Problem med maten
Jag vet inte riktigt vad jag vill men denna tråd, kanske bara skriva av mig lite.
Jag känner att jag är på väg ut på djupt vatten igen, sakta men säkert. Jag har haft problem med mat ända sen tonåren. Min mamma hittade på alla möjliga olika sätt att kalla mig tjock, och tala om att jag borde passa vad jag åt. Ni kan nog förstå vad det gör med en. Ska tilläggas att mitt BMI aldrig har varit över "underviktig" under tonåren.
Jag anser inte att jag haft / har en ätstörning då jag aldrig räknat kalorier, svält mig själv totalt eller spytt upp maten, men min fobi för att kräkas är nog enda räddningen där. Jag har alltid ätit det jag velat, om än hoppat över måltider då och då och egentligen ätit för lite, om än det medfört sjuk ångest och jag verkligen känt fettet växa på kroppen. Men ja.... Jag inser att det inte är ett normalt, sunt beteende.
För kanske 2 år sen slutade jag äntligen må illa så fort jag åt och kunde äntligen äta mig mätt och inte sluta pga. illamående. Min man påpekade att jag börjat äta mycket mat. Jag vet att han var glad, men det var som att få en käftsmäll. Jag är livrädd för att bli fetare.
Jag har gått upp lite i vikt, har ingen aning om vad jag väger nu, slutade väga mig när vågen passerade 50 kg. Jag får sån ångest av att stirra på siffrorna, för dom är för höga. Såg en bild på mig från i somras där jag hade bikini. Jag blev äcklad. När har jag blivit så tjock?! Vad har jag låtit hända med min kropp? Jag berättar för min man som givetvis talar om att jag är perfekt som jag är, att han inte ser någon skillnad. Men det hjälper inte.
Nu njuter jag av att vara hungrig igen, det känns som en seger.
Jag vill börja gå på gym och träna, men jag låter bli. Jag tror inte jag kan göra det på ett sunt sätt.
Samtidigt vet jag att det är inte bra. Jag är inte tjock, jag är nog rätt normal. Har 34/36 i klädstorlek. Men det ändrar inte det faktum att jag avskyr min kropp och hur den ser ut.... Tack och hej från mig, nu ska jag fundera på hur jag ska övervinna dessa hjärnspöken ännu en gång.