• Äldre 25 Feb 12:42
    1154 visningar
    11 svar
    11
    1154

    Gravid med 3. barn, blandade känslor

    Hei,

    Vi har två barn, 6 och 9 år. Vi har länge lekt med tanken om att få ett till barn. I den fasen är det väl en del romantiserande tankar runt det, och jag tror inte jag har tänkt helt konkret om jag verkligen var klar för det. Plötsligt blev jag nu gravid.. och plötsligt är realiteten här. Och plötsligt känner jag mig osäker. Pappan stöttar och är positiv, men jag har många tankar om hur allt kommer bli. Vill jag verkligen detta? Hur blir dynamiken i familjen? Tänk om jag inte känner samma önskan efter detta barn som jag gjorde med de två efterlängtade barnen? Det kanske verkar barnsligt och ansvarigt detta här men jag trodde inte jag skulle känna mig så osäker, trodde nog jag var mer klar än jag var? Klarar inte helt sätta fingret på vad som skrämmer mig men tror det har att göra med att jag per idag har bra koll på mitt liv. Jobb på plats, två fina barn som blir mer och mer självständiga och kontroll helt enkelt, och så ger vi oss ut på tunn is..

    Någon som känt så här? Någon som kan beskriva hur det utvecklat sig? Jag har inte lust att ta abort, men har lust att finna en ro och en glädje mer än oro och bekymring för det vi gett oss in på..

  • Svar på tråden Gravid med 3. barn, blandade känslor
  • Äldre 25 Feb 12:59
    #1

    Hej.

    Ja är 28 o min man 29.

    Har två Flickor födda 2010 och 2011.

    Nr 3 kom 2018. Gravid nu med nr 4 som kommer i juni..

    Vi hade absolut inte tänkt mer en 2 st. Men tanken på en 3a fanns men vi var inte säkra. Men så blev det så. Var så Osäker o nervös runt allt det praktiska när nr 3 skulle födas.

    Men allt löste sig och han är nu 1 år och systrarna älskar honom. :)

    Man kan vela och vara orolig, undra o tänka. Men man löser det alltid. Min man sa till mig, du kan aldrig ångra en abort, men du kan lära dig leva med 3 barn.

    Ja ångrar inte en sekund... Värre nu när han var 7 månader ocb jag plussade... Uh de va läskigt.. Men nu sitter ja här I v 25 och ändå är så glad

  • Äldre 25 Feb 13:08
    #2

    Tack! Hjälper så att höra andras erfarenheter. Vela och fundera är verkligen det jag håller på med.. och grattis till din stora fina familj!

  • Äldre 25 Feb 15:43
    #3
    Karinkurry skrev 2019-02-25 13:08:37 följande:

    Tack! Hjälper så att höra andras erfarenheter. Vela och fundera är verkligen det jag håller på med.. och grattis till din stora fina familj!


    Ja visst gör det det. Ja ringde i ren frustration till min mans syster. Dom har 5 barn, varav minsta föddes i augusti förra året.

    Hon bad mig tänka o tänka o tänka innan vi gjorde nått val... Egentligen är det ju mest det praktiska som måste tas om hand. Och det går ju alltid att lösa när det är Dags.

    Men säga det till psyket är ju lättare sagt en gjort :) haha. Det är bara fråga om du undrar något. Inga frågor är dumma eller fel. Hihi

    Tack!
  • Anonym (H)
    Äldre 25 Feb 16:11
    #4

    Jag tror ni, hela familjen, kommer att njuta av denna lille mer än du bara kan tänka dig. Dina andra barn är så stora nu att de kommer uppskatta (mest troligt) ett syskon så mycket mer nu än vad ett litet barn gör. Och tänk, dina barn går till skolan och du och bebisen har hela dagarna på er att njuta och mysa tillsammans :),

    Vi fick får 4:e när våra andra var 6,9 och 12. Helt fantastiskt har det varit och hon är hela familjens största glädje. Så njut av att vara gravid!! Det kommer bli bra.

  • Anonym (1)
    Äldre 25 Feb 16:14
    #5

    Tror det är rätt naturligt att vela. Jag och min man har varit tilsammans i 8 år. Vi väntar nu bara första barnet och det är efterlängtat. Men ändå så smyger sig tankarna på vill jag verkligen detta? Tänk om det kraschar vårt fina förhållande? Är rädd att det inte alls ska bli som vi tänkt oss och att vi hade haft det bättre utan barn. Det är ju en stor ny otrygghet man ger sig ut i som det dessutom är ganska lång leveranstid på så tankarna hinner ju komma. Men tror att det är som många säger att i slutändan så kan man ångra en abort men inte ett barn. 

  • Äldre 25 Feb 22:05
    #6

    Är i samma sits som du. Har två barn, 5 och 7 år. De börjar äntligen att kunna klara sig själva. Man har mer frihet. Har gått ned i vikt. Börjat återgå till ett normalt liv som inte bara är småbarnsstress. Och så nu! En graviditet mitt i alltihopa! Är bara i vecka 9 men tankarna far runt. Herregud vad har vi försatt oss i för situation! Är dessutom 38 år gammal och känner mig trött och sliten..

  • Äldre 26 Feb 14:44
    #7

    Ja, det är tydligt (och skönt veta) att detta är tankar som många har. Kanske är de också nyttiga på något vis för att man ska vara klar när barnet väl kommer, men ja, det är jobbigt. Jag är 40, ska på ett tidigt ul ikväll bara för att checka hur det står till. Är i vecka 6-7 ca.

