• Tue 23 Jul 2019 09:50
    788 visningar
    19 svar
    19
    788

    Gravid med egoistiskt ex med brist på empati/låg eq

    Hej!

    Är gravid i v. 13 med mitt ex och vet inte om jag ska göra abort eller inte. Har tid bokad för detta om en vecka ifall det blir mitt val. Lite bakgrund: började dejta mitt ex i oktober och flyttade till andra sidan Sverige i slutet av januari pga. nytt jobb/hemflytt efter högskolestudier (fick detta jobbet i oktober). Vi fortsatte att dejta på distans efter det. Förhållandet blev dock skakigt efterhand och när jag gick igenom en kris i våras pga. ett par dödsfall inom familjen + andra jobbiga händelser, så dumpade han mig (så han är inte den som finns där i tuffa tider). Några veckor tidigare hade han tagit initiativet att flytta till min hemort och börjat leta både jobb och lägenhet, så dumpningen kom lite som en chock. Jag hade själv tvekat på förhållnadet, men ville fortsätta försöka innan jag gav upp. Vi läste bl.a. Kärlekens ACT för att utvecklas ihop :). Upptäcker några veckor efter uppbrottet att jag är gravid och reser till honom för att prata om det. Han säger då att han vill stötta mig och vara delaktig hur det det än blir, vilket ju låter bra... Efter mycket om och men kommer vi fram till att vi vill försöka igen och ha kvar barnet (ömsesidigt). Det mesta talar för att vi bosätter oss på min hemort, så han erbjuder sig att flytta dit efter att ha tänkt en helg. So far so good. Sen börjar han tveka igen, jobben han hittar är inte som han önskar och han är rädd att det ska spricka mellan oss och så har han gett upp en bra tillvaro där han bor nu. Han har känt mycket ångest och stress kring hela situationen, vilket är förståeligt. Vi satte upp en deadline i slutet av förra veckan för att fatta beslut kring både förhållandet och graviditeten. Det resulterade i att jag gjorde slut, men vi har ej beslutat helt kring barnet än. Några anledningar till mitt beslut:

    - Han berättar dagen innan beslutsdagen att han ser sig som en egoistisk person med brist på empati och låg emotionell intelligens (jag själv är mer åt HSP-hållet/hans motsats på många sätt). Detta blir min dealbreaker.
    - Han säger att han sätter sig själv främst när det gäller beslut och inte bryr sig om/tänker på hur hans beslut påverkar andra. 
    - Han säger sig ha svårt att empatisera om han sårar nån om han inte anser sig ha gjort nåt fel eller om han tycker att den andra "överreagerar".
    - Han har svårt att förstå andras känslor.
    - Anser sig själv vara i "sjukligt" behov av rutiner och har svårt för förändringar och när livet inte går enligt plan/önskemål.
    - Osocial ensamvarg, har inget umgänge.
    - Undviker/flyr från obehagliga/svåra känslor, samtal och situationer.
    - Beteer sig ofta kallt, distanserat, kort, avigt, arrogant, ointresserat. Ställer sällan frågor till andra och kommunicerar knappt alls när vi träffar nya människor.
    - Är väldigt tystlåten och i dialoger känns det ofta som att prata med en vägg. Får oftast ställa frågor för att han ens ska engarera sig i samtal.
    - Han säger att han blivit beskriven som arrogant, dryg och energitjuv av andra.
    - Har passiv-aggressiva tendenser.
    - Är ofta passiv och initiativlös i relationen.
    - Om det är något så kommunicerar han inte utan blir tyst(are) och drar sig undan. Vilket såklart väcker obehagskänslor hos mig. 
    - Dumpar över ansvaret för relationen och viktiga beslut på mig. Är tyst och passiv.
    - Har kommit på honom med att ljuga om onödiga saker, som t ex. vad han dricker eller om han har varit och tränat eller ej.
    - Uttrycker ej känslor för mig och tror ej att han har älskat nån tidigare. De pratade ej känslor i hans hem under uppväxten. Han blev curlad och fick veta att allt han gjorde var bra (lätt att få hybris då).
    - Har berättat att han har hållit upp en fasad i vår relation för att verka mer känslosam/empatisk än vad han är.
    - Säger att han inte vet om han skulle kunna lämna sitt barn eller inte. Det beror på hur det känns säger han (egoistiskt/ansvarslöst mot barnet).
    - Han säger att hans pappa och bror har liknande drag som utvecklades i tonåren plus att inte är villig att jobba på sina problem trots att han är medveten om att hans sätt kan påverka andra negativt och är dysfunktionellt. Så läget känns inte så hoppfullt.
    - Har blivit en del missförstånd i relationen, vilket ffa. han tycker är jobbigt. Tror det hänger ihop med att han har svårt med förståelse för andra och distansen etc. Jag själv tycker att det är naturligt med en del missförstånd när man lär känna varandra och dessutom har distansförhållande. Missförstånden gör samtidigt att man lär känna varandra bättre och kan komma ur de starkare som par (för den som ser det så).
    - Efter att jag gjorde slut i fredags har han ej hört av sig alls trots att vi inte kom fram till hur vi ska göra med barnet, vilket är oroväckande eftersom det redan är ganska sent att göra abort.
    - Är rädd att barnet och jag ska ta skada av hans beteenden/egenskaper.
    - Han är högutbildad och jobbar inom vården med en långsiktig tjänst bakom sig, vilket nog är en anledning till att jag har haft svårt att se igenom hans drag innan plus att han har hållt upp en fasad då. Har såklart märkt en del men inte tillräckligt för att backa helt. Var mer benägen att tänka att ha var introvert, blyg och ett orginal, vilket inte är nåt fel/dåligt i sig. Sen är det ju skillnad på att gå in i en yrkesroll och att vara privatperson såklart. Det finns ju ingen mall för privatlivet.

    Vill egentligen ha kvar barnet, men helst inte med honom och vill såklart helst inte att barnet ska få en uppväxt med separerade föräldrar och en förälder som kanske inte kommer ta hand om sitt barn ordentligt eller skada dess välmående. Kan även bli tufft för mig att vara ensamstående. Har dock tillsvidaretjänst och ett bra stödnätverk då jag har flera släktingar med egna småbarn och som jobbar med människor och barn på olika sätt. Även jag själv jobbar delvis med barn och är väldigt barnkär. Jag är 31 år och känner mig lite stressad av klockan. Allt ser bra ut med barnet, vi har gjort KUB ua. Detta är några skäl till varför det är svårt att göra abort även fast mycket talar för det logiskt sett.

    Samtidigt tänker jag att barnet inte kommer veta att det inte har fötts eller lida av det, men om jag föder det kanske det får lida av att ha separerade föräldrar och en potentiellt frånvarande far. Dessutom har jag många år kvar på mig att bli gravid och troligen större chans att träffa nån som passar mig bättre om jag inte behåller barnet. Både min mamma och hans mamma fick oss när de var 40 år, så vi är från fertila släkten :). Är egentligen inte så sugen på att vara ensamstående mamma och hade tänkt komma in lite i arbetslivet och göra karriär innan Volvo, villa och vovve. Samtidigt är jag självklart redan kär i barnet och ser det som ett privilegie. Är själv skiljsmässobarn och har lidit av det så vill ej att mitt eget barn ska behöva gå igenom det :(. Mina föräldrar skiljdes när jag var 15, hade det bra innan dess. Många inre konflikter som ni hör... Jag har varit hos psykolog för att få hjälp med besluten, men har ändå inte lyckats bestämma mig helt trots alla +- listor. Jag är helt utmattad av situationen och alla tankar/känslor, så har säkert missat att skriva en del saker i inlägget. Fråga gärna om ni vill ha kompletterande information för att kunna svara :).


    Några tips på hur jag kan tänka/komma fram till nåt beslut kring barnet utifrån det jag har skrivit? Tack på förhand för hjälpen!
  • Svar på tråden Gravid med egoistiskt ex med brist på empati/låg eq
  • Tue 23 Jul 2019 10:15
    #1

    Du har ju redan gjort slut och bestämt dig.

    Du får fundera på hur tillvaron ska se ut när barnet väl kommer. Och sedan diskutera det med honom.

  • Tue 23 Jul 2019 10:19
    #2
    JodiBabe skrev 2019-07-23 10:15:47 följande:

    Du har ju redan gjort slut och bestämt dig.

    Du får fundera på hur tillvaron ska se ut när barnet väl kommer. Och sedan diskutera det med honom.


    Beslutsångesten i detta inlägget handlar mer om ifall jag ska behålla barnet eller inte. Tack ändå för ditt inlägg.
  • Tue 23 Jul 2019 10:28
    #3
    Neutralgravid skrev 2019-07-23 10:19:30 följande:

    Beslutsångesten i detta inlägget handlar mer om ifall jag ska behålla barnet eller inte. Tack ändå för ditt inlägg.


    Vill du ge ditt framtida barn en sådan pappa? Vill du dömma ditt barn till ett helt liv med honom som pappa?

    Vill du få ett barn som är till hälften honom. Som bär hans gener och som kommer uppvisa flera av hans personlighetsdrag? Vill du sammarbeta med exet i 20 år? Aldrig kunna flytta utan att fråga honom?

    Då behåller du.

    Vill du ge dina framtida barn en bra pappa och bra gener? Vill du få ett varmt och empatisk barn som bli älskat av en kärleksfull pappa? Vill du ha en kärnfamilj?

    Gör abort
  • Tue 23 Jul 2019 10:39
    #4
    Neutralgravid skrev 2019-07-23 10:19:30 följande:
    Beslutsångesten i detta inlägget handlar mer om ifall jag ska behålla barnet eller inte. Tack ändå för ditt inlägg.
    Jo men du har väl redan bestämt dig för att behålla också. Det var så jag tänkte. 

    Du har ju redan gjort kub-test osv. Det skulle du väl inte gjort om du ändå tänkt göra abort. 
  • Tue 23 Jul 2019 10:40
    #5
    +1

    Bara för att din mamma fick dig sent betyder ju inte att du kommer att ha lätt att bli gravid när du är äldre, så räkna inte kallt med det.

    Om det är viktigt för dig med kärnfamilj så får du väl tänka att det blir svårare att få till det om du har ett barn sen innan. Som HSP är det säkert svårare att klara av att vara ensamstående också. Eller ja, man klarar väl det, men tänker att det måste vara mycket mer påfrestande. Släktingar kan man inte räkna med på det sättet, de kan ju mycket väl säga nej till att hjälpa till en dag.

    Hur som helst så är det ju du som får leva med beslutet. Jag skulle tänka mindre på pappan och mer på hur du skulle orka med situationen själv, som ensamstående.

  • Tue 23 Jul 2019 11:06
    #6
    JodiBabe skrev 2019-07-23 10:39:05 följande:
    Jo men du har väl redan bestämt dig för att behålla också. Det var så jag tänkte. 

    Du har ju redan gjort kub-test osv. Det skulle du väl inte gjort om du ändå tänkt göra abort. 
    Nej jag har inte bestämt mig vilket framgår i både första och andra stycket i mitt inlägg. Pappan lovade guld och gröna skogar när jag berättade om graviditeten. Att han kunde tänka sig att bo var som helst och jobba var som helst för barnets skull och att han självklart ville vara delaktig och att vi skulle försöka igen. Utifrån det ville jag behålla barnet. Sen ett par veckor senare lät det helt annorlunda från ans sida. Han började tveka till både flytt och byte av jobb och kunde inte längre säga att skulle vara delaktig och bo nära barnet om det sprack mellan oss. Förutsättningarna ändrades därför totalt vilket fick mig att ompröva mitt beslut. Kan inte förlita mig på en man som är så ambivalent i ett sånt här viktigt och livsavgörande beslut, lovar saker ena sekunden för att sedan ändra sig. Det är inte tryggt.

  • Tue 23 Jul 2019 11:14
    #7
    Neutralgravid skrev 2019-07-23 11:06:09 följande:
    Nej jag har inte bestämt mig vilket framgår i både första och andra stycket i mitt inlägg. Pappan lovade guld och gröna skogar när jag berättade om graviditeten. Att han kunde tänka sig att bo var som helst och jobba var som helst för barnets skull och att han självklart ville vara delaktig och att vi skulle försöka igen. Utifrån det ville jag behålla barnet. Sen ett par veckor senare lät det helt annorlunda från ans sida. Han började tveka till både flytt och byte av jobb och kunde inte längre säga att skulle vara delaktig och bo nära barnet om det sprack mellan oss. Förutsättningarna ändrades därför totalt vilket fick mig att ompröva mitt beslut. Kan inte förlita mig på en man som är så ambivalent i ett sånt här viktigt och livsavgörande beslut, lovar saker ena sekunden för att sedan ändra sig. Det är inte tryggt.

    Rättning:  början och slutet av mitt inlägg ska det stå :).
  • Tue 23 Jul 2019 13:39
    #8
    Neutralgravid skrev 2019-07-23 11:06:09 följande:
    Nej jag har inte bestämt mig vilket framgår i både första och andra stycket i mitt inlägg. Pappan lovade guld och gröna skogar när jag berättade om graviditeten. Att han kunde tänka sig att bo var som helst och jobba var som helst för barnets skull och att han självklart ville vara delaktig och att vi skulle försöka igen. Utifrån det ville jag behålla barnet. Sen ett par veckor senare lät det helt annorlunda från ans sida. Han började tveka till både flytt och byte av jobb och kunde inte längre säga att skulle vara delaktig och bo nära barnet om det sprack mellan oss. Förutsättningarna ändrades därför totalt vilket fick mig att ompröva mitt beslut. Kan inte förlita mig på en man som är så ambivalent i ett sånt här viktigt och livsavgörande beslut, lovar saker ena sekunden för att sedan ändra sig. Det är inte tryggt.

    Ok förstår. 
    Det är nog ett mycket svårt beslut att ta. 

    Men ok, om du vet att du inte kan förlita dig på honom, så är det helt enkelt en faktor att ta bort i ekvationen. Dvs, frågeställningen är: pallar du med att bli mamma själv? 

    Lycka till!!
  • Wed 24 Jul 2019 11:37
    #9

    Har du fattat något beslut än?

  • Wed 24 Jul 2019 12:43
    #10
    Catnap skrev 2019-07-24 11:37:25 följande:

    Har du fattat något beslut än?


    Jag har inte bestämt mig till 100 % än, men det väger över åt abort. Det finns många ensamstående mammor som gör enastående jobb och som har glada och tacksamma barn, men iom. att jag ändå har ett val fortfarande vill jag hellre ha en bättre pappa till mitt framtida barn och slippa riskera att hans gener som delvis är destruktiva för omgivningen förs vidare. Inte så kul för mig heller att bli bunden till nån som får mig att må dåligt genom sitt uppförande.
  • Thu 25 Jul 2019 09:20
    #11
    Neutralgravid skrev 2019-07-24 12:43:57 följande:
    Jag har inte bestämt mig till 100 % än, men det väger över åt abort. Det finns många ensamstående mammor som gör enastående jobb och som har glada och tacksamma barn, men iom. att jag ändå har ett val fortfarande vill jag hellre ha en bättre pappa till mitt framtida barn och slippa riskera att hans gener som delvis är destruktiva för omgivningen förs vidare. Inte så kul för mig heller att bli bunden till nån som får mig att må dåligt genom sitt uppförande.
    Ja det är en process men verkar som den börjar klarna lite nu? 

    Brukar man inte få kuratorsamtal när man gör abort? kanske kan ge stöd till din inre beslutsprocess? Om inte annat bekräfta att valet du gör är rätt för dig.
  • Thu 25 Jul 2019 09:38
    #12

    Nu ser jag att du lutar mot att avsluta graviditeten... Men jag vill ändå bara att du gunderar igenom, om det värsta sker i framtiden. Tänk om du inte hittar den det fantastiska mannen fören pm 10 år eller inte alls, kommer du då fortfarande vara till freds med ditt beslut?

    Eller säg att du hittar mannen i ditt liv men ni kan inte få barn, eller han vill inte ha barn. Kommer beslutet kännas okej iallafall?

    Eller säg att du blir gravid om några år och då får någon typ av kromosomavvikelse eller annat "fel" på barnet. Kommer en tidigare abort av ett feiskt barn kännas okej?

    Om du känner att du inte kan bli mamma under dessa omständigheter så ska sue självklart inte bli det Men jag tror aldrig att man ångrar ett barn.

    Hoppas verkligen att du snart kommer fram till ett beslut som du kan leva till freds med resten av livet! *hjärta*

  • Thu 25 Jul 2019 10:35
    #13
    JodiBabe skrev 2019-07-25 09:20:24 följande:

    Ja det är en process men verkar som den börjar klarna lite nu? 

    Brukar man inte få kuratorsamtal när man gör abort? kanske kan ge stöd till din inre beslutsprocess? Om inte annat bekräfta att valet du gör är rätt för dig.


    Jag har varit både hos kurator och psykolog som säger att ingen annan ska lägga sig i mitt beslut utan det är bara mitt. De hjälpte mig mer med verktyg till hur jag själv kan komma fram till rätt beslut för mig. De skulle aldrig skuldbelägga, döma eller försöka påverka mig i en viss riktning så länge det inte fanns t ex. våld eller sjukdom med i bilden. Då skulle de vara oprofessionella. Så jag uppskattar stödet från andra här, men håller fast vid att det är mitt beslut och att det inte finns nåt rätt och fel utan handlar om vad jag tror blir bäst/vill etc.
  • Thu 25 Jul 2019 10:43
    #14
    MammaPolly skrev 2019-07-25 09:38:46 följande:

    Nu ser jag att du lutar mot att avsluta graviditeten... Men jag vill ändå bara att du gunderar igenom, om det värsta sker i framtiden. Tänk om du inte hittar den det fantastiska mannen fören pm 10 år eller inte alls, kommer du då fortfarande vara till freds med ditt beslut?

    Eller säg att du hittar mannen i ditt liv men ni kan inte få barn, eller han vill inte ha barn. Kommer beslutet kännas okej iallafall?

    Eller säg att du blir gravid om några år och då får någon typ av kromosomavvikelse eller annat "fel" på barnet. Kommer en tidigare abort av ett feiskt barn kännas okej?

    Om du känner att du inte kan bli mamma under dessa omständigheter så ska sue självklart inte bli det Men jag tror aldrig att man ångrar ett barn.

    Hoppas verkligen att du snart kommer fram till ett beslut som du kan leva till freds med resten av livet! *hjärta*


    Hej! Såna faktorer har jag räknat med från början. Om det inte fanns fördelar och nackdelar med alla beslut hade de varit lättare att fatta. För mig känns det det ungefär lika sunt att skaffa barn i en dålig sits pga. katastroftankar om framtiden som att stanna hos en partner man far illa av för att man är rädd för ensamhet eller för att inte träffa någon bättre. Utifrån mina förutsättningar, historia, självkännedom etc. (som ingen annan här inne har för övrigt), har jag inga problem med att legitimera en abort för mig själv. Vilket är vad som räknas enligt kuratorn, inte vad någon annan tycker eller har för åsikter och värderingar ??.
  • Thu 25 Jul 2019 12:38
    #15
    Neutralgravid skrev 2019-07-25 10:43:49 följande:

    Hej! Såna faktorer har jag räknat med från början. Om det inte fanns fördelar och nackdelar med alla beslut hade de varit lättare att fatta. För mig känns det det ungefär lika sunt att skaffa barn i en dålig sits pga. katastroftankar om framtiden som att stanna hos en partner man far illa av för att man är rädd för ensamhet eller för att inte träffa någon bättre. Utifrån mina förutsättningar, historia, självkännedom etc. (som ingen annan här inne har för övrigt), har jag inga problem med att legitimera en abort för mig själv. Vilket är vad som räknas enligt kuratorn, inte vad någon annan tycker eller har för åsikter och värderingar ??.


    Då har du ju verkligen övervägt allt och lutar mot abort. Vad är det då som håller dig från det? Måste vara skönt att få det gjort, tänker jag iallafall... Eller väntar du in tid kanske...

    Vilket som, lycka till och ta hand om dig
  • Thu 25 Jul 2019 13:30
    #16
    +1
    Neutralgravid skrev 2019-07-24 12:43:57 följande:

    Jag har inte bestämt mig till 100 % än, men det väger över åt abort. Det finns många ensamstående mammor som gör enastående jobb och som har glada och tacksamma barn, men iom. att jag ändå har ett val fortfarande vill jag hellre ha en bättre pappa till mitt framtida barn och slippa riskera att hans gener som delvis är destruktiva för omgivningen förs vidare. Inte så kul för mig heller att bli bunden till nån som får mig att må dåligt genom sitt uppförande.


    Låter rimligt. Jag hade inte velat vara ensamstående med barn, så hade nog också lutat mot abort i din sits. Gjorde själv en abort i vecka 12-13 för en massa år sen och kan uppskatta det livet jag fick tack vare det.
  • Fri 26 Jul 2019 12:14
    #17
    Neutralgravid skrev 2019-07-25 10:35:49 följande:
    Jag har varit både hos kurator och psykolog som säger att ingen annan ska lägga sig i mitt beslut utan det är bara mitt. De hjälpte mig mer med verktyg till hur jag själv kan komma fram till rätt beslut för mig. De skulle aldrig skuldbelägga, döma eller försöka påverka mig i en viss riktning så länge det inte fanns t ex. våld eller sjukdom med i bilden. Då skulle de vara oprofessionella. Så jag uppskattar stödet från andra här, men håller fast vid att det är mitt beslut och att det inte finns nåt rätt och fel utan handlar om vad jag tror blir bäst/vill etc.
    Du verkar tro att jag dömer dig på nåt sätt. Försökte bara stödja och jag kan enbart tolka dig i skrift och känner inte dig. 

    Lämnar denna tråd nu
  • Fri 26 Jul 2019 12:17
    #18

    PS. jag har inte talat om rätt eller fel, tycker inte nån annan i tråden har gjort det heller. 

    Min tolkning på din TS var att du innerst inne ville behålla men att du kände att ditt knepiga ex var en faktor emot. 

    Sen när du förklarade att du lutade åt abort men inte var säker ännu nämnde jag att kurator-samtal kanske kan hjälpa. 

    Jag är ingen omodern sverige-demokrat eller krist-demokrat som moraliserar över fri abort som är tillåtet enligt lag.

  • Fri 26 Jul 2019 14:33
    #19
    MammaPolly skrev 2019-07-25 12:38:24 följande:
    Då har du ju verkligen övervägt allt och lutar mot abort. Vad är det då som håller dig från det? Måste vara skönt att få det gjort, tänker jag iallafall... Eller väntar du in tid kanske...

    Vilket som, lycka till och ta hand om dig
    Som sagt, beslutet har varit svårt och absolut inte svartvitt. Har velat fram och tillbaka men börjar landa nu. Har inte velat ta ett förhastat beslut som jag sen ångrar, utan har velat tänka igenom så mkt. som möjligt och landa i mitt beslut ordentligt innan jag verkställer. Har inte velat fatta ett så stort beslut lättvindigt. 

    Tack så mycket för omtanken.
Svar på tråden Gravid med egoistiskt ex med brist på empati/låg eq