• Anonym (Kj)
    Äldre 27 Jan 09:21
    448 visningar
    10 svar
    10
    448

    Panik! Abort eller inte?

    Jag vet inte vad jag ska göra.. Just nu känns abort som den enda realistiska lösningen.

    Vi har varit tillsammans i 3 år och jag har haft stark barnlängtan i ca 2 år. Jag har varit jättekär och lycklig och vi blev otroligt lyckliga när vi pulsade i november. Men sedan dess har mina känslor för min partner gradvis försvunnit. Just nu känner jag ingen känslomässigtband till honom över huvudtaget. Jag stör mig på honom så fruktansvärt, han äter och beter sig som en gris, bordsskick som en jäkla luffare, går och snorar och drar in snoret och vill pussas med mig. Upprepar ett ord ca 50 gånger om dagen, säger alltid samma saker och går och härmar olika dialekter hela kvällarna. När jag var kär så kunde jag bortse från det här, jag tyckte inte det var så allvarligt, men just nu förstår jag inte alls vad jag har sett hos människan? Varför ville jag ha barn med honom? Jag vill kväva honom med en kudde när hans snarkande väcker mig på nätterna!

    Det kommer inte fungera för oss att ha ett vv upplägg eftersom vi har våra nätverk på helt olika orter. Han vill bo i Stockholm (där vi bor nu) för det är bäst för hans karriär, jag har inte en möjlighet i världen att ha råd med ett vettigt boende i Stockholm ensam, jag vill bo i en stad längre söderut där mina föräldrar bor och det finns avlastning för mig och billigare bostäder men där känner han ingen.. Så risken är att jag kommer bli ensamstående på heltid förutom vh då... Vad ska jag ta mig till? Det här barnet var efterlängtat men jag kan ju inte skaffa barn med någon som jag genuint ogillar...

  • Svar på tråden Panik! Abort eller inte?
  • Äldre 27 Jan 09:35
    #1

    Låter mer som gravidhormoner. Ta det lugnt och andas.

    Varannan vecka kommer ju inte på fråga förrän om flera år och då kan förutsättningar för det ha ändrats. Och en abort kommer innebära vad?

    Sitt lugnt i båten och försök tänka förnuftigt.

  • Anonym (...)
    Äldre 27 Jan 09:44
    #2

    Hade exakt samma tankar under min graviditet. Kunde inte för mitt liv förstå vad jag såg i karln. Men sekunden bebisen var ute så förstod jag igen ;)

  • Äldre 27 Jan 10:04
    #3

    Vi har precis fått veta att vi inte kan få barn på egen hand. Så mitt råd är att ni ska ta vara på detta fantastiska, speciellt när ni försökt att få barn under längre tid.

  • Äldre 27 Jan 10:31
    #4

    Säger som ovan; GRAVIDHORMONER!

    Andas och berätta för karln. Be han tänka lite på om det är någon sak som han kan sluta med. Det går över, och du kommer tycka om honom när bebisen är ute och kroppen lugnat ner sig igen. :)

  • Anonym (Kj) Trådstartaren
    Äldre 27 Jan 10:38
    #5
    Örebroaren91 skrev 2019-01-27 10:04:30 följande:

    Vi har precis fått veta att vi inte kan få barn på egen hand. Så mitt råd är att ni ska ta vara på detta fantastiska, speciellt när ni försökt att få barn under längre tid.


    Beklagar att ni har svårigheter att få barn på egen hand, men det ändrar inte mitt dilemma.

    Vi har inte försökt få barn under en längre tid.Hormonspiralen togs ut i oktober och vi pulsade i december.
  • Anonym (Kj) Trådstartaren
    Äldre 27 Jan 10:41
    #6

    Vad skönt att höra att det är normalt att känna såhär.. Trots att det känns helt fruktansvärt så vet jag då att det förhoppningsvis kan gå över.

  • Anonym (Zz)
    Äldre 27 Jan 10:50
    #7

    Abott. O skaffa barn med någon du älskar.

  • Anonym (..)
    Äldre 27 Jan 18:58
    #8

    Det är som sagt förmodligen dina hormoner som pratar och kommer med all säkerhet att gå över. Gör inget förhastat

  • Äldre 27 Jan 20:51
    #9

    Säger som de andra - det låter som gravidhormoner eftersom dina känslor kom så plötsligt och i samband med graviditeten.

    Själv hade jag inga sådana känslor mot partnern, men påverkades så starkt av hormonerna att jag fick gå till psykolog halva graviditeten. Var nära att göra abort också trots att barnet var efterlängtat, planerat och kommit till genom assisterad befruktning. Mådde dåligt från att jag plussade till att jag slutade amma, i olika utsträckning.

    Ta hand om dig och ta inga stora beslut förrän du inte är påverkad av hormoner längre.

  • Anonym (Färdi­g)
    Äldre 28 Jan 09:25
    #10

    Det går säkert över :) 
    Och om det inte går över, så kan du ta itu med det då. Jag har tre barn på heltid (med samma man), vi skilde oss när jag väntade sista barnet så jag har varit ensam i över nio år nu.
    Jag var sambo med en annan man när den yngsta blivit ett år under en kort period, men det fungerade inte, så vi fyra har bott själv större delen av tiden och jag har inte haft någon direkt hjälp från familjen. Man klarar det, det är bara att planera ordentligt.

    Jag laddar batterierna varannan helg när de yngsta åker till sin far :)

Svar på tråden Panik! Abort eller inte?