Att leva med någon med personlighetsstörning

Hej. Nu är ju detta väldigt svårt för mig att säga givetvis eftersom jag aldrig träffat din sambo men utifrån det du skrivit i din trådstart får jag faktiskt ingen direkt uppfattning om att hon verkar speciellt antisocial eller narcissistisk. Alltså jag får ingen vidare uppfattning om att hon skulle han någon av dessa störningar utifrån den beskrivning av henne du ger i din trådstart, om jag ska säga min mening.
Fast du som känner henne kanske tycker hon verkar sån?

Men om jag för min del utifrån det du skrivit nu skulle tippa på någon diagnos skulle det i så fall vara möjligen Borderline om vi ska hålla oss till personlighetsstörningar. Annars kanske någon npf-diagnos. Möjligtvis kan det kanske möjligen finnas lite av bipolär sjukdom med i bilden också tänker. Låter iaf mer som någon av dessa diagnoser än som någon av dem du nämner, tycker iaf jag när läser din trådstart. Men som sagt, i själva verket är det ju trots allt du som känner henne...

Eller också är hon helt enkelt väldigt mycket känslomänniska helt enkelt. Alltså kanske en fullt normal men väldigt känslostark och intensiv person. Är ju inte alls säkert att tvunget måste röra sig om en sjukdom eller funktionsnedsättning menar jag, även om så givetvis kan vara fallet.

Exakt. Låter som en helt vanlig kvinna.

Vill du hitta en normal partner - bli homo.

Min tanke var inte att beskriva hennes person för att få en diagnos, behövs mycket mer för det förstår jag, kanske helt skulle utelämnat de delarna.
Hur som, det jag egentligen undrar är om utomstående eller den här terapikvinnan vi går hos skulle märka om det finns en personlighetsstörning bakom? Klart jag kan vara ute och cykla men det finns flera saker som hänt där det varit udda reaktioner. Hur tydligt märks det om nåt är "fel"?

Du beskriver min fru och mitt liv väldigt bra!

Fast min fru vet att hon är knepig. (Förutom då hon är knepig, då är det otänkbart att nämna något sådant...)

Hur hanterar ni det då? Behöver tips, så fort man nämner nåt så är det taggarna utåt, blir aggressiv stämning. Sa häromdagen att jag ibland utelämnar saker eller förskönar för att hon inte ska bli så arg. Säkert fel men i vissa fall orkar jag inte tjafset som blir. Men då är jag förstås en lögnare (kanske stämmer det då per definition) och nu kan hon inte längre lita på mig och funderar på separation.

Hon blir lite arg för att du är oärlig och du funderar på om hon lider av en personlighetsstörning. Som om det vore något man kan använda som förklaringsmodell och slänga runt lite hur som helst.

Sluta läs böcker av Thomas Erikson.

Jag har inget annat tips än att inte lyssna för mycket då hon går igång. Mumla otydliga svar som inte ifrågasätter det hon säger. Ren överlevnadstaktik med andra ord.

Nja, det finns en hel del mer, några exempel:
Hon blir arg i 4 dagar för att jag hälsar på min far en em som ligger på sjukhus, när jag egentligen bygga på trallen.
Hon blir arg, skiter i allt och sover 2 dygn för att en dag på semestern inte föll ut väl (dåligt väder, gnälliga ungar, gnällig sambo - jag)
Hon önskar att min släkting får missfall för att hon var ung när hon blev gravid Hon vill inte hälsa på min mormor för att hennes toalett är smutsig
Hon vill inte hälsa på mina föräldrar för att hon tror att mamma och syster har pratat skit om henne
Hon får utbrott på barnen och skriker att de är dumma i huvvet
Hon får utbrott över att huset är för litet och vill flytta härifrån
Om man tar upp något jobbigt leder det ofta till högt tonläge, gråt och efter det sova 1 dygn.

Jag ger mig där, mitt problem är att det är så aggressivt och ilsket. Klart man får tycka som man vill men man måste kunna diskutera i normal samtalston och ibland får man helt enkelt stå ut med att livet inte är perfekt och bita ihop. Iaf funkar jag så. Och när man får bryt, för det får väl alla ibland, så kan man be om ursäkt för hur man betedde sig. Men det existerar inte.

Ja, vad är det populärpsykologin brukar hävda - att borderlinepersonligheter drar sig mot narcissistiska personligheter och vice versa.

Du är alltså narcissist. Bra jobbat.

Haha, ja det var ju en slutsats det med.
Vet inte om man jobbar för att bli narcissist, gissar att ingen önskar vara det om man kan välja.
Faktum är att jag funderar mycket på att det även kan vara jag som har nån störning. Har varit på terapisamtal om min del i allt men där tycker de att jag verkar normal, vad nu det är... Men jag utesluter inte något. Behöver oavsett göra något åt den nuvarande situationen.