Min dotter gråter inte

Ja, det tycker jag kanske att man fundera lite mera kring. Inte att hon inte "gråter" men att hon inte heller blir ledsen. Hon reagerar hon ex om någon annan i hennes närhet slår sig eller råkar illa ut? Är hon likgiltig då inför personens "olycka" eller reagerar hon med empati? Hur är hon tillsammans med djur?

Har hon aldrig slagit sig och blivit ledsen?

Vissa människor är bekymmerslösa, som hundar. Glada och positiva, tar inte till sig problem och ältar. Hon är kanske sådan?

Jag tänker såhär, att sålänge din dotter mår bra, så är det inget problem. Av det du skriver låter det som att hon är en välfungerande individ, som bara inte blir ledsen. Och varför ska hon behöva bli det egentligen, om hon nu verkligen inte håller känslor inom sig? Hon själv har börjat tycka att det är ett problem att andra inte tar henne på allvar för att hon inte gråter och blir ledsen om något hänt, men det är ju faktiskt så att alla människor inte reagerar på det viset.

Jag tycker att din dotter ska få vara som hon är, och att du/ni föräldrar får jobba med att peppa henne och stötta henne i att hon duger precis som hon är. Hennes känslor och sätt att visa dem och hantera dem är precis lika bra som någon annans. Varför ska alla människor tvingas in i en mall? Sålänge hon mår bra så är det bra! Prata mycket med henne om att hon duger precis som hon är, att alla människor är olika och att det är något positivt. Man behöver inte alltid vara som alla andra. Alla människor har sina sätt att reagera, och det är både bra och ok.

Jag lever ihop med en man som mycket sällan är ledsen eller upprörd. Han är bara väldigt tillfreds med livet, på ungefär 20

år tillsammans har han kanske gråtit sex gånger. Och då har vi fått tre barn så tre gånger har varit när de har fötts :) Jag önskar ofta att jag var som honom. Så fantastiskt att vara så välbalanserad och tillfreds. Han håller inte inne några känslor utan han är bara så väldigt lugn och inte ledsen av sig. Jag skulle aldrig vilja ändra honom, och han är väldigt nöjd med att vara sån känns det som. Tycker att det låter ganska likt din dotter!

Det låter skönt. Mitt barn gråter för minsta lilla:)

Nä men skämt å sido. Kontakta en psykolog om du har möjlighet till det. Psykologerna kan sådant, de kan se om det finns risker, följder och konsekvenser om ett barn ter sig på ett sådant sätt. Eller så tycker psykologen att hon bara är en egen individ

Hon är väldigt bra med djur, vi har hund. Men har ibland upplevt att hon har svårt att förstå andra människors ?olycka?, hon vill gärna att vi förklarar varför någon reagerade som den gjorde... hon är liksom realistisk. ?Det blir ju så om man gör så?. Hon såg ett program en gång där en flicka dog i en trafikolycka på cykel då hon inte hade hjälm. Vår dotter tyckte mest att hon fick ju skylla sig själv, hon hade ju ingen hjälm. Kommer ihåg att jag funderade på det. Det var förvisso bara ett tv-program och dottern är ju fullt medveten om att det inte är på riktigt, men ändå..

Hon har slagit sig och blivit ledsen, men det har varit ordentliga smällar då. Kommer just nu bara på ett tillfälle!! Hon har blivit ledsen för djur vi inte kunnat behålla, men det har kommit några veckor efter de flyttat eller gått bort, inte när det händer.

Det är svårt att peppa henne, hennes svar är ?det är ju klart du säger så, du är ju min mamma? ;)

I det stora hela är hon fullt fungerande, vi älskar henne precis som hon är! Att jag funderar på det beror på att hon själv tar upp det som ett problem. Just denna sommaren har hon knappt lekt med någon, hon vill inte.. det känns som att det beror på att hon känner sig annorlunda... hon är inte som sina kompisar och då undviker hon dem. Sen är ju sommaren svår, man vet inte riktigt vilka som är hemma, det är jobbigt att höra av sig till massor och bara få ?nej, vi är inte hemma?. Men hon har inte hört av sig till någon och vill absolut inte ha hjälp!!

Nä men det kanske är hjälp hon behöver ha. Om hon själv känner sig annorlunda?! Då kan det vara bra att sätta fingret på vad det är. Detta kanske är början på något som hon behöver ha stöd i?

