• Anonym (Ledse­n)
    Äldre 13 Mar 07:45
    2240 visningar
    69 svar
    -1
    69
    2240

    Han vill inte ha fler barn :'( Går sönder.

    Hur ska man hantera sorgen över att ens partner inte vill ha fler barn? Vår dotter är ett år och jag vill så gärna ha minst ett till barn. Det tog många år och IVF-försök att få henne. Igår pratade vi om syskon. Min man orkar inte försöka igen, dessutom är han äldre än mig och vill inte vara en gammal pappa. Han tycker inte att han orkar... Jag respekterar såklart hans beslut. Men jag har gråtit så mycket inatt. Att aldrig få vara med om en graviditet igen. Att aldrig få uppleva det fantastiska med att få ett nytt liv att lära känna... att inte ens få försöka få ett till barn. Det gör så fruktansvärt ont. Känns nästan som när någon man älskar gått bort! Jag kommer inte kunna övertala honom. Så det törstar att leva med ett barn, eller att skilja mig och försöka få ett syskon på egen hand. Men det andra alternativet skulle innebär att jag splittrar min dotters familj och trygghet, för den själviska önskan att få ett till barn... Det känns inte rätt. Dessutom är jag 36, så jag kan inte vänta och fundera.

    Någon som ar varit i liknande situation? Blir sorgen lättare att hantera? Är rädd att jag ska bli bitter på min man för att han förnekar mig ett till barn (även fast hans vilja är lika viktig som min!).

  • Svar på tråden Han vill inte ha fler barn :'( Går sönder.
  • Anonym (N)
    Äldre 13 Mar 08:07
    #1

    Fundera ordentligt, prata med honom allvarligt om saken och tala om att du går i tankar om att gå isär och försöka få barn på egen hand. Låt det sjunkna in för honom och sen går du på detta spåret utan att se dig om ifall han nu inte ändrar sig, vilket han troligtvis gör. Han vill inte bli en gamal pappa men han kan bli pappa när som helst i teorin.

    Är det resan med ivf han inte orkar eller ett till barn han inte orkar? Kan förstå att ivf inte är kul och att han drar sig för det men nu har ni ett barn så den redan kanske inte blir lika illa tänker jag.

  • Anonym (Ellie­)
    Äldre 13 Mar 08:14
    #2

    Jag har varit precis där och vet hur du känner. Det är hemskt, och svårt för någon som inte varit i den situationen att förstå.

    Lika mycket som man vill ha ett till barn, lika mycket ville i varje fall jag leva resten av mitt liv med min man. Det var ju HONOM jag valt, han som var pappa till vårt första barn och som även skulle bli pappa till eventuella syskon. Men hans instinktiva svar när jag ställde frågan första gången var att han inte visste. Men definitivt inte nu.

    I början fick jag ju acceptera det, jag hade i alla fall tagit upp det så nu fick vi utgå från det. Och eftersom man inte vill vara en tjatig partner och kvinna så gjorde i alla fall jag så att jag väntade kanske 6 mån mellan gångerna jag tog upp det. Med förhoppning om att han skulle ha funderat ordentligt och ändrat sig givetvis. Kan dock säga att mellan dessa samtal vi hade så låg det liksom över mig/oss hela tiden. Som kvinna är det svårt att släppa eftersom man är i sin familj och kring dem hela dagarna. Man ser sitt barn... som man önskar syskon till. Man ser sin man... och undrar hur hans tankar går. Och framför allt så lever man i sin kropp som tydligt signalerar för varje cykel att nu - nu är det dags att göra barn. Och sen blir det aldrig så. Många gånger önskade jag att jag kunde stänga av allt som hade med ägglossning och sånt att göra för det var ju ändå bara slöseri.

    Jag var livrädd för att bli bitter. Att sitta där sen som 45-50 åring när alla fysiska möjligheter att bära fler barn var utsläckta. Och fasan... att vi gick ifrån varandra och att han sen eftersom han är man, skulle träffa en ny kvinna att skaffa barn med!

    Och jag var rädd för att mina känslor av agg gentemot honom skulle växa. För indirekt var det ju han som stod i vägen för ett av mina stora mål i livet, att ha fler barn i mitt liv, att få bli mamma igen och att få ge vårt barn ett syskon.

    Efter drygt 4 år och många terapitimmar ångrade han sig. Så idag har vi två barn. Men det är över tio år mellan dem och det har inte varit helt lätt. Han känner inte samma sak för sin papparoll gentemot det här barnet. Han har varit nedstämd i perioder och säger rätt ofta att "jag visste att det skulle bli så här" och ångrar förmodligen sitt beslut. Ingen av oss ångrar barnet (såklart) men situationen kanske... För det är rätt tufft att ha barn med så stor åldersskillnad också, det är ett krävande jobb. Och eftersom det var främst jag som ville ha fler barn har jag tagit större ansvar för ledigheten, nattningar, matningar, att styra upp saker och ting hemma. Om jag var projektledare för Familjen AB innan så har jag fått snäppa upp mig ordentligt. På bekostnad av mina egna intressen såsom att träffa vänner, träna osv. Men det är värt det, självklart är det så. Jag skulle göra om det imorgon om jag visste hur "facit" skulle se ut med de två fina barn vi har idag.
    Just nu är vi inne i småbarnstiden och den är ju tuff oavsett men vi ser båda ljuset i tunneln!

