• Äldre 6 Mar 20:57
    1057 visningar
    18 svar
    18
    1057

    Svårt att få barn, hur berättar vi?

    Som rubriken lyder så har vi svårt att få barn jag och min man. Vi har försökt i 4,5 år nu och har inte berättat för vare sig familj eller vänner utan bär på denna hemlighet och jag tycker nu att den börjar bli tung att bära.
    Vi började en utredning för ca 6 månader sen och ska nu få hjälp av sjukvården.

    Men hur berättade ni för närstående vad ni går igenom? 

    Och Hur berättade ni för kollegor och chef att ni skulle behöva börja vara frånvarande vid ev kort varsel? 

  • Svar på tråden Svårt att få barn, hur berättar vi?
  • Anonym (Mamma­n)
    Äldre 6 Mar 21:01
    #1

    Nu fick jag två barn.Men inte direkt när vi försökte.Jag sa ärligt:jag har svårt att bli gravid.Folk blev tysta .

  • Anonym (2019)
    Äldre 6 Mar 21:03
    #2

    Har ni undersökt om någon av er har någon sjukdom?

    Exempelvis om mannen har lågt testosteron och eller variocele exempelvis?

  • Anonym (2019)
    Äldre 6 Mar 21:04
    #3
    Anonym (2019) skrev 2019-03-06 21:03:06 följande:

    Har ni undersökt om någon av er har någon sjukdom?

    Exempelvis om mannen har lågt testosteron och eller variocele exempelvis?


    Jag tycker ni borde kunna berätta. Vet släktingar som berättat för mig att de inte kunde få barn. Det borde inte vara några problem. Men det är mer tabu om ni skulle säga att det är något fel på mannens könsorgan dock.
  • Äldre 6 Mar 21:05
    #4
    Anonym (2019) skrev 2019-03-06 21:03:06 följande:

    Har ni undersökt om någon av er har någon sjukdom?

    Exempelvis om mannen har lågt testosteron och eller variocele exempelvis?


    Jag har PCOS fick vi veta i höstas. 
  • Äldre 6 Mar 21:08
    #5

    Vi berättade för många omkring oss när vi började försöka 2015. Vi fick snabb hjälp och började med ivf efter ungefär ett år. För oss var det naturligt ett berätta för många, då de redan visste att vi försökte. När tiden gick och den ena behandlingen efter den andra avlöste varandra ångrade vi att vi släppt in så många. Det blev liksom lite för intimt när många återkomnande frågade hur det gick. Det var lite som att de stod i vårt sovrum. Så ett tips är att berätta för några utvalda nära och från början be dem att inte fråga utan säga att ni berättar om det finns något nytt att säga.

    Om och när du behöver berätta för kollegor beror lite på vad du har för arbete. Jag berättade för chefen när vi gjorde ivf-behandling 2. Mina två närmaste kollegor berättade jag för direkt, då vi är ett litet och tight team som är helt beroende av varandra i arbetet.


  • Äldre 6 Mar 21:12
    #6
    Akira Öken skrev 2019-03-06 21:08:20 följande:

    Vi berättade för många omkring oss när vi började försöka 2015. Vi fick snabb hjälp och började med ivf efter ungefär ett år. För oss var det naturligt ett berätta för många, då de redan visste att vi försökte. När tiden gick och den ena behandlingen efter den andra avlöste varandra ångrade vi att vi släppt in så många. Det blev liksom lite för intimt när många återkomnande frågade hur det gick. Det var lite som att de stod i vårt sovrum. Så ett tips är att berätta för några utvalda nära och från början be dem att inte fråga utan säga att ni berättar om det finns något nytt att säga.

    Om och när du behöver berätta för kollegor beror lite på vad du har för arbete. Jag berättade för chefen när vi gjorde ivf-behandling 2. Mina två närmaste kollegor berättade jag för direkt, då vi är ett litet och tight team som är helt beroende av varandra i arbetet.


    Tack för din erfarenhet av att berätta. 

    Hur gjorde du när du behövde vara borta vid IVF 1 utan att berätta för chef?
    Jobbar också i ett litet team men vi är inte så tighta än men väldigt beroende av varandra. 

  • Äldre 6 Mar 21:23
    #7
    Efterlängtadsen2014 skrev 2019-03-06 21:12:23 följande:

    Tack för din erfarenhet av att berätta. 

    Hur gjorde du när du behövde vara borta vid IVF 1 utan att berätta för chef?

    Jobbar också i ett litet team men vi är inte så tighta än men väldigt beroende av varandra. 


