Orolig för min man
Hej, vet inte riktigt var jag ska börja och risken ör att det blir långt.
Varit tillsammans med min man i 15 år, gifta i 5, två barn 6 och 8. Min man har alltid haft häftigt humör och kort stubin, men inget som vi inte kunnat diskutera eller hantera - känslomänniska helt enkelt. För ca 7 år sedan hade han det väldigt jobbigt (mkt hemma, på jobbet, relationsproblem med sin far) och gick in i den berömda väggen. Han är otroligt stolt och vill absolut inte ta hjälp av någon professionell och "klarade sig upp på egen hand" som han själv uttrycker det.
Efter detta har han dock förändrats i sitt sätt att vara. Han fungerar bra i perioder och allt ör frid och fröjd men tyvärr kommer dalarna rätt så ofta. Jag upplever honom som misstänksam, paranoid och otroligt egoistisk. Pratat mkt skit om andra och framhäver dig själv. Har vi en konflikt är det ALLTID mitt fel (skäller han på barnen är det mitt fel för att jag inte säger till dom ordentligt så då måste han etc)
När han blir arg blir han väldigt elak, skäller och kallar mig idiot osv. Gapar och överröstar så att man inte går en syl i vädret. Mkt svår att kommunicera med även när han lugnat ner sig då han (med undantag för någon enstaka gång) inte erkänner sina brister och fortsätter skylla på mig.
Det värsta är att jag tycker han behandlar barnen illa emellanåt. När han är på gott humör är han en fantastisk pappa (och man) men hans svajiga humör påverkar barnen som är rädda för att göra honom arg (jag ser ju beteende och känner igen mig själv då man ofta trippar på tå och låter honom få sin vilja fram för att inte starta något)
Om dom gjort misstag ber dom mig att inte berätta för pappa ex. Häromdagen sa äldsta barnet "Mamma jag litar bara på dig" vilket skär i mitt hjärta.
utåt sett är han otroligt charmig och social, väl hemma har åsikter om allt och alla, klagar även på sin egna familj och sina vänner till mig " han gör SI, hon sa så"
Han bryt sig väldigt mkt om vad andra människor tycker och tror om honom. Om någon sagt en kommentar som han tycker är konstig (som jag inte ens ägnat en tanke) då kan han älta det i dagar.
Jag vet att utbrändhet och depression påverkar människor i stort sett hela livet men ju mer jag läser och funderar undrar jag om han kanske lider av någon psykisk sjukdom eller så?
Han är dom sagt inte mottaglig för att ta emot hjälp av någon sort, jag har försökt oräkneliga gånger. Han tycker inte han gör något fel - det är ju fel på alla andra!
Att kommunikationen inte fungerar oss emellan är det som gör mig så frustrerad, jag vill kämpa men kan inte göra det ensam...