• Anonym (Lilla­M)
    Äldre 17 Sep 17:35
    4942 visningar
    13 svar
    13
    4942

    Blandade känslor om abort

    Du som läser, döm mig inte för det är det sista jag behöver. 

    Jag har blivit oplanerat gravid på grund av att jag och min man har slarvat med skyddet. Min första tanke när jag såg testet visa texten "gravid" för fyra dagar sen var nej nej nej nej nej. Det går inte. Vi vill båda ha barn, så himla gärna. Men vår ekonomi är körd i botten, inkomsterna är inte särskilt stabila just nu och vi har inga reserver. Vi får vända på varenda krona för att klara oss just nu, och det finns även andra omständigheter som gör att tillfället inte är rätt nu, bland annat för liten bostad. 

    Första dagen var jag tvärsäker på abortbeslutet och kunde inte ens ta in att jag var gravid, och kände därmed heller ingen koppling till livet jag bär på. Abort kändes bara som en sak som var tvungen att göras, och visst kändes det jobbigt men det kändes inte som att världen skulle rasa samman. Men nu känns det så. Oftare och oftare återkommer jag till känslan om hur hemskt allting är. Dåligt samvete över att jag kommer göra abort. Undran om vem livet inne i mig är. Vem hen hade kunnat bli, eller ja, fortfarande kan bli eftersom jag ännu är gravid. 

    Jag ringde läkaren idag och bokade en tid för ett besök, men det tog emot så hårt. Jag vill inte göra abort, för jag vill ha barn. Men jag vill inte ha barn just nu, vår situation är inte tillräckligt stabil och därför vill jag göra abort. Jag vill inte men jag vill. Förstår någon mig? 

  • Svar på tråden Blandade känslor om abort
  • Anonym (Liten plats)
    Äldre 17 Sep 22:40
    #1

    Svårt beslut.

    Det jag tänkte flika in med är bara att ett barn inte tar så stor plats i början. Jag och min man har levt i en lägenhet på under 50 kvm tillsammans med vårt barn som nu är snart 2,5 år. Så att ni bor litet behöver inte vara ett hinder.

    Sen så kan jag inte lägga mig i resten då jag själv inte har varit med om samma situation.

    Hoppas det går bra och känns ok med vad du ön bestämmer dig för.

  • Anonym (Lilla­M) Trådstartaren
    Äldre 18 Sep 13:27
    #2
    Anonym (Liten plats) skrev 2018-09-17 22:40:53 följande:

    Svårt beslut.

    Det jag tänkte flika in med är bara att ett barn inte tar så stor plats i början. Jag och min man har levt i en lägenhet på under 50 kvm tillsammans med vårt barn som nu är snart 2,5 år. Så att ni bor litet behöver inte vara ett hinder.

    Sen så kan jag inte lägga mig i resten då jag själv inte har varit med om samma situation.

    Hoppas det går bra och känns ok med vad du ön bestämmer dig för.


    Det har du rätt i. Det är nog mer så att det är så många mindre saker som talar emot den här graviditeten, att allt tillsammans blir stort. Massor av detaljer som inte går ihop i mitt huvud, och jag har ingen aning om hur det skulle kunna lösa sig på ett bra sätt. Därför känns abort som det "bästa" alternativet just nu, även om det tyvärr kommer leda till en evig sorg också. Så svårt. 

    Tack iallafall för ditt svar, det betyder mycket! Hjärta
  • Anonym (Oplan­erat gravid­)
    Äldre 18 Sep 14:52
    #3

    Jag förstår dig.

    Jag fick veta för 1v sedan att jag var gravid, oplanerat... Började med glädje, chock, panik... Vi har varit tillsammans en kort tid och bor inte på samma adress ännu. Gav beskedet till papoan som även han blev chockad men som självklart tyckte att vi skulle behålla. Jag har gråtit i timtal! För att sedan känna mig som på moln. Vi har pratat om att skaffa barn, men inte redan nu. Beslutet har landat i att vi ska behålla och lösa allt det praktiska. Nu nör chocken lagt sig så känns det bara heeelt fantastiskt. Vi har inga ekonomiska svårigheter. Men barn sedan tidigare i andra förhållanden som kommer att påverkas av detta.

    Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag genomförde en abort. Jag är så glad och fast vid vårt beslut att behålla.

    Hur tror du att du kommer att må efter aborten? Du har ca 7 månader att förbereda nu.. Har ni jobb, familj och släkt som stöttar?

  • Anonym (Lilla­M) Trådstartaren
    Äldre 18 Sep 17:04
    #4
    Anonym (Oplanerat gravid) skrev 2018-09-18 14:52:31 följande:

    Jag förstår dig.

    Jag fick veta för 1v sedan att jag var gravid, oplanerat... Började med glädje, chock, panik... Vi har varit tillsammans en kort tid och bor inte på samma adress ännu. Gav beskedet till papoan som även han blev chockad men som självklart tyckte att vi skulle behålla. Jag har gråtit i timtal! För att sedan känna mig som på moln. Vi har pratat om att skaffa barn, men inte redan nu. Beslutet har landat i att vi ska behålla och lösa allt det praktiska. Nu nör chocken lagt sig så känns det bara heeelt fantastiskt. Vi har inga ekonomiska svårigheter. Men barn sedan tidigare i andra förhållanden som kommer att påverkas av detta.

    Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag genomförde en abort. Jag är så glad och fast vid vårt beslut att behålla.

    Hur tror du att du kommer att må efter aborten? Du har ca 7 månader att förbereda nu.. Har ni jobb, familj och släkt som stöttar?


    Kul att få svar ifrån någon som går igenom något liknande! Min man stöttar mig oavsett beslut, vi vill ju båda ha barn - det är bara situationen vi lever i som gör det till "fel" tillfälle. 

    Jag är glad för er skull, att ni landat i ett beslut som känns bra för er! Det måste kännas fantastiskt. 

    Jag vet inte hur jag kommer att må. Men jag tror att det kommer att bli en sorg. Även om det inte är ett färdigvuxet barn så är det ett foster med ett hjärta som slår, som växer hela tiden i mig. Ett foster som kan utvecklas till ett barn. Han har jobb, dock dåligt betalt och jag är arbetssökande. Han 33 år och jag 24 år. 

    Som du hör är det väldigt jobbigt för mig. Mina egna känslor plus hormoner gör det inte lättare. Jag pendlar mellan att känna att det kanske kan gå, och att känna att det känns hopplöst och som att vi har för dåliga förutsättningar för att kunna ge barnet en bra start i livet. 

  • Anonym (Oplan­erat gravid­)
    Äldre 18 Sep 17:20
    #5

    K


    Anonym (LillaM) skrev 2018-09-18 17:04:27 följande:

    Kul att få svar ifrån någon som går igenom något liknande! Min man stöttar mig oavsett beslut, vi vill ju båda ha barn - det är bara situationen vi lever i som gör det till "fel" tillfälle. 

    Jag är glad för er skull, att ni landat i ett beslut som känns bra för er! Det måste kännas fantastiskt. 

    Jag vet inte hur jag kommer att må. Men jag tror att det kommer att bli en sorg. Även om det inte är ett färdigvuxet barn så är det ett foster med ett hjärta som slår, som växer hela tiden i mig. Ett foster som kan utvecklas till ett barn. Han har jobb, dock dåligt betalt och jag är arbetssökande. Han 33 år och jag 24 år. 

    Som du hör är det väldigt jobbigt för mig. Mina egna känslor plus hormoner gör det inte lättare. Jag pendlar mellan att känna att det kanske kan gå, och att känna att det känns hopplöst och som att vi har för dåliga förutsättningar för att kunna ge barnet en bra start i livet. 


    När är rätt tillfälle? Det är alltid ngt som står ivägen. Att kunna bli gravid är för mig ingen självklarhet. Därav att en graviditet är värderad väldigt högt för mig.

    Förutom att ni har det skralt ekonomiskt, hur ser er sociala situation ut? Finns det stöd hos vänner/föräldrar? Har ni ngn missbruksproblematik etc. Pengar kommet och går. Jag tror att vara på rätt plats mentalt ich socialt är viktigare...
  • Anonym (Lilla­M) Trådstartaren
    Äldre 18 Sep 18:16
    #6
    Anonym (Oplanerat gravid) skrev 2018-09-18 17:20:49 följande:

    K


    När är rätt tillfälle? Det är alltid ngt som står ivägen. Att kunna bli gravid är för mig ingen självklarhet. Därav att en graviditet är värderad väldigt högt för mig.

    Förutom att ni har det skralt ekonomiskt, hur ser er sociala situation ut? Finns det stöd hos vänner/föräldrar? Har ni ngn missbruksproblematik etc. Pengar kommet och går. Jag tror att vara på rätt plats mentalt ich socialt är viktigare...
    Det har du rätt i. Inget tillfälle lär nog vara rätt, man får se till att det blir bra helt enkelt. Det är ingen självklarhet för mig heller, egentligen ser jag det som en gåva och jag värderar det högt innerst inne. Mitt hjärta skriker ju ja, men min hjärna säger nej... 

    Ja, vi har bra relation med vänner och familj, och ingen missbruksproblematik finns. Vi har en bra relation med varandra. 
  • Anonym (Oplan­erat gravid­)
    Äldre 18 Sep 18:33
    #7

    Prata med en kurator, det kan vara skönt att prata med ngn utomstående som stöttar oavsett vilket beslut ni tar. Man kan ju boka det samtidigt som tid för abort.. man gör ju UL först och jag antar att man får fundera mer efter det..

  • Anonym (Fågel­flyg)
    Äldre 18 Sep 18:46
    #8

    Ta det som en chans att ligga i och skaffa jobb :) arbetsgivaren behöver inte veta och sedan när du är ledig kan du fundera på vad du verkligen vill göra. Har du ngn högre utbildnin eller yrkesutbildning? Isf tycker jag att du ändå kan ta lite vadsomhelst för att skapa tid.

    Nu låter jag kanske överdrivet pepp men jag ville ge en motvikt.

