Hur sätter man gränser för en 1,5 åring?

Ja, det där ständiga passandet minskar betydligt, så var det iaf med mina barn. Däremot blir ju många barn rätt arga och bestämda av sig i treårsåldern... :)

Jag sa alltid Nej eller Ajaj med bestämd röst, och avledde sen. Och barnsäkrade det som gick. Sonen gick fram till någon elsladd, kollade sen om jag såg honom (för annars var det ju ingen idé), så rykte han i sladden, flinade förväntansfullt mot mig, och asgarvade när jag sa Nej! Sedan lyfte jag bort honom och avledde (det var ju uppmärksamhet han ville ha). Tyckte det var bra att säga Nej, för han visste vad det betydde, trots att han tyckte det var bara spännande. I farliga situationer höjde jag rösten när jag sa Nej, och i mataffärer fick han åka kundvagn, och handlade mest utan honom. Varför ska man inte säga Nej? Fjantigt!

Jag letade fram En sedelärande historia, som kanske förklarar bättre hur jag tänker. Den skrev jag för runt 15 år sedan, och den handlar om hur olika jag och min svägerska gjorde:

Mamma1 och Mamma2 fick barn nästan samtidigt. När barnen var 1 år kunde de ta sig fram nästan FÖR bra!
Mamma1 tyckte att barn måste lära sig att vara försiktiga med saker, så hon lät alla dörrar i huset stå öppna. Sonen lekte lika mycket i vardagsrummet som någon annanstans. TV:n var kul, och videon förstås. I bokhyllorna fanns en massa böcker och Pappa1:s samling med LP-skivor. Mamma1 fick springa efter sonen en hel del och försöka lära honom att vara försiktig.

Mamma2 ville varken ägna sin tid åt att vakta sakerna i vardagsrummet eller till att ständigt jaga dottern, så hon stängde dörren i stället. Dottern fick leka i köket och i lekrummet. När Mamma2 eller Pappa2 var med dottern fick hon förstås gå in i vardagsrummet. Föräldrarna ville trots allt se på TV ibland. När dottern fick gå in dit tyckte hon det var rena paradiset! Det slutade vanligen med att Mamma1 bar ut flickan därifrån ....

När barnen var 18 månader tyckte Mamma1 att uppfostran började ge resultat. Hon hade varit tvungen att sätta byggplast över bokhyllorna, eftersom alltför många böcker och LP-skivor gått sönder. Men tack vare byggplasten kom sonen inte åt det som stod i hyllorna längre. Han ägnade i stället all kraft åt att räkna ut hur TV, video och stereo fungerade.
Hos Mamma2 hade det inte hänt mycket, utan där var allt ungefär som vanligt.

Vid 2 år var Mamma1 ganska nöjd. Hon behövde inte längre jaga sonen HELA dagarna, utan han intresserade sig för annat än att hitta på ofog i vardagsrummet. De hade köpt en ny video, eftersom sonen pillat in smågrejor i den gamla så den gick sönder. TV:n gick däremot att laga, när sonen haft sönder påslagsknappen.
Vid 2 år öppnade Mamma2 dörren till vardagsrummet. Det blev ett hiskligt jagande i ett par veckor, men TV:n och videon var inte intressanta så länge. Dessutom var dottern så stor att hon kunde börja lära sig hur sakerna egentligen fungerade.

Vid 2,5 år kunde båda barnen sköta TV och video själva, så då blev det i stället dags för mammorna att ransonera TV-tiden. Barnen uppförde sig riktigt bra och ingen av dem var och petade där de inte hade lov.
Mamma 1 var mycket nöjd med sig själv och hur väl hon uppfostrat sonen.
Mamma2 var precis lika nöjd.
Och fortfarande grälar de ibland om vem som egentligen gjorde rätt .....!

TS, min son slutade med de farligaste grejorna när han var ungefär 2 år, sen var det mest i trafiken man fick hålla järnkoll (hade sele på honom när vi reste etc). Kanske har du inte så lång tid kvar av denna jobbiga period (fast sen blir det ju annat jobbigt, haha).