    Vi planerar och lägger upp arbetet självständigt och träffar inte chefen varje dag. Vi har flextid och möjlighet att arbeta hemifrån. Så jag flexade och arbetade in tiderna för läkarbesöken. Vid äggplock informerade jag mina kollegor och sjukanmälde mig till chefen.
  • Äldre 6 Mar 22:25
    #8

    I början berättade jag för de jag stod närmast, min mamma och syster till exempel. Då bara sa jag rakt ut som det var, att vi försökte få barn men inte lyckades. Jag talade faktiskt om för min chef redan inför första behandlingen vilket gjorde det hela enklare, sen vet man ju ofta under behandlingen ungefär när man kommer att vara borta så att man kan förvarna.

    Nu för tiden är vi väldigt öppna om vår situation, kanske enklare nu när vi har två IVF-barn men jag undanhåller inte alls hur de kommit till i sammanhang när barn diskuteras. Det har faktiskt dessutom resulterat i att flera arbetskamrater och bekanta sedan tagit mig undan och anförtrott till mig att också de har svårt att få barn och ställer frågor om hur det går till med utredning och behandling. Så jag tänker att om jag och andra är öppna med det vi gått igenom så kan vi kanske hjälpa dem som nu är i samma situation, och göra så att de känner sig mindre ensamma. Det hade hjälpt mig när vi kämpade!

  • Äldre 7 Mar 07:36
    #9
    MrsAJ88 skrev 2019-03-06 22:25:34 följande:

    I början berättade jag för de jag stod närmast, min mamma och syster till exempel. Då bara sa jag rakt ut som det var, att vi försökte få barn men inte lyckades. Jag talade faktiskt om för min chef redan inför första behandlingen vilket gjorde det hela enklare, sen vet man ju ofta under behandlingen ungefär när man kommer att vara borta så att man kan förvarna.

    Nu för tiden är vi väldigt öppna om vår situation, kanske enklare nu när vi har två IVF-barn men jag undanhåller inte alls hur de kommit till i sammanhang när barn diskuteras. Det har faktiskt dessutom resulterat i att flera arbetskamrater och bekanta sedan tagit mig undan och anförtrott till mig att också de har svårt att få barn och ställer frågor om hur det går till med utredning och behandling. Så jag tänker att om jag och andra är öppna med det vi gått igenom så kan vi kanske hjälpa dem som nu är i samma situation, och göra så att de känner sig mindre ensamma. Det hade hjälpt mig när vi kämpade!


    Tack så jätte mycket för att du delade mig dig.

    Hoppas bara nu jag vågar ta chansen att berätta så kanske jag även finner fler i samma situation och någon som också kämpar alternativt kämpat.

    Känner så väl igen mig i de du skrev om att känna sig ensam, vet att jag inte är ensam men känner mig sååå ensam.
  • Anonym (Atheb­a)
    Äldre 7 Mar 07:46
    #10

    Vi berättade inte förrän vi var gravida. Då berättade vi hur tungt allt varit och hur vi kämpat. Kanske borde berättat tidigare...

    Dock berättade vi för några nära vänner. Jag sa typ bara "vi försöker få barn just nu, men det går inte så bra" om ämnet kom på tal.

    Till chefen sa jag bara att jag "kommer behöva gå ifrån ibland för sjukhusbesök. Det är inget allvarligt läge men det måste göras." Kan ju vara vadsomhelst, typ extra kontroller för förhöjd cancerrisk, allergi, magproblem osv.

  • Anonym (Hanna­)
    Äldre 7 Mar 07:49
    #11

    Vi är gravida nu efter nästan 8 års kamp. Vi valde att hålla det för oss själva för det hade inneburit ännu mer stress o press om folk visste om det. 

    Skulle aldrig i mitt liv få för mig att berätta det för mina kollegor då jag inte har något förtroende för dom. 