  • Äldre 18 Sep 21:40
    #9

    Hej LillaM!

    Om du känner så här redan nu, då kommer du att vara traumatiserad efter en abort. Jag vet det eftersom jag gjort en abort och även har väninnor som känt så.

    Det går inte att beskriva saknaden av barnet som kunde ha vuxit upp och blivit till stor glädje för er (trots omständigheter). Jag har två barn nu. En på 2,5 och den yngsta på 7 månader. Vi har inte mycket att göra med, men man får ju barnbidrag och sen hittar jag mycket fint på second hand. Ring gärna om du vill prata. 0045-25349994. Jag bor i Dk. Jag vill så gärna dela med mig av min erfarenhet av både abort samt hur det är att ha barn med liten inkomst. Allt gott! Kram Lilly

  • Anonym (S)
    Äldre 19 Sep 12:33
    #10

    Hej LillaM!
    Ett barn behöver inte så mycket till en början vare sig när det kommer till plats eller prylar. Prylarna är för övrigt billigare än vad du kanske kan tänka dig. Vi till exempel har en spjälsäng med madrass som lades ut som bortskänkes i en grupp på facebook. Vagnen, som är en rejäl och fin Emmaljunga, kostade 700 kronor på blocket (och det finns billigare!). Leksaker och mat behöver man inte köpa till barnet de första månaderna ifall man ammar. Har man inte plats med spjälsäng så har man kanske plats i sin egna säng osv 
    Det enda barnet behöver egentligen i början och ett bra tag framöver är en famn som håller om det. Resten brukar ha en tendens att lösa sig! 

    Jag förstår att du är rädd och orolig. Jag blev oplanerat gravid när jag var 20 år. Jag hade inget jobb och jag hade det heller inte gott ställt psykiskt. Jag var deprimerad. Pappan sa att han skulle stötta mig oavsett beslut men han sa att han helst ville att jag skulle göra abort. Så jag bokade tid hos kurator för att prata om abort men när jag kom dit så konstaterade hon ganska snabbt att jag inte ville ta bort barnet. Och det hade hon rätt i - det ville jag inte!

    Nu är det barnet 13 år och vilken värdefull och vacker, bitvis jobbig, resa vi har haft! Två yngre syskon har hon också fått. Vad det gäller ekonomi så är vi inte välbärgade direkt men jag har jobb och depressionen har jag blivit frisk från! 

    Tänk på att er ekonomi högst sannolikt kommer att ändras över tid. Ekonomi har en tendens att göra det. Ibland har man bättre ställt och ibland har man det sämre ställt, så är det här i livet typ. Även när man föder barn lite oväntat :) 

    Stor kram!

  • Anonym (G)
    Äldre 19 Sep 17:37
    #11
    Anonym (Oplanerat gravid) skrev 2018-09-18 18:33:04 följande:
    Prata med en kurator, det kan vara skönt att prata med ngn utomstående som stöttar oavsett vilket beslut ni tar. Man kan ju boka det samtidigt som tid för abort.. man gör ju UL först och jag antar att man får fundera mer efter det..
    Håller med
  • Anonym (Ångra­t)
    Äldre 19 Sep 18:23
    #12

    Du kommer troligtvis ångra aborten väldigt väldigt mycket. Du kommer känna dig väldigt ledsen och nedstämd en lång tid efter. Mitt råd, gör inte abort.

  • Anonym (*)
    Äldre 19 Sep 18:44
    #13

    Ett barn är lyckligt om föräldrarna är lyckliga. Om ni inte har problem med att leva skralt utan har ett lyckligt förhållande så går det ju oftast bra att addera en liten till familjen. 


    Men om ni redan nu kan bråka om ekonomi och pengar och inte känner er lyckliga då är ju risken att ett barn bara kommer förvärra den krisen, och då är det klokt att vänta tills ert läge har stabiliserat sig. Men hur ni står i ert förhållande vet ni bäst själva. 


    Sedan hur man mår efter en abort tror jag har väldigt mycket med inställning att göra. Jag själv gjorde en abort för 10 år sedan, och är fortfarande tillsammans med mannen jag blev gravid med då, och nu försöker vi plussa. 


    Men där och då när jag var gravid var allt i hela situationen så himla fel. Jag har aldrig haft någon sorg över det aborterade fostret, har inte haft några tankar men tänk hur hen hade varit nu etc. Vilket jag tror har mycket med min inställning till aborten att göra. Då min inställning helt enkelt var detta funkar inte, romantisera inte en bild som inte kommer funka utan bara vålla problem, så fostret för mig var ett problem. Aborten var en lösning på problemet. Och eftersom problemet löste sig så har jag heller aldrig reflekterat över andra lösningar som då skulle kunna vara att behållt. 


    Så jag tror att om du redan nu har inställningen att du kommer känna sorg, och ha tankar kring hur livet kunde ha blivit då kommer du må dåligt över beslutet. Så mitt råd är att tänk igenom ert förhållande, och din inställning till en eventuell abort.

Svar på tråden Blandade känslor om abort