• Anonym (-)
    Äldre 6 Feb 15:11
    634 visningar
    51 svar
    51
    634

    Ett liv fullt av sorg och förtryck. Hur ska jag orka? Varför? För vems skull? (obs ja jag tar på mig offerkoftan och beklagar mig)

    Började redan i förskoleklassen. Var utfryst av alla i klassen, blev kallad fula ord, hånad. Läraren beskrev mig som "speciell" istället för att stoppa mobbningen. Hade "sympati" vänner, förmodligen för att småbarn uppfostras med att man ska leka med alla. Men det var ingen snäll vänskap förstår jag i efterhand, ingen ville vara med mig - det var bara ett krav att vara med mig. Detta pågick sexårs till årskurs sex. 

    I högstadiet blev det helt olidligt. Blev kallad ful, äcklig, tjock, värdelös medan alla andra tjejer fick uppmärksamhet och uppskattning av killarna i klassen. Fick även trakasserier mot min personlighet, att varför kan inte alla andra tjejer skita i mig och sluta umgås med mig. Blev fullständigt utfryst och nedbruten. 

    I gymnasiet isolerade jag mig från alla för att inte vara med om samma trauma som på högstadiet. Det var ingen som ville bjuda in mig när dom såg att jag var avvisande, vilket i och för sig är förståeligt, men ett hej i korridoren hade väl inte varit för mycket begjort? Till följd av det som hände i högstadiet var jag helt ensam hela gymansiet, gjorde ingenting med andra, träffade bokstavligen aldrig en vän, hade ingen vän.

    Plötsligt började en kille skriva mig, vilket jag blev frälst av med tanke på mobbningen och alla fula ord på högstadiet. Äntligen lite hopp för mig också? Han ville träffas, och tro det eller ej (kommer få trolltrådsstämpeln) men han och hans två kompisar våldtog mig en efter en, filmade och spred filmen till massa folk på gymnasieskolan om att jag är en hora som bara vill ha sex.... tror ni jag blev något mobbad av det här i klassen? ja! Att ta studenten var trots att jag inte var bjuden på studentfest eller champangefrukost heeelt underbart, äntligen ett slut på ensamhet och lidande. 

    Började läkarlinjen och hade svårt med vännen för studentlivet var inte min grej. Blev deprimerad och apatisk. Helt stel och ingen social förmåga överhuvudtaget. Fick psykiska problem med andra ord.

    Nu har jag pluggat i min ensamhet till läkare i fem år, har ett halvår kvar. Jag undrar, hur fan ska jag orka leva? För vems skull? och Varför?

    Är ensam, nedtryckt, deprimerad. Har ingenting att leva för. Varför skulle jag vara med om det här?

  • Svar på tråden Ett liv fullt av sorg och förtryck. Hur ska jag orka? Varför? För vems skull? (obs ja jag tar på mig offerkoftan och beklagar mig)
  • Anonym (A)
    Äldre 6 Feb 15:26
    #1

    Har du ingen familj/nära släkt som du umgås med? 
    Jag hoppas att du fullföljer din utbildning och tar ett jobb med förhoppning om att du hamnar på rätt plats i livet till slut.
    Det låter verkligen sorgesamt så som du beskriver ditt liv ts. Jag är så ledsen över att du har behövt ha det så.

  • Anonym (Kram)
    Äldre 6 Feb 15:27
    #2

    Vilka fruktansvärda erfarenheter av social isolering du har med dig! Och så lurad av skitstövlar till killar. Och ingen som reagerat på ditt utanförskap. Känner för dig i din situation och skickar dig en stor kram.

    Tror det vore bra för dig om du vågade ta steget och söka hjälp. Tror du behöver någon att prata med som kan lyssna på din historia. Kurator, psykolog, präst, någon som är professionell och kan stötta och lotsa dig till sociala sammanhang. 

  • Anonym (-) Trådstartaren
    Äldre 6 Feb 15:29
    #3
    Anonym (Kram) skrev 2019-02-06 15:27:46 följande:

    Vilka fruktansvärda erfarenheter av social isolering du har med dig! Och så lurad av skitstövlar till killar. Och ingen som reagerat på ditt utanförskap. Känner för dig i din situation och skickar dig en stor kram.

    Tror det vore bra för dig om du vågade ta steget och söka hjälp. Tror du behöver någon att prata med som kan lyssna på din historia. Kurator, psykolog, präst, någon som är professionell och kan stötta och lotsa dig till sociala sammanhang. 