  • Anonym (Tvåfö­ren)
    Äldre 7 Mar 08:46
    #12

    Du har ju redan fått många erfarenheter från andra här men jag delar med mig ändå :)
    När vi började försöka var jag redan en bit över 30 så frågan hade ju redan kommit från omgivningen om "man inte ville skaffa barn snart" Då sa jag bara som det var att vi börjat försöka. När det gått en tid utan resultat var det faktiskt lite småjobbigt ibland mest för att folks välmenande standard kommentar var "Slappna bara av och tänk inte på det så går det ska du se"
    Har läst en tråd av en person om just detta med att omgivningen gillar att ge en slappna av kortet... Kan ju lite bli att man tar det till sig som ett skuldbeläggande för att man själv motarbetar sin egen kropp. Även om jag vet att alla sade detta i all välmening.
    Så när vi gjorde utredningen och fick en ordentlig diagnos att jag hade Polycystiskt ovarialsyndrom, PCO och därför ingen ägglossning vad de åtminstone för mig en skön sak att kunna säga när frågan kom upp. För det fick folk att inte kommentera så mycket mer, men jag tillade även att vi skulle få hjälp med IVF som vi då var satta i kön för.
    Som någon i tråden redan sagt, man får faktiskt veta att så många fler än en själv har eller har haft problem med att få barn om man är öppen med det tillbaks. Personligen har jag alltid jobbat mycket med det där som kallas visa sårbarhet. Lättare att bara lägga korten på bordet man får förvånansvärt mycket bra ut av det. Men det är såklart upp till en själv.
    När sedan behandlingen började så tog jag det med min chef och min samordnare då jag har ett oregelbundet schema och ville kunna be om ledigt med kort varsel, inte sjukskriva mig för något då det bara leder till utredning om det sker för ofta och då hade det ändå kommit upp. De var väldigt förstående och stöttande så för mig kändes det bra. Sedan fick mina närmsta kollegor veta det då de ju med såg min frånvaro mer tydligt.
    Nu är allt detta även baserat på en än så länge lyckad behandling. Jag väntar enäggstvillingar efter mitt första IVF så kanske hade jag rått dig till något annat om det blivit mer tungt. Jag går såklart med oron ständigt att något ska ske, hur kommer det kännas att så många vet när jag går med risken att förlora inte bara en utan två på samma gång. Men samtidigt är det nuet som gäller för mig. Jag kan glädjas åt dem varje dag, alla på jobbet är så gulliga och mina små är nästan som jobbets maskotar nu, livets under.

    Jag önskar dig all lycka i framtiden.

  • Äldre 7 Mar 17:25
    #13
    Anonym (Tvåfören) skrev 2019-03-07 08:46:08 följande:

    Du har ju redan fått många erfarenheter från andra här men jag delar med mig ändå :)

    När vi började försöka var jag redan en bit över 30 så frågan hade ju redan kommit från omgivningen om "man inte ville skaffa barn snart" Då sa jag bara som det var att vi börjat försöka. När det gått en tid utan resultat var det faktiskt lite småjobbigt ibland mest för att folks välmenande standard kommentar var "Slappna bara av och tänk inte på det så går det ska du se"

    Har läst en tråd av en person om just detta med att omgivningen gillar att ge en slappna av kortet... Kan ju lite bli att man tar det till sig som ett skuldbeläggande för att man själv motarbetar sin egen kropp. Även om jag vet att alla sade detta i all välmening.

    Så när vi gjorde utredningen och fick en ordentlig diagnos att jag hade Polycystiskt ovarialsyndrom, PCO och därför ingen ägglossning vad de åtminstone för mig en skön sak att kunna säga när frågan kom upp. För det fick folk att inte kommentera så mycket mer, men jag tillade även att vi skulle få hjälp med IVF som vi då var satta i kön för.

    Som någon i tråden redan sagt, man får faktiskt veta att så många fler än en själv har eller har haft problem med att få barn om man är öppen med det tillbaks. Personligen har jag alltid jobbat mycket med det där som kallas visa sårbarhet. Lättare att bara lägga korten på bordet man får förvånansvärt mycket bra ut av det. Men det är såklart upp till en själv.

    När sedan behandlingen började så tog jag det med min chef och min samordnare då jag har ett oregelbundet schema och ville kunna be om ledigt med kort varsel, inte sjukskriva mig för något då det bara leder till utredning om det sker för ofta och då hade det ändå kommit upp. De var väldigt förstående och stöttande så för mig kändes det bra. Sedan fick mina närmsta kollegor veta det då de ju med såg min frånvaro mer tydligt.

    Nu är allt detta även baserat på en än så länge lyckad behandling. Jag väntar enäggstvillingar efter mitt första IVF så kanske hade jag rått dig till något annat om det blivit mer tungt. Jag går såklart med oron ständigt att något ska ske, hur kommer det kännas att så många vet när jag går med risken att förlora inte bara en utan två på samma gång. Men samtidigt är det nuet som gäller för mig. Jag kan glädjas åt dem varje dag, alla på jobbet är så gulliga och mina små är nästan som jobbets maskotar nu, livets under.

    Jag önskar dig all lycka i framtiden.


    Tack så jätte mycket för din historia och din erfarenhet.

    Gratulerar till tvillingarna, håller tummarna för dig och önskar dig/er all lycka.

