Ni som fick arv som gifta och sen skiljde er. Vad hände med arvet i skilsmässan?

Svarar fast jag inte är skild.
Det är ju inte så lätt att bara ta ut arvet ur ett gemensamt förhållande.
Jag är som sagt fortfarande gift men har fått arv i form av en sommarstuga och andra medel. Totalt ca 2 1/2 miljon kronor. Stugan stod som enskild egendom till mig.
Men jag och min man som varit ihop i 18 år och gifta i 13 år har ju under tiden flätat samman vår ekonomi.
När vi flyttade ihop hade vi båda varsin lägenhet som vi sålde. Eller jag hyrde ut min och flyttade hem till honom och ett par år senare sålde vi bägge och köpte en större.
Jag hade köpt min första lägenhet med hjälp av mina föräldrar men den hade ju stigit i värde så jag kunde ändå stoppa in ganska mycket i vår gemensamma lägenhet. Min man hade bytt upp sig från en etta till en två längre från centrum och sen lyckats byta till  en fyra med ett äldre par. Fyran som var hyresrätt blev sen bostadsrätt till ett bra pris så han fick ju mer för sin lägenhet än vad jag fick.
När vi köpte vår gemensamma lägenhet så betalde alltså han in mer pengar än mig i lägenheten. Den steg i värde i vi köpte sen ett radhus och även där steg ju värdet, så bägges pengar har ju ökat.
När jag sen fick mitt arv betalde vi av mer på vårt lån och flyttade sen till villa.

Skulle vi skilja oss skulle vi troligtvis dela försäljningen av huset ganska lika.
Han betalde ju mest först och jag sen med mitt arv.
Skulle kännas konstigt att jag då skulle kräva tillbaka mitt arv som enskild egendom då vi ju genom åren  tillsammans ökat värdet av våra tillgångar genom att vi bägge kunnat lägga in pengar i gemensamt hus.
Varken jag eller han hade kunnat ha råd att skaffa ett sådant hus vi har nu själva.
Så vi ju "hjälpt" varandra genom åren.
Han betalade mest först och jag mer sen pga arvet. 

Nu är ju inte skild så du frågar ju inte mig, men jag ser inga problem i att en partner får ett större arv och får det som enskild egendom. Skiljer man sig sedan har ju jag ingen rätt till det, så varför skulle jag må dåligt över det?

Om det inte var enskild egendom så skulle jag inte heller skämmas över att ta min del då det är min rätt. Enda undantaget skulle väl vara om man separerar som vänner och jag rent krasst inte behöver pengarna. Då kan man ju vara schysst, men ser inte att det är ett måste oavsett vem som fått arvet. Man vet ju vad man går in i om man gifter sig och inte skaffar förord eller liknande.

Ofta hör man argument som "om ena parten haft högre lön och man haft gemensam ekonomi så borde den andra parten om den får ärva dela med sig för annars är det orättvist" och då ska man tydligen "skämmas" som du uttrycker det ifall man behåller sitt arv.  
Det var bland annat därför jag tyckte det skulle vara intressant att höra hur folk faktiskt gjort för jag kan tänka mig att om en part ärver medan man är är gift och allt är bra så reflekterar man över sitt arv på ett sätt men det kan bli ett helt annat sätt att se på saken när det är dags för skilsmässa.

Att man får ett arv betyder inte per automatik att man lägger det på ett sparkonto...

Nu var inte arvet här några 500,000 utan snarare mycket mindre och vi var gemensamt överens om att pengarna skulle användas till både nöjen och behov. Vi köpte nya vitvaror, betalade av ett mindre lån och sen la vi resten på resor, nöjen och shopping. Vi levde gott under en längre period och sen var pengarna slut.

Det fanns alltså ingenting att fundera på när vi skilde oss flera år senare.

Hur menar du? Jag menar att jag inte skulle skämmas att ta del av något som jag har rätt till vid en skilsmässa, bara för att det var ett arv. Inte för att det blir "orättvist" annars utan att det skulle vara min juridiska rätt (om det inte var enskild egendom såklart).

Det är en vanlig uppfattning hos kvinnor att de alltid har "rätt" till hälften vid skilsmässa oavsett vem som dragit hem tillgångarna eller var de kommer från. Jag ser det annorlunda och det gör många män, om min fru ärvde pengar skulle jag se dem som hennes om de var kvar vid en separation. Jag tycker inte alls att det är konstigt.

Så tipset är att alltid se till att större arv blir enskild egendom, då slipper man fundera. Det är inget som hindrar att de används till gemensamma utgifter ändå.

Min kusin är advokat. Män är lika giriga som kvinnor när det gäller sådant. Det handlar om personlighet, inte kön. Om det finns en skillnad, så är det i så fall att de som har mycket pengar är mer giriga än de som inte har så mycket.

Självklart kan man se det så också, och det är det ju inget fel att göra så heller. Men det tar ju inte heller bort faktumet att man har juridisk rätt till hälften vid en skilsmässa (efter 5 år som gifta, är det väl?).

Jag ser tillgångar i ett äktenskap inte enbart som kronor och ören och att det är viktigt vem som dragit hem vad. Ofta finns det ju anledningar till varför fördelningen ser ut som det gör och att det kan bottna i gemnsamma beslut som gynnat båda i relationen. I äktenskapet är man ju ett team, och då ser jag det som helt okej att även dela tillgångar lika om man går åt olika håll.

Men ja, visst kan man se till att större arv blir enskild egendom om man inte vill göra det. Det är ju helt okej det med. Allt handlar ju egentligen om att ha koll på vad juridiken säger och vad paret själva är okej med.

Det sista tvivlar jag verkligen på, de som förespråkar "avundsjukeskatter" som arvs-och förmögenhetsskatt är i princip bara vänsterfolk och bidragstagare med låga inkomster. Så girighet följer inte automatiskt med rikedom, det är en allmänt förekommande mänsklig egenskap.
Kanske har jag haft otur, men nästan alla som förespråkar hälften-hälften till varje pris vid separation har varit kvinnor...

Som sagt, det är min kusins erfarenhet efter många år i yrket. De som har mycket pengar skyddar gärna sina pengar. Dvs de gör på samma sätt som du tycker att din fru ska göra om hon ärver pengar.