• Desire223

    En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

    Hej på er!

    Jag börjar tycka det är jobbigt att inte kunna prata med någon i samma eller liknande situation, samtidigt som jag inte har någon lust att skrika ut bland vänner och bekanta att vi försökt bli gravida i tio månader nu. Så jag startar en tråd här så vi kan stötta, hjälpa, inspirera, motivera och vara förstående med varandra, samt förhoppningsvis kunna dela med oss av våra efterlängtade plus.

    Vår historia är som följer: två år tillsammans, han är 33, jag är 28. Har försökt i tio månader och under den tiden har jag bara haft ägglossning fyra gånger, så det känns lite hopplöst. Har varit till gyn som sett massa äggblåsor, men får ändå inte hjälp förrän tidigast i februari. Började med rosenrot förra månaden och fick äntligen äl efter tre månader utan, hoppet var större än någonsin då jag tyckte mig se plus dagen före julafton men mensen kom på julaftonsmorgonen. Snacka om käftsmäll.

    Är så himla frustrerad och rädd att något är fel, då jag tycker vi prickat äl så precis när jag väl haft. Kanske har jag den senare än jag trott trots tempning.

    Berätta om er situation så tar vi hand och kämpar ihop. Kram!

  • Svar på tråden En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker
  • Desire223
    lilagrodautanben skrev 2019-02-12 22:29:39 följande:

    Hoppar på! Har tre barn varav en med cpskada. Behövdes hjälp för mellanpojken men yngsta och första kom till utan. Nu är vi inne på 18 månader och 9 missfall. Äter Letrozol och tar vaginal crinone samt trombyl. Verka inte kunna behålla ett enda embryo. Får missfall jämt. Jättejobbigt och är helt förstörd oftast. Nu sjukskriven för depression men tvingat läkaren att få jobba 50% för mår inte bra av att bara va hemma..

    Nu hoppas jag att det tagit sig denna gång och att det får stanna: men siktar in mig på MF nr 10 ändå så jag slipper bli ledsen. Eller nä, slipper är fel ord men så jag är beredd


    Jag lider verkligen med dig <3. Jag har aldrig fått missfall då jag aldrig någonsin blivit gravid. Det är också jobbigt, men jag vet inte hur jag hade hanterat sorgen vid missfall. Massa kramar!
  • Anonym (ThisIsTheYear)
    Desire223 skrev 2019-02-13 08:19:59 följande:

    Åh förstår hur ensamt det måste kännas. Var i ett långt förhållande tidigare där jag längtade så oerhört efter barn och han inte var redo. Han lurade mig dessutom och sa att jag kunde sluta med piller så fick det bli när det blev, utan aktiva försök, men så började han dra ur den istället. I slutändan var det mycket därför vi inte höll och jag kände att jag slösat bort flera år där. Nu menar jag verkligen inte att du gör det, men jag förstår verkligen hur ensam man känner sig. Jag är extremt tacksam över att min sambo vill lika mycket som jag, för jag vet hur det känns när det inte är så. Skickar dig massa kramar <3


    Tack för omtanken! Ja då vet du lite hur det är. Beklagar verkligen att du varit med om samma skit. Min karl ?lurades? också lite i början. Plötsligt hade han ont i huvudet, var för trött eller annat när äl väl kom men senaste året har vi verkligen försökt båda två.

    Bim idag. Ingen mens än men man vet ju att det kommer. Kan komma imorgon också. Jag har varit trött eller vad man ska säga i ländryggen nästan enda sen äl. Som när man överbelastat med att bära tungt fast jag har inte gjort nåt sånt. Har senaste dagarna liksom ilat i ljumskarna och ner i benen. En del av mig tänker att det är nåt gravidsymptom och andra delen av mig blir arg på mig själv att jag ens tänker tanken. Man känner sig så jävla dum sen när mensen kommer.
  • Desire223
    Anonym (ThisIsTheYear) skrev 2019-02-13 15:31:54 följande:

    Tack för omtanken! Ja då vet du lite hur det är. Beklagar verkligen att du varit med om samma skit. Min karl ?lurades? också lite i början. Plötsligt hade han ont i huvudet, var för trött eller annat när äl väl kom men senaste året har vi verkligen försökt båda två.

    Bim idag. Ingen mens än men man vet ju att det kommer. Kan komma imorgon också. Jag har varit trött eller vad man ska säga i ländryggen nästan enda sen äl. Som när man överbelastat med att bära tungt fast jag har inte gjort nåt sånt. Har senaste dagarna liksom ilat i ljumskarna och ner i benen. En del av mig tänker att det är nåt gravidsymptom och andra delen av mig blir arg på mig själv att jag ens tänker tanken. Man känner sig så jävla dum sen när mensen kommer.