    Jag har själv PCOS och har precis påbörjat en resa med hormoner för att få menstruation och ägglossning innan vi provar ivf.
  • Anonym (Trött­ochles­s)
    Äldre 7 Mar 19:36
    #14

    Ingen visste nånting förrän precis på slutet när ett par/kompisar berättade att de gjort några ivf. Sen fick vi missfall 1gång så då visste föräldrar och några nära kompisar om det och iom MF var det som att "komma ut" ur garderoben med att man försökte och sen det känns det lite som att man förlorat lite av sin integritet i detta.

    De flesta får ju faktiskt producera barn i sin tysthet och sen få vara den roliga som droppar sin nyhet oxh sen får ett barn. själv fick man berätta om ett MF och sedan följer ju alla fortsättningen liksom, det gjorde att man erkände och bjöd in alla i sin resa mot barn. Inte för att det är nåt att skämmas för men nu vet alla att vi inte lyckas igen och dessutom att vi faktiskt försöker eftersom vi haft ett MF. Känner mig utelämnad och lite "förudmjukad" även om det såklart inte finns nån skam i barnlöshet.

    Vår remiss har precis nått ivf-klinik men försöker själva tills de hör av sig och berättar hur allt går till i processen.

    Väntar på bim nu i dagarna och har fått mer magont så känner nästan ångest nu och att jag är så jävla less på livet :(

  • Äldre 13 Mar 14:26
    #15

    Jag berättade för chefen och närmsta kollegorna när vi gjorde IVF. Kändes så skönt att slippa ljuga. Lycka till :)

  • Anonym (Trött­ochles­s)
    Äldre 13 Mar 17:09
    #16

    För oss visste bara 1 kompispar. Sen fick vi missfall och det blev som att "komma ut". Klart att alla förutsätter att man försöker då inget nytt hänt och vi är över 30 resp 35.

    Säger bara lycko alla som får ha detta privat, lyckas på 4e försöket och sen får droppa roliga nyheter överallt.

    Känns nu som att en del av integriteten försvann för att jag inte får ha detta för mig själv. Nu kö till ivf och tänker försöka att inte behöva berätta för chefen i början då jag har flextid och får försöka ta semester.

    Har dock tappat livsglädjen rejält när det bara varit motgång i nu 2 år.

  • Anonym (Ani)
    Äldre 14 Mar 09:39
    #17

    Vi berättade inte för fler än de allra, allra närmsta. Dvs typ våra föräldrar och syskon. Jag hade väldigt mycket stöd av min mamma under processen. Hade aldrig klarat det utan henne, så super att berätta för närmsta.

    Vi behövde göra åtta embryoåterföringar innan vi fick en graviditet som ledde till barn. Desto fler misslyckade insättningar vi gjorde, desto mer tacksam blev jag gentemot mig själv att jag inte hade berättat för folk. Det var som att ju tyngre min barnlöshetssorg och mindre mitt hopp om graviditet blev, desto mer privat ville jag vara. Hade vi berättar för alla och att det sen hade tagit sig på IVF 2 typ så hade det nog känts okej att berätta. Men såhär kändes det för oss. Alla är olika såklart!

  • Äldre 14 Mar 09:50
    #18

    Jag och min sambo har försökt i ungefär 2 år nu och ganska omgående berättade jag för min syster och bästa vän att snart blir det tillökning för nu har bebisfabriken startat! Ja, så blev det ju inte då... Och i och med att tiden gick så insåg ju de också att det inte går så bra. Jag ångrar faktiskt inte alls att jag berättade för dem; tvärtom så har jag haft ett stort behov av att prata om min situation med andra än min sambo. Så upplever jag fått ett stort stöd av dem hela vägen.

    I lördags började jag ta sprutorna för IVF. Nu, i förrgår, berättade jag för min mamma, vilket också kändes bra. Hon sa visserligen lite plattityder om att jag ska slappna av och har jag testat....? Men jag avbröt snabbt med att ja, jag har testat ALLT, så tack så mycket, stötta mig bara. Vilket hon gjorde.

    Igår berättade jag för mina kollegor och chefen. Jobbar som lärare på en grundskola och har en pendlingsväg på en timme mellan jobb och klinik, så mina läkarbesök kommer märkas mycket väl. Jag kom fram till att det kändes bättre att bara berätta och på så sätt ta kontroll över situationen, än om att jag ska oroa mig för frågor och vad ska jag säga? Och ska jag ljuga? Ska jag berätta för någon? Osv osv....

    Så för mig känns det överlag ganska bra att ha berättat och vara öppen. Men det är helt upp till en själv. Jag tänkte från början att bara berätta efter det gått vägen, men... Nä, det blev inte så. Får se om jag ångrar mig senare.

Svar på tråden Svårt att få barn, hur berättar vi?