Jag vet inte vad jag ska göra.

Du vill ha en anledning till att det tog slut.

Du skriver att du vill stt det ska bli bra som det var innan. Men det var inte bra innan. Inte för henne. Kom på varför det inte var bra för henne så är du på god väg.

Inte alls ett långt inlägg!

Du mår otroligt dåligt nu och känner stor stress och press över att få allt att fungera med barnen. Antagligen är du fortfarande delvis i någon slags chock över det som hänt, eftersom du inte såg det komma så att säga.

Det är jättetråkigt att höra att du inte känner att du har vänner eller liknande just nu, för du kommer att behöva stöd för att ta dig igenom det här. Fundera inte ens på att avsluta det här - du har barn, de har bara en pappa och det är du. Det gör dig till en av de viktigaste människorna i deras liv.

Om inte för din egen skull, så för deras så måste du skaffa hjälp. Det finns hjälp att få hos präster, socialen, psykologer m.fl. m.fl.

För det du också måste våga tro på är att livet kan bli bättre igen, du kan må bättre, barnen kan bli lyckliga och trygga och du kan också bli det.

Just nu känns allt hemskt, och du vill tillbaka till då det var bra med din fru. Där behöver du börja bearbeta att hon inte tyckte det var bra, och hon vill inte jobba för att det ska bli det igen. Det suger verkligen, på så många sätt, och du har all rätt att vara ledsen och arg över det. Men skeppet har seglat, du kan inte gå tillbaka. Den enda vägen är framåt, och du kan klara det! Tro på din själv och be om hjälp!

Det är väldigt svårt för mig att veta vad som gick fem så jag inte såg några varningar. Allt va bra, och så en dag samll det. Och hon vill inte förklara va det handlar om och sagt att hon inte känner så för mig mera.

Jag vet att jag måste kämpa och jag har verkligen gjort det i en månad nu men när man känner att saker blir bara värre med tiden och min fru fortsätter att såra mig genom sms och samtal så är jag rädd hur länge det går innan man spricker.

Stöd är inte riktigt något jag har. Allt jag har är mina barn och det är jag tacksam över. Önskar bara ja kan göra något för att få tillbaka min fru. Jag förstår att hon är borta men omöjligt att tänka att hon är borta för evigt.

Tack för alla era svar. Det uppskattas efter en månad av att inte kunnat berätta för någon. Tack så mycket

Du är stark! Starkare än du tror!

Du säger att du inte har någon att ta stöd av, men börja med samtalsstöd. Även om du inte är religiös brukar präster eller dylika vara otroligt vänliga och hjälpsamma, och de vet oftast också var mer du kan vända dig ifall du behöver det.

Fortsätt hitta folk att tala med om allt! Du behöver inte hålla allt inom dig, det är en bra början.

Hejsan. Jag har inte några råd tyvärr, ville bara säga att jag står i samma situation. Även om jag inte har barn (men han hade). Nu står man ensam och vet inte varken ut eller in, jag har inte heller några vänner direkt, högst 2 st... Men jag kan säga att längtan tillbaka ofta handlar om tryggheten med det man visste man hade, tror jag iallafall.

Tack för alla svar. Jag känner att hon va min enda riktiga vän och att de handlar mest om att ha någon vid sin sida. Och känner att de är så svårt att gå vidare och släppa tankarna om henne. Jag vet att de är över men de är endå så svårt och vet inte va jag ska ta mig till. Jag känner också att jag inte har ork att göra någonting och så har jag låga tankar om mig själv. Jag kan känna att de är så svårt att lära känna folk i dagens samhälle också..

Jag hoppas att jag kan må bra någon dag men just nu är jag fast i mörkret och att ens äta är en utmaning.