    Tack!

    Jag tror jag har blivit såhär (apatisk socialt oförmögen) på grund av den nedtryckningen jag varit med om. Att få hjälp vore nog på sin plats
  • Anonym (Jo)
    Äldre 6 Feb 15:33
    #4

    Våga ta steget och sök hjälp. Ledsen över vad du har varit med om.

  • Anonym (A)
    Äldre 6 Feb 15:33
    #5

    Ja, det skulle jag också skriva till dig ts. En samtalsterapeut för att få berätta allt tror jag är en god idé.

  • Äldre 6 Feb 15:34
    #6

    Kära TS

    Livet är orättvist, det har du upplevt tydligare än många andra. Mobbing och trakasserier sätter djupa ärr i själen ibland också i kroppen. Något du säkert lärt dig om under din utbildning. Men det hjälper inte dig att veta detta. Du behöver ta hand om det mobbade barnet inom dig, om du inte redan försökt så bör du se till att få kontakt med en psykolog. Så djupa ärr som du har är kanske svårt att läka på egen hand. Det kommer att vara en smärtsam väg du måste gå men du bör försöka orka.

    Det finns ingen orsak till det du drabbats av så det behöver du inte slösa kraft på att förstå.

    Ett annat sätt att hantera det svåra du upplevt kan vara att berätta om det, det kan vara svårt att göra inför andra därför kan kanske börja skriva en tillbakablickande dagbok, incidenter dina känslor inför det då och nu. Det är inget du behöver visa någon annan men att formulera sig blir ett sätt att hantera det. Kanske din psykolog kan ta del av det du skrivit om du tror att det kan hjälpa dig att läka.

    Tyvärr är du inte ensam om dina upplevelser.

  • Anonym (Psyki­sk ohälsa­)
    Äldre 6 Feb 15:38
    #7
    +1

    Vet du vad... Att plugga till läkare är precis rätt kvinna på rätt plats. Tänk hur många personer i alla åldrar du kommer möta som söker hjälp för alla möjliga småfel men som egentligen mår dåligt av just utsatthet, mobbning , isolering och förtryck.

    Att möta en läkare som ser den rätta anledningen till tandgnissling , diffus magvärk och uppgivenhet är SÅ mycket värt för någon som, precis som du gjorde, lever under vidriga omständigheter.

  • Anonym (Kram)
    Äldre 6 Feb 15:41
    #8
    Anonym (-) skrev 2019-02-06 15:29:17 följande:
    Tack!

    Jag tror jag har blivit såhär (apatisk socialt oförmögen) på grund av den nedtryckningen jag varit med om. Att få hjälp vore nog på sin plats
    Jo man hamnar lätt i en negativ spiral. Får man ingen träning i att vara social , så blir det svårare och svårare. Det är en färdighet man behöver lära sig.

    Kan relatera till det du skriver då jag själv varit  nedtryckt och uppvaktad av killar med en agenda och förnedra. Första steget att söka hjälp är alltid svårast. Att våga öppna sig och lita på att personen står kvar. Det är därför jag tänker att du ska prata med en professionell med erfarenhet av att lyssna på svåra saker.

    Och vill också fömedla att du verkar vara en smart tjej. Läkarlinjen är ju svår att komma in på och även att komma igenom.  
  • Äldre 6 Feb 15:44
    #9
    +1

    Dra iväg med Läkare utan gränser, FN eller något liknande när du är färdig läkare. Då kommer du verkligen kunna gör skillnad på ett positivt sätt i andra männsikors liv.

    Samtidgt får du ett totalt miljöombyte och kan kanske komma bort från dina demoner.

  • sextio­talist
    Äldre 6 Feb 15:47
    #10
    Kjell2 skrev 2019-02-06 15:44:02 följande:

    Dra iväg med Läkare utan gränser, FN eller något liknande när du är färdig läkare. Då kommer du verkligen kunna gör skillnad på ett positivt sätt i andra männsikors liv.

    Samtidgt får du ett totalt miljöombyte och kan kanske komma bort från dina demoner.


    Ett jättebra förslag. Men innan så bör ts ha en samtalskontakt och även välja område med omsorg.
Svar på tråden Ett liv fullt av sorg och förtryck. Hur ska jag orka? Varför? För vems skull? (obs ja jag tar på mig offerkoftan och beklagar mig)