Min 12-åriga dotter har inga vänner

Bli scoutledare, så tar du med henne till scouterna. Då har hon dig som stöd och får lära känna jämnåriga. 

Stackars tjej. Vet hur det känns i mammahjärtat, fy 17. Vi har en social och utåtriktad 11-åring som alltid haft kompisar men som den senaste terminen drabbades av samma sak som din dotter, att tre blev två och hon hamnade utanför. Som hon gråtit över detta. Har pratat med kollegor som haft liknande problem och flera säger att tjejer i 11-13-årsåldern är det värsta... Nu har vår dotter ingen social fobi så vi anmälde till scouterna. Kan rekommendera det, där finns faktiskt många lite speciella barn. Ofta intelligenta och omvärldsintresserade tycker jag mig ha märkt, och hon trivs där. Vi byter också skola nu och hoppas på det bästa. Hoppas verkligen att skolbytet ger din dotter någon ny vän. Om inte måste ni nog ändå hitta någon typ av aktivitet, hon behöver ju bryta sin isolering och det måste hända något. Kanske något individuellt; Simning, golf, teckning, musik?

Gruppterapi låter som en jättebra grej. Meningen är att man ska utsätta sig för det man är rädd för.

Börjar hon högstadiet till hösten skulle jag byta skola, det blir en chans att börja om och det kommer troligtvis vara fler nya i klassen. Abnars rekommenderar jag olika aktiviteter, det finns på sommaren också men för att få vänner måste hon vågar prata med folk.

Usch vad ledsen jag blir av att läsa din tråd. Har en 11-årig dotter och häpnar emellanåt hur taskiga och intrigsökande hon och hennes jämnåriga kan vara. Var vi sådana också i den åldern?

Jag är introvert och hade vissa sociala svårigheter i den åldern, men alltid hade jag vänner. Tog lite längre tid för mig att få nya vänner vid skolbyte. Och då kunde det gå en tid då jag var själv på rasterna och det var hemskt. Sjukt egentligen att skicka barn till skolan som egentligen inte vill vara där. Men tillslut brukade jag få nån vän.

Lite samma än idag vid jobbyte/flytt.

Har pratat mycket med min dotter om hur man är en bra vän. Att ingen tycker om att bli utfryst etc. Men sedan har jag förstått att även hon vart taskig vid nåt tillfälle. Vad göra? Jag blir galen. Alla ska ha rätt att må bra, introvert som extrovert mm.

Din dotter låter helt underbar och förtjänar bättre. Bra med skolbyte, förbered henne kanske på att det kan ta lite tid med nya kompisar. Men att oavsett så förtjänar hon att må bra. Som vuxen kan hon få det bättre. Kanske t o m bättre än många av de hopporna som är taskiga mot henne idag. Jag vet, föga tröst för henne nu.

Även om hon säger att hon inte menade allvar med de lapparna där hon skriver om självmord så måste du ta det på allvar. Har ni någon kontakt med BUP?

Bra att hon fått plats på en ny skola. Försök vända hennes negativa tankar. Peppa henne och berätta för henne hur fin och omtänksam hon är.

Titta på några filmer som belyser ämnet mobbning. Läs om kändisar som också blivit mobbade. Gå in på BRIS hemsida och läs om brisidolerna. Viktigt att hon inser att vem som helst kan bli mobbad.

Min dotter var utanför hela låg- och mellanstadiet.

Nästan aldrig hade hon kompisar hemma. Vi var oroliga och ledsna.

Inför sjuan (förra året) fick de välja trygghetskompisar från klassen, då klasserna skulle splittras. Min dotter valde INGEN (en egen lösning som vi stöttade henne i). Vet du vad, det ordnade sig! Hon har hittat en bästis och massor av nya vänner. Hon mår så bra nu! Ibland gäller det att våga bryta sig loss för att vinna!

Usch ja det gör ju verkligen ont att se sitt barn ha svårt att få vara med eller inte ha några kompisar. Vi har en yngre dotter än dig men hon är också väldigt blyg i många sammanhang, älskar gymnastik och går på det varje vecka sedan hon var tre år men har nog aldrig pratat med någon annan där.

Just där är det inget problem för henne för hon är så inne i gympan men annars är hon så medveten nu och vill så gärna ha kompisar. Vi har jobbat mycket med förskoleklassen och där kände hon sig till slut säker då hon är väldigt duktig på mycket i skolan, men rasterna var hon ofta själv på eller stod på sidan och kollade på.