Börja med att byta synsätt. Istället för att tänka att han testar gränser (vilket han är för liten för) så tänk att hand nyfikenhet tar överhand. Då blir det lättare att ha tålamod.

Säg nej och lyft bort. Plocka undan sådant han inte kan låta bli. Ha honom i vagn om han springer iväg. Säg åt honom vad du vill att han ska göra istället för vad han inte får göra.

Ja, jag kanske uttryckt mig klumpigt, jag förstår att han är för liten för att testa gränser, han är självklart bara väldigt nyfiken på sin omgivning, men det är där jag blir kluven, för jag har alltid tänkt att en 1,5 åring är för liten för att kunna räknas som trotsig, men ändå sen 1 års ålder så har han fått extrema utbrott om han inte får som han vill, och han vill mycket hela tiden. Samtidigt som man vill uppmuntra hans nyfikenhet så vill jag inte att han ska bli ett odrägligt barn som tror att han får gärna fritt för att han aldrig blivit tillsagd eller fått tydliga gränser.

Exakt sådär gör min son också, han tittar sig över axeln så att han är säker på att man ser honom, flinar och närmar sig det han vet att han inte får och börjar gapskratta åt oss föräldrar när vi säger till honom, eller så flinar han lurigt åt en, är så fascinerand att han tidigt gjort så, han vet exakt vad han gör och han förstår så mycket mer än vad jag trodde barn kunde göra så tidigt.

Okej, jag tycker det låter super klokt!

Jag håller med dig till fullo, att lägga det ansvaret på en sån liten är bara korkat, och jag försöker leva efter samma synsätt.

Jag var nyligen med om en mamma med 2 barn, hon hjälpte det stora barnet med nåt, sen kom hon tillbaka till bordet där hennes bebis satt i barnstol (Kanske 7 månader gammal) som hade fått tag i hennes bananskal, då säger mamma: men vad gör du? Aj aj!! Med riktigt bestämd röst, som att bebisen gjorde nåt fel. Den nådde bananskalet (Vilket inte var bebisens fel) och självklart är det spännande, och varför det va så farligt att bebisen pillade på ett bananskal förstår jag inte. Där kan jag känna mig ganska så chill, tycker min son får pilla på mycket som många kanske skulle förbjuda, brukar försöka tänka att inte vara så inrutat där att allt är aj aj bara för att, tror många använder aj aj lite väl överdrivet också. Man får inte skuldbelägga små barn för att dom pillar på något man lagt inom räckhåll, sen kommer det väl en gräns med åldern där man kan begära att ett barn ska kunna förstå vad den inte får leka med, och vad som är lämpligt osv.

Ja det är en balansgång det där. Han förstår ju inte varför han får göra vissa saker och inte andra. Och hans hjärna utvecklas hela tiden vilket gör känslorna svåra att hantera, åtminstone på ett sätt som är acceptabelt av omgivningen.

Jag har också en otroligt viljestarkt barn med hett temperament. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska hantera olika situationer. Jag brukar försöka hantera allt så gott jag kan, sen om det inte kändes helt optimalt så försöker jag fundera på hur jag kan göra i framtiden. Jag försöker också att alltid ge mer positiv uppmärksamhet än negativ för det känns viktigt att mitt barn vet att hon gör bra saker och är omtyckt.

Jag tycker du låter som en klok mamma som vill sitt barns bästa. Jag tror du kommer göra fel ibland, precis som alla föräldrar men i långa loppet kommer det bli riktigt bra. Heja dig!

Min spontana tanke är att hur ska man lära sig att acceptera ett nej om man aldrig får höra det? Jag är förskollärare (snart) och försöker undvika att enbart använda ordet nej i negativa sammanhang. Jag säger ofta nej, men fortsätter sedan med något "såhär kan du göra istället" eller något liknande. Det är viktigt för barn att lära sig att acceptera ett nej, hur ska de annars klara av det senare i livet?

Du verkar ha en otroligt nyfiken och härlig liten son!