Jag har varit precis där och vet hur du känner. Det är hemskt, och svårt för någon som inte varit i den situationen att förstå.
Lika mycket som man vill ha ett till barn, lika mycket ville i varje fall jag leva resten av mitt liv med min man. Det var ju HONOM jag valt, han som var pappa till vårt första barn och som även skulle bli pappa till eventuella syskon. Men hans instinktiva svar när jag ställde frågan första gången var att han inte visste. Men definitivt inte nu.
I början fick jag ju acceptera det, jag hade i alla fall tagit upp det så nu fick vi utgå från det. Och eftersom man inte vill vara en tjatig partner och kvinna så gjorde i alla fall jag så att jag väntade kanske 6 mån mellan gångerna jag tog upp det. Med förhoppning om att han skulle ha funderat ordentligt och ändrat sig givetvis. Kan dock säga att mellan dessa samtal vi hade så låg det liksom över mig/oss hela tiden. Som kvinna är det svårt att släppa eftersom man är i sin familj och kring dem hela dagarna. Man ser sitt barn... som man önskar syskon till. Man ser sin man... och undrar hur hans tankar går. Och framför allt så lever man i sin kropp som tydligt signalerar för varje cykel att nu - nu är det dags att göra barn. Och sen blir det aldrig så. Många gånger önskade jag att jag kunde stänga av allt som hade med ägglossning och sånt att göra för det var ju ändå bara slöseri.
Jag var livrädd för att bli bitter. Att sitta där sen som 45-50 åring när alla fysiska möjligheter att bära fler barn var utsläckta. Och fasan... att vi gick ifrån varandra och att han sen eftersom han är man, skulle träffa en ny kvinna att skaffa barn med!
Och jag var rädd för att mina känslor av agg gentemot honom skulle växa. För indirekt var det ju han som stod i vägen för ett av mina stora mål i livet, att ha fler barn i mitt liv, att få bli mamma igen och att få ge vårt barn ett syskon.
Efter drygt 4 år och många terapitimmar ångrade han sig. Så idag har vi två barn. Men det är över tio år mellan dem och det har inte varit helt lätt. Han känner inte samma sak för sin papparoll gentemot det här barnet. Han har varit nedstämd i perioder och säger rätt ofta att "jag visste att det skulle bli så här" och ångrar förmodligen sitt beslut. Ingen av oss ångrar barnet (såklart) men situationen kanske... För det är rätt tufft att ha barn med så stor åldersskillnad också, det är ett krävande jobb. Och eftersom det var främst jag som ville ha fler barn har jag tagit större ansvar för ledigheten, nattningar, matningar, att styra upp saker och ting hemma. Om jag var projektledare för Familjen AB innan så har jag fått snäppa upp mig ordentligt. På bekostnad av mina egna intressen såsom att träffa vänner, träna osv. Men det är värt det, självklart är det så. Jag skulle göra om det imorgon om jag visste hur "facit" skulle se ut med de två fina barn vi har idag.
Just nu är vi inne i småbarnstiden och den är ju tuff oavsett men vi ser båda ljuset i tunneln!
Jag kan bara råda dig till att ta professionell hjälp om ni behöver. Män kan behöva stöd i att sätta ord på sina känslor och hemma i dialog blir det ofta svårt för att man går in i känslor direkt och sen går det inte att prata mer.