Tösen01 skrev 2019-04-30 20:38:44 följande:
Hej alla tjejor!
Härligt att läsa att alla RUL hittills varit bra. Så skönt att ha en milstolpe avklarad. Jag gjorde RUL i v. 19 och allt såg bra ut, dock tog det över 80 min och två försök innan bm fick se allt hon ville se. Min lilla tös ville inte vara stilla eller så låg hon konstigt. Men allt är bra, hon brås nog på sin mor. Haha. Inte pappa i alla fall.
Det här med vikt. Jag har under 10 år kämpat för mitt liv på grund av svår anorexi. Blev gravid nästan direkt efter senaste slutenvården. Min vikt var då 51 kg. Idag i v. 21, väger jag minst 65 kg. En enorm viktökning på min lilla kropp. Får kommentarer om hur stor jag blivit om magen och inget passar längre. Trots att jag lever ett aktivt liv och äter bra, så har vikten skenat. Har lovat mig själv att inte ha några restriktioner eller tvång att röra på mig mer. I Mitt nya liv finns ingen ätstörning. Jag har samlat på mig väldigt mycket vätska, min kropp "hamstrar" för att klara av att ge livet i mig näring ifall sämre tider uppstår. Men för mig, som vid denna tid förra året vägde ca 37 kg, är detta fruktansvärt jobbigt. MEN det är självfallet värt det! Byter inte ut min situation för något i världen. Men det ena har ju inte med det andra att göra, om ni förstår vad jag menar? Är enorm tacksam för livet i mig, men tankarna och känslorna kring kroppen finns ju där ändå.
Många lugnar mig med att "du kommer tappa allt snabbt när hon är ute, amningen kommer göra att allt ramlar av dig". Vilket är det sämsta en person lan säga till mig. Jag är nämligen svensk mästare i viktnedgång (skämtåsido) mina läkare säger att om jag får återfall, kommer jag kunna droppa 30 kg på fyra veckor, om jag ens överlever. Nu tänker jag inte förstöra allt jag kämpat för eller överge min dotter. Men rösten inom mig kommer skrika och få mig att må så dåligt. Jag kommer ha en sådan ångest och det kommer bli sjukt tufft. Det finns redan en krisplan men jag tror faktiskt inte att den kommer användas. Jag är så stark nu och är väldigt målmedveten. Min dotter överger jag inte och jag vill vara snäll mot min kropp som trots alla år av svält, gett mig ett barn.
Det är för mig en sådan tabu att prata om vikt gällande min graviditet för omgivningen. De anser att jag är otacksam och egoistisk. Men det är så svårt att gå från att hata sig själv så mycket att man kämpat för att svälta ihjäl, till att älska den innerligt och göra allt för den. Jobbigast av allt är att jag inte kan byta ut någon mat mot "nyttigare" alternativ eller börja träna, för då ramlar jag dit. Är som en nykter alkoholist och får inte ens ta en klunk vin, för då sveper jag flaskan.
Vill poängtera att jag är så lycklig och tacksam för barnet i mig, att jag skulle kunna gå upp 60 kg om det så krävdes, men att jag är otroligt rädd och brottas med min ångest. Jag skäms över det, men jag kan inte göra något åt mina känslor..
Wow vilken styrka! Att kunna ta sig tillbaka till livet och känna sig stark <3 tycker du gör helt rätt i att försöka leva utan krav på att röra på dig mer eller ha restriktioner kring maten. Och vätskan man samlar kan man ändå inte göra så himla mycket åt. Väger man relativt lite från början så rekommenderas man ju att gå upp lite mer också så det gör nog bara gott för dig och bebisen om du lägger på dig lite extra. Och folk är ju bara dumma i huvudet om de kommenterar ens kropp och vikt, som om det vore okej bara för att man är gravid?! Om någon säger att du blivit stor tycker jag att du ska svara: tack, du också!
Blev verkligen berörd av ditt inlägg och otroligt imponerad av den styrka du lyckats bygga upp. Jag hoppas att du lyckas hålla fast vid den och vara snäll mot dig själv, det är du verkligen värd! <3