Jag råder dogm att kontakta psykolog. Till en början kanske du får samtala med psykologen och berätta om hur det loger till. Bra att ha en uppföljning i detta, detta är väldigt viktigt sen när hon kommer in i tonåren och blir vuxen!

Du som mamma har en magkänsla om att något inte stämmer. Tycke du ska gå på den känslan. Du hade inte tagit upp det här om du inte tyckt att det var ett problem?

Jag jobbar själv inom psykiatrin. Det är oftast så problematik för barn börjar. Får hon hjälp nu kan det underlätta mycket senare i livet.

Ska även tillägga att det inte behöver vara något. Din dotter kanske är intelligentare än vad andra barn är, kanske till den grad att hon inte känner att hon har något gemensamt med några andra barn?

Det kan vara Asperger eller liknande. Den diagnosen har bl.a. Greta Thunberg. De som har Asperger har svårt att sätta sig in i andras känslor, förstå sociala sociala sammanhang och ironi.

Jag är ingen läkare eller psykolog och därför ska du inte förlita dig alltför mycket på mina teorier. Det kan vara värt att kolla.

Jag är vuxen snart 30. Och jag kan räkna på en hand så många gånger som jag blivit ledsen så långt tillbaka i tiden jag kan minnas. Jag har även barn och ibland lider jag verkligen med dom. Jag skulle göra allt för att t.ex kunna gråta. Trots att mitt hjärta brister i 1000 bitar så stänger liksom hjärnan av och man hanterar det som en alldaglig sak. Det är så himla svårt att förklara för någon som inte förstår eller upplever det själv.

Jag är alltid glad osv men har även hört att jag verkar vara bitchig eller arrogant för att jag aldrig visar känslor. Jag tycker att det är otroligt jobbigt att leva så samtidigt som det inte berör mig egentligen. Som sagt det är otroligt svårt att förklara.

Kände att jag var tvungen att skriva, för när jag läste det du skrivit om ditt barn var det som att du skrev om mig.

Jag har nästan aldrig varit arg eller ledsen som barn. Även sällan nu som vuxen. Jag kunde slå mig men grät aldrig och vägrade låta folk trösta mig. Om jag slog mig gick jag undan tills det var bra.

Jag bad mina föräldrar förklara allt tills de tillslut inte kunde svara längre. Då frågade jag andra tills jag fick de svar jag ville ha. Jag bad dem förklara känslor och reaktioner, universums uppbyggnad. Sådant jag inte förstod. Sådant de inte förstod. Jag ville veta allt.

Jag är realist. Jag gillar att veta, analysera och strukturera. Jag är jämt glad och skrattar mycket. Var tidig med att förstå och använda ironi. Jag grät inte när jag inte hade några vänner. Jag grät inte när mitt barn föddes. Jag grät inte när jag gifte mig. Jag har dock efter att mitt barn fötts fått lättare för att gråta, som att hormoner jag tidigare inte haft nu finns.

Jag är intelligent med högt IQ. Hade jag blivit utredd hade någon säkert hittat en bokstavsdiagnos som inte tillfört mig något. Jag behöver ingen diagnos för att vara människa. Vi är bara oss själva och precis som vi ska vara. Jag arbetar inom ett yrke som kräver mycket empati. Jag har hört att jag är väldigt förstående och att många tycker att jag är lätt att prata med. Stöttande och förklarande.

Spontant så tycker jag att det låter som att ert barn är intelligent och sökande. Hjälp henne hitta svaret på frågorna hon söker och älska henne för den hon är. Hon är perfekt som hon är <3

Tack för alla svar!

Vi kommer att fortsätta hjälpa henne, svara på hennes frågor, stötta och allt annat. Vi tycker ju hon är fantastisk precis som hon är ??

Men jag kommer också att ringa barnmottagningen som vi varit i kontakt med förr och höra mig för, om de har några tips på hur vi ska stötta vår dotter på bästa sätt i detta :)

Min son var likadan som barn, det ändrades då han kom i puberteten, nu blir han arg för allt och inget

Då kanske jag ska vänta lite, åtminstone ilska kanske vi får ;)

Ja, vi tyckte det var skönt att han var så lugn, bråkade inte i skolan osv, men kanske ett snack med lärare och ev barnpsykolog kan ge dig mer info?

Det finns ett ord för det, men jag kommer inte på vad det är. Det har med något centra i hjärnan att göra och effekten blir den samma som om man skulle vara lobotomerad.

Gaaa, försöker komma på vad det heter!!! Någon som vet vilket ord jag söker?