Det är två tjejer i hennes klass som bor grannar och hon leker väldigt bra med den ena när dom är själv, men den tredje är så elak och är ofta taskig mot dottern och säger att hon inte får vara med och att hon ska gå hem etc. Sen blåljuger hon när hon blir konfronterad med vad hon sagt, att barn så tidigt kan vara så medvetet elaka är hemskt. Jag har hört henne säga det själv så det är inget dottern hittar på. Jag har dåligt med lösningar men det jag försöker göra är att hjälpa henne att skapa tillfällen att träffa jämnåriga barn i samma ålder i mindre sammanhang, det blir givetvis svårare när de blir äldre men det är det bästa för vår dotter iaf. Hon måste ju våga öppna sig, jag kan inte ordna kompisar åt henne hela livet. Hon byter till en större grupp nu på gymnastiken där hon antagligen riskerar att hamna utanför när det bildas kompisgäng som kommer hänga med varandra på skolan och hemma, men jag har valt att ställa upp som ledare så hon kan känna sig tryggare åtminstone.

Om det kan vara någon tröst var mitt barn ensamt vid 11-14 årsåldern. Hade alltid varit lite blyg och försiktig men det blev ett problem då. Vid 11-12 berodde det på att hen hade väldigt svårt att våga ringa eller fråga om någon ville träffas, hade bra klasskompisar men ingen nära vän. Hammade lite bredvid. Fick prata med skolpsykologen några gånger men tyckte inte det hjälpte. Vid 13- 14 var det ny klass på högstadiet och en hård miljö med en del hårda nya klass"kamrater" som trakasserade alla andra. Hen hade fortfarande svårt att våga fråga sina gamla kompisar, kunde aldrig ta initiativ självoch hamnade lite utanför. Tog sej igenom det hela med hjälp av idrott och musik. Sen när gymnasiet började vände allt totalt. Fick nya vänner med samma musiksmak, vänner över hela stan. Höll på med idrotten, spelade i band,hade hur mycket vänner och bekanta som helst. Hen blev helt enkelt supersocial och väldigt populär. Idag som ung vuxen vårdar hen relationer med alla gamla och nya vänner och jag är helt fascinerad över att en människa kan förändras så mycket. En annan detalj är att två av vännerna på lågstadietiden var också väldigt blyga och hade svårt att ta kontakt och de är också extremt sociala idag. Det verkar nästan vara ett omvänt samband, och det har jag hört andra föräldrar också säja.

Hade jag bara fått en glimt in i framtiden när det var så ensamt och svårt för mitt barn ... jag har egentligen inget tips utom att din dotter ska passa på att bli bra på något , ifrån en idrott till att spela ett instrument eller göra musik på datorn eller skriva noveller. Något som är kul att göra i sej men som plötsligt på högstadiet eller gymnasiet om inte förr, är en stor tillgång och en status.

Men ville mest tala om att det kan totalvända.

Hej,

Känner igen mig tyvärr. Har en dotter som är 13 och när hon började 6an förra året blev hon utesluten från de vänner hon haft. Hon var inte tillräckligt cool. Man blir så arg och ledsen. Hon är en härlig tjej som varit så ensam sista året. Hemskt att se. Nu börjar hon högstadiet i en ny skola so vi hoppas också på bättring

Problemet med gruppterapin var att träffa jämnåriga med andra fobier men deras fobier var bl a spindlar, flygrädsla och att sova i egen säng och min dotter fick panik när hon insåg att hon var tvungen att berätta inför alla vilken fobi hon hade. hon mådde så dåligt över detta så vi kunde faktiskt inte med att tvinga henne dit. vi gick några gånger i enskilda samtal och har jobbat på egen hand med henne utifrån samma materia.

hon byter alltså skola nu och känner i stort sett ingen på nya skolan så det blir ett helt nytt blad. Hon är både lite förväntansfull och samtidigt oerhört ängslig för att detta också blir "fel" som hon upplever att det blivit på förra skolan. rädd att alla andra lär känna varandra lite snabbare och pratar med varandra på rasterna. hon är såklart medveten om problemet att hon måste våga prata med andra och tro mig hon kämpar med det varje dag men eftersom "alla andra" är lite mer outgoing så hamnar hon i skymundan då hon inte tar så mycket plats. men vi jobbar på det och hoppas på det bästa.