    Jag kommer ihåg att mycket kändes overkligt och jag undrade om det skulle blir bra också med de första barnen, men nu känns det ännu mer stsrkt.

    Vi får stötta varandra!

  • Äldre 28 Feb 08:29
    #8

    För någon dag sedan kände jag mig mer positiv, igårkväll och i dag känner jag "jag vill inte". Försöker komma fram till varför jag känner det, men är svårt. Känner bara att jag inte orkar på något vis. Jag har ett jobb jag vill ge mycket i och som kräver energi av mig, en man som också jobbar mycket, och de två barnen vi har kräver sitt med fritidsaktiviteter, läxor och mat som skal handlas och lagas osv, vardagssysslor. Jag är illamående, har ont i brösten och är trött. Försöker se för mig hur det skulle vara om det var en liten bebis här nu. På ett vis känner jag att det hade nog gått bra, det kunde vara mysigt osv, men samtidigt kommer känslan "jag vill inte" igen. Undrar om det har något med kontroll att göra. Känner nämligen just nu att jag inte har så god kontroll på vardagen, vill bara att helgen ska komma så jag kan hämta krafter. Hur ska jag komma vidare?

  • Anonym (Mam)
    Äldre 28 Feb 13:45
    #9

    Hej,har varit i liknande sits. Väntar 3 barnet, är i v 11. Våra barn kommer vara 10 och 4 om allt går vägen och jag är 35 år. Vi hade av olika anledningar svårt att få till nr två, så efter mf och 1 års försök fick vi sedan den efterlängtade tvåan. Maken började redan om 2-3 år sedan flagga för att han ville ha tre. Jag har inte varit lika övertygad. Vi så i höstas att vi försöker några månader, blir det så blir det, sen måste vi tänka om gällande preventivmedel då varken spiral, eller hormoner fungerat sista året. Då det tog sådan tid med nr två trodde vi nog ej att vi skulle plussa fast vi förstod ju vad vi höll på med, om du förstår. Precis innan pusset så var vi i fjällen. Lillebror gick skidskola, vi kunde åka lite själva som vuxna och storebror såg efter lillebror 1 h på em så vi kunde åka lite själva. Kände då wow så skönt att de börjat bli stora, få hitta tillbaka till varandra. Samtidigt var mensen 3 dagar sen och magen molade. Köpte grav test på vägen hem och väl hemma när jag tog det så var det plus. Fick den känslan som du, vad kastar vi oss in i? Vi har två fina pojkar, tänk om något går fel? Tänk om vi inte klarar detta som föräldrar, att vi tappar bort varandra? Samtidigt börjar stora grabben bli mer självständig, kompisar är allt viktigare och jag känner en sorg att småbarnstiden ändå gick så fort. Ju mer v gått vill vi ha detta barn. Tänker att man blir ej yngre, då vi ändå haft en liten önskan om nr 3 så kanske vi skulle ångra oss framöver och då kanske det inte skulle kunna gå att bli med barn. Inväntar ul v 14 och kommer bli väldigt förkrossad om det ej finns liv i magen eller om något är fel.

    Jag tror att det är de vanliga hormonerna och rädslan som finns där för det okända som spökar för dig. Du gör som du känner är bäst för dig men tror att det nog kan finnas risk att du ångrar dig om du ej fullföljer detta när ni ändå haft en tanke om nr 3. Lycka till!!

  • Äldre 1 Mar 20:11
    #10

    Tack så mycket för ditt svar. Det betyder så mycket för mig att läsa att andra haft liknande tankar. Det du beskriver om en sorg över att småbarnstiden gick så fort och snart var över var verkligen något jag vet jag kände på för kort tid sedan, och som var bidragande till att vi önskade nr 3.

    Jag känner mig liksom deppad och har svårt sätta fingret på varför men en slags hopplöshetskänsla, utan att jag fattar varför. Är ju aldrig hopplöst med ett barn. Kan tänka på klimatförändringar och dysterheter i världen (som normalt inte brukar bekymra eller uppta mig speciellt mycket). Kanske är det hormoner och trötthet som ger alla svåra känslor/tankar.

    Kram och tack till alla som delar sina erfarenheter.

  • Anonym (Beslu­t)
    Äldre 2 Mar 11:28
    #11

    Sitter i samma sits. 2 barn 4 & 6 år. Har länge längtat efter en 3:a men det har ej blivit något....förrän nu när jag bearbetat klart att vi får vara nöjd med de barn vi har. Har börjat se ljuset i tunneln och tycker det känns skönt att barnen börjar bli stora och kan hänga med oss på ett annat sätt. Så dimper det ner ett plus helt plötsligt och allt möblerar om i hjärnan!! Är dessutom 40 +.

    Tror att om vi bestämmer för att behålla så blir det nog bra och blir det abort så lär sorgen gå över efter en tid, men att ta ett BESLUT är så sjukt svårt och jobbigt!!! 

    Tänker också på att vi har 2 friska barn och att det aldrig finns någon garanti på om denna graviditet också kommer att ge ett friskt barn....Blir det inte det så kommer familjesituationen att ändras och det rejält och även om livet säkert går vidare ändå så är det ju inte vad man önskar att det ska behöva bli så.

    Tror vi alla här känner samma känslor som sjuder inom oss.....svårt, svårt, svårt.

Svar på tråden Gravid med 3. barn, blandade känslor