    Jag kan bara råda dig till att ta professionell hjälp om ni behöver. Män kan behöva stöd i att sätta ord på sina känslor och hemma i dialog blir det ofta svårt för att man går in i känslor direkt och sen går det inte att prata mer.

  • Anonym (Först­år dig)
    Äldre 13 Mar 08:17
    #3

    Jag var i samma situation så jag har full förståelse för dig. Jag kunde inte leva med det, jag blev bitter. Att leva med en man som jag började känna bitterhet mot fungerade inte så jag sa att jag vill skiljas och skrev på skilsmässopapperet. Det var alltså inte för att utpressa honom på något sätt, jag bara insåg att ett äktenskap med bitterhet kan aldrig bli helt. Då ändrade han sig och ville ha en till. Papperet blev aldrig skickat. Man ska följa vad hjärtat säger, annars ligger det alltid och skaver som en tagg på insidan.

  • Anonym (Kvinn­a)
    Äldre 13 Mar 08:28
    #4

    Jag är kvinna och vill inte ha fler barn, men min man vill ha i alla fall en till. Vi har inte enats än, men vi har en viktigt överenskommelse om att han inte tjatar på mig eller utövar utpressning. I så fall kommer jag att lämna honom på en gång.

  • Anonym (Hmmmm­mmm...­....)
    Äldre 13 Mar 08:35
    #5
    Anonym (Ellie) skrev 2019-03-13 08:14:46 följande:

    Jag har varit precis där och vet hur du känner. Det är hemskt, och svårt för någon som inte varit i den situationen att förstå.

    Lika mycket som man vill ha ett till barn, lika mycket ville i varje fall jag leva resten av mitt liv med min man. Det var ju HONOM jag valt,


    ...och därför är jag barnlös. Mannen jag älskar ångrade sig och ville plötsligt inte ha några barn alls. Jag var 35 när vi träffades och hade varit singel i 10 år. Jag älskade honom så mycket, gör fortfarande, och ville inte vara utan honom.
  • Anonym (Hmmmm­mmm...­....)
    Äldre 13 Mar 08:36
    #6
    Anonym (Kvinna) skrev 2019-03-13 08:28:28 följande:

    Jag är kvinna och vill inte ha fler barn, men min man vill ha i alla fall en till. Vi har inte enats än, men vi har en viktigt överenskommelse om att han inte tjatar på mig eller utövar utpressning. I så fall kommer jag att lämna honom på en gång.


    Det där är ju knepigt. Du måste ju verkligen vilja ha ett barn till. Det är ju du som ska bära barnet i 9 månader, genomgå en förlossning och riskera att få kroppen förstörd.
  • Anonym (Kvinn­a)
    Äldre 13 Mar 08:38
    #7
    Anonym (Hmmmmmmm.......) skrev 2019-03-13 08:36:58 följande:
    Det där är ju knepigt. Du måste ju verkligen vilja ha ett barn till. Det är ju du som ska bära barnet i 9 månader, genomgå en förlossning och riskera att få kroppen förstörd.
    Fast jag tänker att det är precis samma sak för en man. Det är ett livslångt åtagande, även om jag som kvinna är gravid och föder barn. (Dessutom måste han stå ut med mig under båda delarna och det är fasiken inte det lättaste )
  • Anonym (..)
    Äldre 13 Mar 09:01
    #8
    Anonym (Kvinna) skrev 2019-03-13 08:38:09 följande:
    Fast jag tänker att det är precis samma sak för en man. Det är ett livslångt åtagande, även om jag som kvinna är gravid och föder barn. (Dessutom måste han stå ut med mig under båda delarna och det är fasiken inte det lättaste )
    Alltså, det är inte riktigt samma sak. Du kan bli handikappad för livet eller dö av förlossningen, även om det tack och lov är ovanligt. 
  • Anonym (Kvinn­a)
    Äldre 13 Mar 09:03
    #9
    +1
    Anonym (..) skrev 2019-03-13 09:01:36 följande:
    Alltså, det är inte riktigt samma sak. Du kan bli handikappad för livet eller dö av förlossningen, även om det tack och lov är ovanligt. 
    Fast jag tycker att det är samma sak och jag tycker inte att jag har större rätt att bestämma bara för att jag är kvinna. Jag vägrar nedvärdera min man på det sättet. 
  • Anonym (Hmmmm­mmm...­....)
    Äldre 13 Mar 09:03
    #10
    Anonym (Kvinna) skrev 2019-03-13 08:38:09 följande:
    Fast jag tänker att det är precis samma sak för en man. Det är ett livslångt åtagande, även om jag som kvinna är gravid och föder barn. (Dessutom måste han stå ut med mig under båda delarna och det är fasiken inte det lättaste )
    Jo men man kan alltid lämna och bara dras med den ekonomiska delen. Kvinnan kan resten av livet drabbas av inkontinens, såväl vanlig samt analinkontinens och en massa andra komplikationer som inte går att göra nåt åt. Därför har en av mina kvinnliga bekanta vägrat att skaffa ett barn till.
Svar på tråden Han vill inte ha fler barn :'( Går sönder.