Vägskäl i relation och liv
Hej,
Jag har varit tillsammans med min sambo i 7 år som är 10 år äldre än mig. Efter 5 år är jag nu klar med universitetet och är igång med att söka jobb. Problemet är att jag börjar tvivla på allt i livet. Jag har varit så fokuserad att bli klar med universitetet och sedan köpa hus, skaffa barn o hela den faderullan... Snart 30 år gammal. Men jag vet inte längre vad jag vill...
Vi bor i Oslo och min sambo skulle inte kunna tänka sig att flytta till Sverige, han har hela sin familj o vänner nära, men jag längtar hem till Göteborg. Jag har dessutom blivit erbjuden en doktorandtjänt som jag är mycket intresserad av.. Min sambo vill definitivt inte att jag tackar ja till erbjudandet. Han menar på att det fördröjer vårt lliv och att min lön inte kommer vara tillräckligt bra.
Jag kan knappt få luft längre, känner mig aldrig tillräckligt bra för att jag inte lever upp till hans krav och det känns som vi står o stampar på samma ställe utan att komma framåt. Jag har tappat lusten för honom då han har försoffat sig samtidigt som jag älskar honom som partner. Han har ställt upp för mig i så många lägen då jag har varit väldigt sjuk och vi har rest mycket och har väldigt god ekonomi. Men jag har alltid känt att någonting har fattats och han har inte alltid satt mig i fokus.
När jag var hemma hos mina föräldrar gick jag ut på fest och satt bredvid en kille i min ålder. Han fick mig att skratta så att jag nästan kissade på mig. Efteråt fick jag en känsla av att jag lever i en alldeles för tråkig och seriös relation och jag borde egentligen skratta mer med den jag lever tillsammans med.
Hur fanken ska jag bära mig åt? Kan det vara så att jag bara ska härda ut och att känslan jag har är mer för att jag är klar med plugget? Eller ska jag tänka, fuck it, jag lever bara en gång - jag borde skratta mer!
Tacksam för svar o råd!!!!