Nya BIM januari 2019

Tagit ett digitalt idag på Bim. Negativt. Så jag inväntar mr röd. Min gubben har gett upp och sagt att han tycker att det måste vara ett tecken på att tidpunkten inte är redo. Han har mest ställt upp för min skull nu och tycker vi ska vänta i lite mer än ett år nu. Jag vill inte vänta. Är knäckt.

Å vad jobbigt att han plötsligt fått den inställningen :( hur länge har ni försökt? Har ni barn sen innan?

Sen förra sommaren. Barn nummer 1 och sambon försöker locka med en hundvalp till sommaren istället nu. Skickar såna bilder och ger länkar till kennlar. Jaha liksom? Han är väl inte redo längre antar jag. Så jag funderar på att skit i det. Orkar inte få bakslag hela tiden och samtidigt en sambo som vill halvhjärtat

Hej! Jag vill säga grattis till alla som plussat. Härligt start på det nya året! Igår plussade även vi, efter mycket ångest och vånda vågade jag ta ett test. Eftersom jag slutade med ppiller för ca 9-10 veckor sedan har jag inte riktigt vetat hur lång lutealfas jag har. Började med ÄL test efter min första "riktiga" mens, den kom på CD 19. Vi lyckades pricka in ÄL med mys. Igår (ÄL+18) var jag "tvungen" att testa, då ingen mens kommit och graviditetstecken avlöste varandra, trots mina försök att bortförklara dessa. Illamående, intensiv mensvärk, humörsvängningar ocb trötthet. Tog direkt clearblue digital vecko och fick 2-3 v. Har aldrig varit gravid innan så jag visste inte riktigt hur det skulle kännas. Eftersom jag ätit ppiller i många år kom jag inte riktigt ihåg hur det är att ha mens, dock har aldrig haft någon större mensvärk eller PMS, så det blev lite snurrigt när jag fick detta. Är så tacksam. Fantastiska kropp. Efter 10 år med svår anorexi, var jag rädd att jag aldrig skulle kunna bli gravld. Men det gick. Nu är jag självfallet livrädd, så mycket kan hända på vägen. Dock försöker jag vara glad och njuta. "Ta ut glädjen i förskott, det enda som kan hända är att man varit glad i onödan". Ligger nu här i sängen, illamående och en sjuk nikotinabstinens (har varit en stor snusare i typ 10 år) men jag har inte helt slutat, försöker snabbt trappa ner. Nu är det bara tobaksfri snus, i väääldigt liten nikotin dos som ligger inne, målet är att jag är helt nikotinfri på onsdag. Fick råd av min läkare att göra så, det blir annars en onödigt stor stress på kroppen, att gå från 100-0 är inte bra för en "ny" gravid kropp. Men det känns fel! Nåja. Många tycker nog jag är egoistisk som inte sluta på en gång, men eftersom jag fått de rådet av en som kan och vet, får jag lita på det.

Det känns liksom overkligt? Trodde inte det skulle gå. Jag är så glad, men som sagt, även så rädd.

Jag ville bara dela med mig, ingen i min omgivning vet något, bara jag och mannen (samt en härlig liten fb grupp) vet. Vill och ska försöka hålla detta hemligt så länge det bara går. Kommer inte heller vara den som säger: för oss gick det nästan direkt. För jag vet inte vad andra kvinnor som jag känner kämpar med eller hur länge de försökt. Bara onödigt! Visst, det gick fort, men inget säger att der går hela vägen eller om det kommer ta tid nästa gång! Det är så individuellt och så mycket måste klaffa. Vi hade en enorm tur, hittills. Jag hoppas ni andra kämpar på! Håller alla tummar för er. Kommer fortsätta hänga kvar på fl och heja på er. Stor kram

Vilken fin berättelse och vad fantastisk kroppen ändå är! Grattis <3

Hej! Jag vill säga grattis till alla som plussat. Härligt start på det nya året! Igår plussade även vi, efter mycket ångest och vånda vågade jag ta ett test. Eftersom jag slutade med ppiller för ca 9-10 veckor sedan har jag inte riktigt vetat hur lång lutealfas jag har. Började med ÄL test efter min första "riktiga" mens, den kom på CD 19. Vi lyckades pricka in ÄL med mys. Igår (ÄL+18) var jag "tvungen" att testa, då ingen mens kommit och graviditetstecken avlöste varandra, trots mina försök att bortförklara dessa. Illamående, intensiv mensvärk, humörsvängningar ocb trötthet. Tog direkt clearblue digital vecko och fick 2-3 v. Har aldrig varit gravid innan så jag visste inte riktigt hur det skulle kännas. Eftersom jag ätit ppiller i många år kom jag inte riktigt ihåg hur det är att ha mens, dock har aldrig haft någon större mensvärk eller PMS, så det blev lite snurrigt när jag fick detta. Är så tacksam. Fantastiska kropp. Efter 10 år med svår anorexi, var jag rädd att jag aldrig skulle kunna bli gravld. Men det gick. Nu är jag självfallet livrädd, så mycket kan hända på vägen. Dock försöker jag vara glad och njuta. "Ta ut glädjen i förskott, det enda som kan hända är att man varit glad i onödan". Ligger nu här i sängen, illamående och en sjuk nikotinabstinens (har varit en stor snusare i typ 10 år) men jag har inte helt slutat, försöker snabbt trappa ner. Nu är det bara tobaksfri snus, i väääldigt liten nikotin dos som ligger inne, målet är att jag är helt nikotinfri på onsdag. Fick råd av min läkare att göra så, det blir annars en onödigt stor stress på kroppen, att gå från 100-0 är inte bra för en "ny" gravid kropp. Men det känns fel! Nåja. Många tycker nog jag är egoistisk som inte sluta på en gång, men eftersom jag fått de rådet av en som kan och vet, får jag lita på det.

Det känns liksom overkligt? Trodde inte det skulle gå. Jag är så glad, men som sagt, även så rädd.

Jag ville bara dela med mig, ingen i min omgivning vet något, bara jag och mannen (samt en härlig liten fb grupp) vet. Vill och ska försöka hålla detta hemligt så länge det bara går. Kommer inte heller vara den som säger: för oss gick det nästan direkt. För jag vet inte vad andra kvinnor som jag känner kämpar med eller hur länge de försökt. Bara onödigt! Visst, det gick fort, men inget säger att der går hela vägen eller om det kommer ta tid nästa gång! Det är så individuellt och så mycket måste klaffa. Vi hade en enorm tur, hittills. Jag hoppas ni andra kämpar på! Håller alla tummar för er. Kommer fortsätta hänga kvar på fl och heja på er. Stor kram

Tack Jojjsan <3 om jag hänger med rätt, så är väl du också gravid nu? Kram