    Men härligt att han ändå försöker nu iallafall! Usch ja man letar symtom som en galning och så kommer mensen vaaaaarje gång ändå, så ledsamt. Tänker att när jag inte har några symtom alls kanske det tagit sig? Haha
  • Anonym (ThisIsTheYear)

    Och där kom mensen. :( Kommer aldrig nånsin bli gravid.

  • Anonym (Varit där)

    Hej!

    Vill bara säga att även om man ibland inte tror det så finns det hopp!

    Försökte bli gravid i 5 års tid och inget hände... men då jag fick en son 07 så kände jag att jag inte kunde (klaga?!) för jag hade ju ändå barn... men oj vad jag ville bli gravid... vart avis på andra som blev gravida och när andra fråga om vi inte skulle ha en till så svarade jag att jag redan var nöjd... ville inte att andra skulle veta att det var något fel på mig:(

    Åren gick och efter 6e året gav jag upp tanken på att bli gravid...

    Och 11 år (11!!)senare så kände jag plötsligt att mina bröst var ömma och kunde inte sova på magen.. men efter 11 år och 34 år gammal så hade jag ingen tanke på att det kunde va något, men efter 2 veckors tid av lite konstigt mående så tänkte jag iaf att jag måste kolla vad som är fel... boka tid hos läkaren och köpte även ett test utan att egentligen tro något... och efter 11 års tid så var det ett positivt grav test. Chocken va stor... Hade ju på något sätt förlikat mig med att inte kunna bli gravid igen...

    Hela graviditeten var jag orolig för missfall... fick blödningar och det visade sig att moderkakan låg fel och hade risk för att lossna och efter halva graviditeten höll livmoderhalsen på att utplånas, var bara 6 mm kvar.. vart inlagd och sängläge och slutligen havandeskapsförgiftning med akut snitt pga bebisens värden sjönk en kväll.

    Men har nu en liten 4 månaders flicka... tittar på henne och tänker 11 år tog det och nu är hon här... och dom 11 åren är som bortblåsta...

    Så med tanke på all den ärrvävnad jag hade efter första och övervikt (kom med åldern) och jätteproblem med mens så plötsligt så en dag va allt bara rätt... så förlora inte hoppet!

    Kram

  • Desire223
    Anonym (Varit där) skrev 2019-02-14 13:38:05 följande:

    Hej!

    Vill bara säga att även om man ibland inte tror det så finns det hopp!

    Försökte bli gravid i 5 års tid och inget hände... men då jag fick en son 07 så kände jag att jag inte kunde (klaga?!) för jag hade ju ändå barn... men oj vad jag ville bli gravid... vart avis på andra som blev gravida och när andra fråga om vi inte skulle ha en till så svarade jag att jag redan var nöjd... ville inte att andra skulle veta att det var något fel på mig:(

    Åren gick och efter 6e året gav jag upp tanken på att bli gravid...

    Och 11 år (11!!)senare så kände jag plötsligt att mina bröst var ömma och kunde inte sova på magen.. men efter 11 år och 34 år gammal så hade jag ingen tanke på att det kunde va något, men efter 2 veckors tid av lite konstigt mående så tänkte jag iaf att jag måste kolla vad som är fel... boka tid hos läkaren och köpte även ett test utan att egentligen tro något... och efter 11 års tid så var det ett positivt grav test. Chocken va stor... Hade ju på något sätt förlikat mig med att inte kunna bli gravid igen...

    Hela graviditeten var jag orolig för missfall... fick blödningar och det visade sig att moderkakan låg fel och hade risk för att lossna och efter halva graviditeten höll livmoderhalsen på att utplånas, var bara 6 mm kvar.. vart inlagd och sängläge och slutligen havandeskapsförgiftning med akut snitt pga bebisens värden sjönk en kväll.

    Men har nu en liten 4 månaders flicka... tittar på henne och tänker 11 år tog det och nu är hon här... och dom 11 åren är som bortblåsta...

    Så med tanke på all den ärrvävnad jag hade efter första och övervikt (kom med åldern) och jätteproblem med mens så plötsligt så en dag va allt bara rätt... så förlora inte hoppet!

    Kram


    Vilken historia! Så fantastiskt. Vad glad jag blir för din skull :). Jag tappar hoppet i en-två dagar, sen kommer det igen. Är nog ganska envis när jag verkligen vill något, men jag tror jag hade gått sönder om jag måste vänta så många år :(. Kram och tack för att du delar med dig <3
  • Desire223
    Anonym (Varit där) skrev 2019-02-14 13:38:05 följande:

    Hej!

