• Anonym (TS)
    Äldre 9 Dec 07:54
    44554 visningar
    212 svar
    -1 +3
    212
    44554

    Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?

    Det är så tröttsamt med alla människor som är sjukskrivna för stress, ångest osv. Varför har så många så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med? Har människor inga spärrar idag, ingen självinsikt?

    Det är ju kvinnor i 30-40-årsåldern som är mest sjukskrivna pga psykiatriska diagnoser och det är ju mycket för att livspusslet inte går ihop. Och varför går det inte ihop? Varför jobbar man heltid om man har små barn och livet bara blir stress? Eller har en miljon aktiviteter osv.

    Jag funderar ständigt på hur jag ska göra för att må bra, orka med, återhämta mig osv. Det leder till att jag är noga med sömnen, försöker hinna träna minst en gång varje vecka, vi jobbar deltid för att minska vardagsstressen, vi tackar nej till en del saker på helgerna för att ha hemmatid osv.

  • Svar på tråden Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?
  • Anonym (M)
    Äldre 9 Dec 07:59
    #1

    Bra för er om ni kan jobba deltid och få ihop det ekonomiskt. Alla har inte den möjligheten, speciellt inte om man ska ha råd att gå i pension innan 72.

  • Anonym (P)
    Äldre 9 Dec 08:14
    #2

    Antagligen för att vi hela tiden matas från alla håll med en massa förväntningar om hur våra liv bör se ut. Att erkänna att man inte orkar är tufft. Man får skit från sina föräldrar för att man inte gör den karriär de hade tänkt sig, skit från sociala medier för att man inte är den perfekta mamman, skit från svärmor för att man inte städar tillräckligt, skit från svärfar för att ens hus är för litet och bilen för dålig ...

  • Anonym (Meek)
    Äldre 9 Dec 08:20
    #3

    Vissa tar helt enkelt på sig för mycket och har sen svårt att backa. Hus, och flera barn, plötsligt har man knappt råd att jobba deltid. Andra har dåliga förutsättningar från början, skulder, låglönejobb, då är det svårt att "välja" att gå ner i tid.

    I vissa fall blir man själv, partnern, eller barnet sjukt, och livet funkar inte som tänkt.

    Andra dras med i tron att man måste ha det som "alla andra" med hus, resor, hästar och fan och hans moster.

    Något jag är lite trött på är människor som lyckats dodga alla såna bekymmer och tror att det enbart beror på hur de väljer att leva, det handlar om en hel del tur också. Alla kan hamna där hur bra man än planerat, men såklart finns det riskfaktorer som man kan försöka undvika.

    Jag höll själv på att hamna i fällan, hus, heltidsjobb dåligt förhållande och sen kom en depression som ett brev på posten.

    Separation, husförsäljning, oro på jobbet och en sjuk förälder satte liksom ribban.

    Liksom du tar jag hand om mig själv, men världen slutar inte överraska en för det.

    Bara så du inte missförstår mig, jag har inte varit sjukskriven en dag för såna saker, men jag är mer empatisk än att jag rackar ner på de som hamnar i den sitsen.

  • Äldre 9 Dec 08:41
    #4

    Om jag ser till den i min närhet som kämpar med utbrändhet kan jag se att hon har ett mindervärdeskomplex som jag tror härstammar från hennes uppväxt då hon alltid jämfördes med sitt syskon, som ansågs duktigare på allehanda vis. De föräldrarna värderar prestation högt och hon lyckades aldrig prestera så bra som syskonet. Fortfarande, som 40-åring, märker man hur hon försöker visa sig duktig. Hon påtalar gärna fel som syskonet gör (typ såna grejer som några nämnde tidigare, för litet hus etc).

    Något som också slagit mig är hur de hårdare reglerna kring barnens tid på förskola drabbar kvinnor. Det är, tyvärr, fortfarande ofta mammor som har huvudansvaret för barnen och hemmet. Förr var dagistiderna generösa. Man kunde handla och ta en fika innan man hämtade. Idag är de stenhårda. Jag tror faktiskt att det här är en bidragande orsak, om än så klart inte hela sanningen.

    För min del, som inte blivit utbränd utan bara periodvis är fruktansvärt stressad, handlar det helt och hållet om en ohållbar arbetssituation. Min fritid är lugn och skön. Men det räcker inte för att kompensera de sju timmar om dagen jag spenderar i intensiv stress.

    Jag jobbar på ett ställe som tidigare fick avsevärt mycket högre offentliga anslag till sin verksamhet och som idag kämpar för att hålla samma kvalitet, fast med mycket snävare ekonomiska ramar. Håller vi inte samma kvalitet slutar folk vända sig till oss och då skulle verksamheten avvecklas och vi blir arbetslösa.

    Vi har en som är sjukskriven för utbrändhet nu och två som arbetstränar för att försöka komma tillbaka. Många mår dåligt men kämpar på. Nytt jobb i våra yrken är jättesvårt att få.

