Beror på barnet och din egen förmåga att prioritera om saker och ditt tålamod. Skulle jag säga.
Vi har två barn, jag och min man, och båda är väldigt energiska. Inga diagnoser inblandade såvitt vi vet utan bara två livliga och nyfikna barn.
Redan när nr 1 föddes så insåg jag att han inte var som mina kompisars barn. När vi försökte gå ut och fika eller äta lunch så låg de andra bebbarna i vagnarna och snuttade på sina fingrar typ. Han ville vara i min famn och se sig omkring. Det var knappt jag fick i mig någon mat. Och sen fortsatte det så, han ville liksom vara MED! Inte den typen av barn som sitter i soffan med en hög böcker och bläddrar.
Då blev jag ganska frustrerad för jag hade väntat mig något helt annat. Nu fick jag ett barn som krävde mitt engagemang ungefär 95% av sin vakna tid och då jag inte kunde få mycket annat gjort. Inte städa, knappt laga till en lunch, inte vika tvätt etc. Det var fullt fokus på honom och jag blev nästan arg över att ingen sagt att det kunde bli på det viset.
När vi fick syskon till honom var vi dels äldre själva men sen hade man ju också träffat på fler olika barn genom åren och fattat att vissa bara är så. Och framför allt så har jag känt att nu kör vi minsta motståndets lag. Det är inte "kul" för MIG att sitta och gräva i en sandlåda timme efter timme och köra traktor och göra pruttljud med munnen. Men det är vad HAN vill. Det utmanar honom, han tycker det är roligt, han trivs med det. Då vore det ju rent puckat av mig att sätta honom i en vagn och dra iväg på utflykter som bara kommer sluta i kaos eftersom de inte är anpassade överhuvudtaget för en ettåring med spring i benen.
Så det är mycket jag har fått ge upp. Nu är vi två föräldrar självklart men vi har också två barn. Så ska en av oss få tid att göra något på egen hand eller bara så enkla saker som att trycka ner lökar i jorden, laga mat, åka och träna en stund, så blir den andre ensam med båda. Alternativt så tar man hand om varsitt barn. Så det är väl den begränsade friheten som är jobbig. Det som räddar mig är att jag faktiskt själv valt att skaffa barn och att det inte är för evigt.
Sen blir man ju "störd" hela tiden också. Planerar jag veckans jobb tex. och så ringer dagis på tisdagen och säger att sonen har ont i öronen så kommer jag kanske få vabba två dagar (maken tar de andra två) och då får jag inte gjort det jag hade tänkt. Eller så får vi ställa in en sedan länge efterlängtad middagsdejt med några kompisar för att ingen vill umgås med folk som har sjuka barn. Eller så är det en aw, en kurs eller något annat som blir inställt pga sjuka barn/fotbollsmatcher eller så. Man får liksom lägre prio.