag valde därför att ta beslutet att separera från mamman, vilje gjorde att hon blev helt förkrossade. I början efter separationen hade vi dotter varannan vecka, det fungerade ungefär i några månader, eftersom att mamman mådde så dåligt efter separationen så tog hon till än grövre metoder för att dämpa sina känslor. Det gjorde att socialen tillslut satte mamman på ett behandlings hem och jag, som då bara var runt 23 år fick ta hand om min adoptivdotter helt själv. Vilket jag gjorde i ca ett år tills jag träffade kvinnan som jag lever med idag, och som jag nu har tre till barn med. 

    Det är först nu som mamman till min adoptivdotter kan börja ta ansvar, och min dotter bor där ca varannan helg och det funkar för det mesta bra. 

    Men jag är på sätt och vis glad för det, som hände, eftersom att jag nu får vara pappa till världens mest underbara tonåring. Även om hon kan vara lite arg ibland. 

    Jag är egentligen mest nyfiken på om någon vet om något sånt här fall eller liknande, jag har iallafall inte hört talas om det. 

    Eller om vad era tankar är kring det som hänt, har väldigt svårt att öppna upp mig om just det här, då det är ett ganska känsligt ämne, men kände väl helt enkelt att det var dags att öppna upp sig för min dotter skull. För att hon ska våga prata om det här när hon blir äldre. 


    Hur gick det till med den adoptionen, eftersom du enligt lag inte får apotera när du är yngre än 25 år?
  • Äldre 28 Nov 18:59
    #5
    Emtra skrev 2017-11-28 18:40:37 följande:

    Hur gick det till med den adoptionen, eftersom du enligt lag inte får apotera när du är yngre än 25 år?


    Ja , det låter märkligt.

    Om det är inte så att de var gifta.

    4 kap. Om adoption

    1 § Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må med rättens tillstånd antaga adoptivbarn. Rätt att antaga adoptivbarn tillkommer även den som fyllt aderton men ej tjugufem år, om adoptionen avser eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn eller om synnerliga skäl eljest föreligga. Lag (1974:236).
  • Äldre 28 Nov 19:40
    #5
    Emtra skrev 2017-11-28 18:40:37 följande:
    Hur gick det till med den adoptionen, eftersom du enligt lag inte får apotera när du är yngre än 25 år?
    Glömde skriva det men vi gifte oss efter ca 1,5 år ihop och då kunde jag adoptera 
  • Äldre 28 Nov 19:41
    #6
    Persikaplommon skrev 2017-11-28 18:59:22 följande:
    Ja , det låter märkligt.

    Om det är inte så att de var gifta.

    4 kap. Om adoption

    1 § Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må med rättens tillstånd antaga adoptivbarn. Rätt att antaga adoptivbarn tillkommer även den som fyllt aderton men ej tjugufem år, om adoptionen avser eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn eller om synnerliga skäl eljest föreligga. Lag (1974:236).
    Som sagt glömde skriva det i tråden, men vi gifte oss efter ca 1,5 år ihop och då kunde jag adoptera 
Svar på tråden Min dotter fast ändå inte.....