    Kvinnor jobbar i högre grad än män i offentlig sektor och jag tror att det bidrar till att fler kvinnor än män går in i väggen.

  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 9 Dec 08:42
    #5
    +1
    Anonym (P) skrev 2017-12-09 08:14:28 följande:
    Antagligen för att vi hela tiden matas från alla håll med en massa förväntningar om hur våra liv bör se ut. Att erkänna att man inte orkar är tufft. Man får skit från sina föräldrar för att man inte gör den karriär de hade tänkt sig, skit från sociala medier för att man inte är den perfekta mamman, skit från svärmor för att man inte städar tillräckligt, skit från svärfar för att ens hus är för litet och bilen för dålig ...
    Men det är ju ett val man gör om man vill uppfylla alla de förväntningarna. Jag skippar massor med sådana. Jag är tex inte snyggast eller smalast. Jag är inte ens med i tävlingen om att följa modetrender.

    Och skit från sociala medier, då bör du nog rensa i din bekantskapskrets som du har på sociala medier...
  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 9 Dec 08:44
    #6
    Anonym (Meek) skrev 2017-12-09 08:20:23 följande:
    Vissa tar helt enkelt på sig för mycket och har sen svårt att backa. Hus, och flera barn, plötsligt har man knappt råd att jobba deltid. Andra har dåliga förutsättningar från början, skulder, låglönejobb, då är det svårt att "välja" att gå ner i tid.
    I vissa fall blir man själv, partnern, eller barnet sjukt, och livet funkar inte som tänkt.
    Andra dras med i tron att man måste ha det som "alla andra" med hus, resor, hästar och fan och hans moster.
    Något jag är lite trött på är människor som lyckats dodga alla såna bekymmer och tror att det enbart beror på hur de väljer att leva, det handlar om en hel del tur också. Alla kan hamna där hur bra man än planerat, men såklart finns det riskfaktorer som man kan försöka undvika.
    Jag höll själv på att hamna i fällan, hus, heltidsjobb dåligt förhållande och sen kom en depression som ett brev på posten.
    Separation, husförsäljning, oro på jobbet och en sjuk förälder satte liksom ribban.
    Liksom du tar jag hand om mig själv, men världen slutar inte överraska en för det.
    Bara så du inte missförstår mig, jag har inte varit sjukskriven en dag för såna saker, men jag är mer empatisk än att jag rackar ner på de som hamnar i den sitsen.
    Alltså jag förstår fullkomligt att livet rasar om man får ett funktionshindrat barn eller nära anhörig som blir svårt sjuk. Men med tanke på hur många som är sjukskrivna för psykiska problem så kan inte en majoritet av dem råkat ut för det.
  • Anonym (ace)
    Äldre 9 Dec 08:44
    #7

    För att primärt kvinnor har "duktig flicka"-symptom och ska vara perfekta på alla fronter, medans primärt män vägrar att ta på sig ansvar för hem och familj och prioriterar att tjäna pengar framför att gå ner i status och avlasta.

  • Äldre 9 Dec 08:47
    #8
    Anonym (TS) skrev 2017-12-09 08:42:43 följande:

    Men det är ju ett val man gör om man vill uppfylla alla de förväntningarna. Jag skippar massor med sådana. Jag är tex inte snyggast eller smalast. Jag är inte ens med i tävlingen om att följa modetrender.

    Och skit från sociala medier, då bör du nog rensa i din bekantskapskrets som du har på sociala medier...


    Men alla människor är inte du. De har inte samma förutsättningar, de har inte samma uppfostran och de har inte utsatts för samma prövningar.
  • Äldre 9 Dec 08:49
    #9
    Anonym (TS) skrev 2017-12-09 08:44:07 följande:

    Alltså jag förstår fullkomligt att livet rasar om man får ett funktionshindrat barn eller nära anhörig som blir svårt sjuk. Men med tanke på hur många som är sjukskrivna för psykiska problem så kan inte en majoritet av dem råkat ut för det.


    De allra flesta människor, världen över, har sjuka nära anhöriga när de är i 40-årsåldern. Det är då våra föräldrar börjar åldras.
  • Anonym (Meek)
    Äldre 9 Dec 08:49
    #10
    Anonym (TS) skrev 2017-12-09 08:44:07 följande:

    Alltså jag förstår fullkomligt att livet rasar om man får ett funktionshindrat barn eller nära anhörig som blir svårt sjuk. Men med tanke på hur många som är sjukskrivna för psykiska problem så kan inte en majoritet av dem råkat ut för det.


    Det jag menar är att folk lever och mår väl i sin situation till den dagen något knuffar dem över kanten, väldigt få blir utbrända helt utan en katalysator enbart av livet i sig. Smällen kommer först när något rubbas, det är därför det är svårt att skydda sig mot. Man kör på och plötsligt står väggen där.
Svar på tråden Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?