    Vill bara säga att även om man ibland inte tror det så finns det hopp!

    Försökte bli gravid i 5 års tid och inget hände... men då jag fick en son 07 så kände jag att jag inte kunde (klaga?!) för jag hade ju ändå barn... men oj vad jag ville bli gravid... vart avis på andra som blev gravida och när andra fråga om vi inte skulle ha en till så svarade jag att jag redan var nöjd... ville inte att andra skulle veta att det var något fel på mig:(

    Åren gick och efter 6e året gav jag upp tanken på att bli gravid...

    Och 11 år (11!!)senare så kände jag plötsligt att mina bröst var ömma och kunde inte sova på magen.. men efter 11 år och 34 år gammal så hade jag ingen tanke på att det kunde va något, men efter 2 veckors tid av lite konstigt mående så tänkte jag iaf att jag måste kolla vad som är fel... boka tid hos läkaren och köpte även ett test utan att egentligen tro något... och efter 11 års tid så var det ett positivt grav test. Chocken va stor... Hade ju på något sätt förlikat mig med att inte kunna bli gravid igen...

    Hela graviditeten var jag orolig för missfall... fick blödningar och det visade sig att moderkakan låg fel och hade risk för att lossna och efter halva graviditeten höll livmoderhalsen på att utplånas, var bara 6 mm kvar.. vart inlagd och sängläge och slutligen havandeskapsförgiftning med akut snitt pga bebisens värden sjönk en kväll.

    Men har nu en liten 4 månaders flicka... tittar på henne och tänker 11 år tog det och nu är hon här... och dom 11 åren är som bortblåsta...

    Så med tanke på all den ärrvävnad jag hade efter första och övervikt (kom med åldern) och jätteproblem med mens så plötsligt så en dag va allt bara rätt... så förlora inte hoppet!

    Kram


    Vilken historia! Så fantastiskt. Vad glad jag blir för din skull :). Jag tappar hoppet i en-två dagar, sen kommer det igen. Är nog ganska envis när jag verkligen vill något, men jag tror jag hade gått sönder om jag måste vänta så många år :(. Kram och tack för att du delar med dig <3
  • Sommaren12
    Anonym (Varit där) skrev 2019-02-14 13:38:05 följande:

    Hej!

    Vill bara säga att även om man ibland inte tror det så finns det hopp!

    Försökte bli gravid i 5 års tid och inget hände... men då jag fick en son 07 så kände jag att jag inte kunde (klaga?!) för jag hade ju ändå barn... men oj vad jag ville bli gravid... vart avis på andra som blev gravida och när andra fråga om vi inte skulle ha en till så svarade jag att jag redan var nöjd... ville inte att andra skulle veta att det var något fel på mig:(

    Åren gick och efter 6e året gav jag upp tanken på att bli gravid...

    Och 11 år (11!!)senare så kände jag plötsligt att mina bröst var ömma och kunde inte sova på magen.. men efter 11 år och 34 år gammal så hade jag ingen tanke på att det kunde va något, men efter 2 veckors tid av lite konstigt mående så tänkte jag iaf att jag måste kolla vad som är fel... boka tid hos läkaren och köpte även ett test utan att egentligen tro något... och efter 11 års tid så var det ett positivt grav test. Chocken va stor... Hade ju på något sätt förlikat mig med att inte kunna bli gravid igen...

    Hela graviditeten var jag orolig för missfall... fick blödningar och det visade sig att moderkakan låg fel och hade risk för att lossna och efter halva graviditeten höll livmoderhalsen på att utplånas, var bara 6 mm kvar.. vart inlagd och sängläge och slutligen havandeskapsförgiftning med akut snitt pga bebisens värden sjönk en kväll.

    Men har nu en liten 4 månaders flicka... tittar på henne och tänker 11 år tog det och nu är hon här... och dom 11 åren är som bortblåsta...

    Så med tanke på all den ärrvävnad jag hade efter första och övervikt (kom med åldern) och jätteproblem med mens så plötsligt så en dag va allt bara rätt... så förlora inte hoppet!

    Kram


    Grattis till tjejen! Och vilken historia! Det är ju fantastiskt hur det kan bli ändå. Jag tror dock inte jag skulle stå ut att vänta så länge och även om jag älskar min dotter mer än allt i hela världen så känner jag mig inte färdig förrän jag har ett barn till. Jag fyller 34 i år och börjar känna mig stressad.
  • Rosarosorochtee

    Jag och min man är inne på 8e försöket nu. Mensen är försenad med 4 dagar med testen visar negativt. Så otroligt handikappade att gå och vänta och vänta och vänta......livet ställs på paus.

Svar på tråden En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker