Gravid med KK snälla hjälp

Behåll barnet

Svårt att råda dig om vad du ska göra. Du tycks ha en nykter och realistisk syn på problemet; du klarar inte att göra en abort till, men du kommer då att göra din KK till pappa mot sin vilja. Han verkar vara en kille som är beredd att ta sitt ansvar och han kanske kommer att vilja bli delaktig ,men det är inget du kan räkna med utan du får utgå ifrån att du blir ensamstående till två barn och får ta allt ansvar själv.

Att vara goda vänner är annars ingen dålig förutsättning för att ha barn ihop, ni kan vara särföräldrar men utan uppbrottet och bråk som skilda föräldrar kanske har i bagaget. Det finns många barn som växer upp med två hem eller en ensamstående förälder. Du måste känna efter vad du själv vill och klarar - vill och kan du få ett barn till och vara ensam med det? Och om det är viktigt för dig att barnets pappa också vill detta, ja då måste du helt enkelt prata med honom och pressa honom på vad han innerst inne vill. När tanken har fått sjunka in kanske han också vill ha barnet? Att han inte vill pressa dig och låter dig bestämma får mig att tänka att det är en bra kille som säkert går att resonera med. Lycka till, och hur du än väljer att göra kommer det att bli bra.

Jag tycker ändå att hans svar är ett väldigt bra svar utifrån er situation.

Han tvingar dig inte till abort och han lägger inte över nå ansvar på dig.

Du ska inte tvinga dig till något du inte vill.

Det du dock ska ha i åtanke är att du kanske får ta mer ansvar för barnet även om han säger annat eller så tar han sitt fulla ansvar och vill så småningom, när barnet är äldre, kanske han vill ha delad vårdnad och vill ha barnet varannan vecka.

Är du ok med ett eventuellt scenario där han träffar en ny och barnet får en bonusmamma och ska bo hos pappan varannan vecka, varannan julafton/påsk/midsommar etc?

Som sagt - hittills så verkar han ok med att ett blivande barn är på väg. Men förstår att många tankar snurrar.

Hoppas allt löser sig för er

Det är ju det jag vill men samtidigt vill jag inte sätta någon i en position de inte vill vara i, jag tycker ju om och respekterar den här mannen samtidigt så blir det fel att göra abort för någon annans skull igen så jag är så sjukt förvirrad just nu och överväldigad

Spontant vill jag behålla, abort skulle enbart vara för pappans skull men ett sådant scenario har jag redan gått igenom med en annan man där det som sagt dessutom var en planerad gravidtet och jag tror ärligt talat aldrig jag kommer förlåta mig själv eller kunna gå vidare från den aborten.

Min och pappan till detta barnets relation är villkorslös kan gå rätt lång tid emellanåt utan någon kontakt sedan umgås vi stadigt en period osv. Han vet också om vad som hände mellan mig och mitt ex och tänker att det kanske är därför han inte "vågar" säga rakt ut att han vill jag gör abort?

Om jag väljer att behålla vilket det just nu 98% lutar mot blir det med inställningen att jag kommer gå igenom detta själv men vill pappan vara delaktig kommer jag aldrig hindra honom men samtidigt inte heller tvinga honom till att ta ansvar.

Du skriver att du tror att han har panik! Sluta att dra slutsatser!

Han säger att du får bestämma! Du vet att du klarar att vara ensam om det nu skulle bli så. Hur gammal är du? Jag skulle behålla det när du är ledsen över den förra aborten.

Min dotter bor ju varannan vecka hos sin pappa så skulle det bli så att jag behåller bebisen och pappan till hen vill ha gemensam vårdnad och varannan vecka så är det så det får bli, det tar alltid emot som förälder då man inte skaffar barn för att endast ha dem halvtid men mitt ofödda barn har lika stor rätt till sin pappa som dottern jag redan har däremot så är ju just den biten som du också poängterar helt upp till mitt ofödda barns pappa. Jag kommer om jag väljer att behålla gå in med inställningen att vara 100 % ensam men kommer enbart se det positivt om pappan vill vara delaktig för det handlar ju i slutändan om barnets rätt till honom och han är en reko kille så det finns inga skäl till att neka honom sitt barn. Angående bonusmamma är det samma där, min dotters pappa och jag separerade när hon enbart var en månad gammal och hon är 5 år idag. Jag har haft en partner emellan och likaså hennes pappa och det vi kommit överens om är att vi håller dottern utanför under det första dejtingdtadiet tills vi vet om vi vill satsa på den nya personen eller inte, annars är det ju så livet är son separerade föräldrar att man går ofta vidare och träffar någon ny och så länge personen inte är missbrukare eller dylikt så finns det inget att säga till om tvärtom kan jag tycka det är bra med ett större nätvärk och som dottern då tex ha en kvinnlig förebild när hon är hos sin far. Pappan till mitt ofödda barn och jag har ju aldrig haft ett förhållande men hade med största sannolikhet tänkt likadant där, att så länge han inte presenterar 10 olika kvinnor för barnet under en månads tid och kvinnan inte är missbrukare eller liknande har jag ingen rätt att lägga mig i, precis på samma sätt som.varken dotterns pappa eller mitt ofödda barns pappa har att lägga sig i mitt kärleksliv så länge barnen har det bra

Det känns i ena sekunden som att jag har allt klart för mig, att jag har bestämt mig. Men i stå sekund känns det hemskr. Som att jag tvingar någon till att bli förälder, att jag kommer va två barn med två olika pappor varav det ena barnets pappa och jag aldrig ens varit tillsammans. Vad ska jag säga till barnet när hen blir äldre ifall nu pappan inte vill ha med hen att göra? Det är ju inte rättvist mot någon

En del av mig hoppas i riktigt mörka stunder på missfall, jag vill verkligen ha barnet och känner att jag inte klarar av att genomgå en abort och ett missfall hade inneburit att jag slipper ta ett beslut samtidigt blir jag ledsen på mig själv som ens tänker det. Känner mig fruktansvärt ambivalent och skiftar i inställning och känslor var och varannan minut. Är just känslan av att vad jag än gör nu så blir det fel

Jag är 28, han är 10 år äldre än mig.

Slutsatsen drar jag eftersom han tidigare för något år sedan i ett helt vanligt samtal om livet sagt att han inte vill ha barn, sedan är han ju väldigt snäll i sin natur så jag är rädd han bara säger vad han tror han måste säga och vad han tror jag vill höra. Det lutar mot att behålla men jag är rädd för hur framtiden kommer se ut om pappan tex inte vill ha något med barnet att göra och hen frågar om honom, hade jag vetat redan nu att han inte skulle vilja ha med hen att göra hade jag ju haft lite mer koll på läget känns det som nu är allt så blurrigt

Om allt är så blurrigt! Säge det till honom att du är rädd att han inte kommer vara där för barnet när de växer upp. Och att du vill att han ska vara ärlig. Om han ärligt säger till dig att han ej vet det får tiden utvisa, behåller du det då? Om ja! Då har du redan bestämt att egentligen så spelar de ingenroll om han finns där eller ej, utan gjort en tråd bara för att du vill ha andras synpunkt

Det är ganska dumt, att vi som inte känner till dig eller din situation mer ön vad du skrivit här, ska ta ett så här viktigt beslut till dig. Vad gör du om hälften säger behåll det och andra halvan säger abort? Då är beslutet ditt iallafall. Precis som det kommer vara oavsett.

Vill du bolla för och nackdelar så är det nog de runt om dig som känner dig bäst som kan råda dig.

Lita inte blint på vad folk skriver eller uppmanar dig att göra.